Ledarsidor och kultursidor fylls nu av röster som är upprörda över allt som den oberäknelige Trump tycks vara på väg att driva igenom eller riva ner i kompanjonskap med sin något aparta krets av medarbetare. Med tanke på Sveriges nära förbindelser med och starka beroende av USA är oron sannerligen befogad. Så är fallet inte minst mot bakgrund av att vi är nyblivna medlemmar i det av USA dominerade Nato och genom DCA-avtalet har öppnat vårt territorium för amerikansk militär. Är det den bekymmersamma belägenheten, med konsekvenser som är svåröverblickbara men kan komma att involvera riskfyllda scenarios, som skribenterna i ledande media tar upp?
Förre arméchefen Anders Brännström skriver i DN (11/2) en artikel med rubriken ”Utan USA som världspolis går vi mot en ny farlig tid”. I den bild av läget i världen som han tecknar har balansen och respekten för den ”internationella rättsordningen” rubbats genom förändringen i den amerikanska politiken. Det är oklart om han i detta inkluderar Trumps krav på att ta över Grönland, Gaza, Panamakanalen och Kanada. Det är möjligt att dessa projekt ligger vid sidan om den förändring han talar om, eftersom han framhåller att ”USA ger självvalt upp delar av rollen som stormakt och världspolis.”
Brännström skriver: ”Problemet är inte att USA:s engagemang globalt minskar, utan det som kommer i stället.” Till vad som kommer i stället hör framför allt Kina. Brännström ser framför sig ett reducerat amerikanskt motstånd mot bland annat Kina. Inte mycket talar för att den bedömningen är riktig.
Men om man utgår från Brännströms synpunkter på världsläget och den rubbning av balansen som han skönjer, med ett USA som bara kommer att beakta det som direkt berör och gynnar USA, inställer sig frågan vad en utsatt småstat som Sverige ska göra i detta läge? En slutsats han drar är att säkerhetspolitiken behöver vara konstruerad så att vi kan klara oss också utan USA. Vi ska inte kapa band ”som inte behöver kapas” men ”inte bygga vår verksamhet och vår säkerhet på något som är genuint osäkert”. Brännström menar dessutom att USA:s medverkan kommer att kräva motprestationer på ett annat sätt än tidigare, vilket kan leda till oönskade eftergifter. I övrigt talar han om vikten att fatta tidiga beslut, där senfärdighet att börja bygga upp totalförsvaret och att ansöka om Natomedlemskap framhålls som illavarslande
Brännström har helt rätt i att vi inte kan lita på USA. Men vad innebär det rent konkret? Det förbigår Brännström. När Sverige träffade DCA-avtalet med USA framhöll försvarsminister Pål Jonson att det byggde på ”tillit”. Det var mer än lovligt naivt att baserat på tillit öppna det svenska territoriet för en stormakt som styrs av det egna nationella intresset. Det var ansvarslöst då avtalet ingicks och inte mindre ansvarslöst nu. För Sverige återstår bara att hålla detta avtal på så låg nivå som möjligt och att motverka all offensiv användning av territoriet för amerikanska operationer som kan dra oss in i andras konfrontationer. Av Brännström som före detta arméchef kunde man ha förväntat sig en maning att nu skyndsamt bygga en egen armé värd namnet. Inget blir sagt om det. För honom tycks medlemskapet i det av USA helt dominerade Nato vara okomplicerat, trots att alliansen bygger på något som är ”genuint osäkert”.
En annan skribent, DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, skriver i DN (9/2) under rubriken ”Trump hånar Danmark och förbereder sig på att ta Grönland”. Han konstaterar att det har börjat med Danmark, Panama, Gaza och Kanada, och ställer frågan om någon tror att det slutar där? Wolodarski menar att Trumpadministrationen är beredd att gå extremt långt, utan respekt för lagar, normer eller allianser. De nordiska länderna och EU måste hålla blicken på Gönland, framhåller Wolodarski. Så mycket mer mynnar artikeln konkret inte ut i. Trots alla varningsord, blir inget blir sagt om hur Sverige ska hantera sitt utomordentligt känsliga beroende av USA till följd av DCA-avtalet och Natomedlemskapet.
Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg har gång på gång tagit fram storsläggan i tidningen. I en artikel (3/2) heter det att vi är alldeles för beroende av att relationerna över Atlanten fungerar. Han frågar sig vad som händer med allt detta om USA exempelvis tar Grönland från Danmark? Det rimliga svaret är enligt Lindberg att vi bör ha som aktiv strategi att öka vårt samarbete inom Norden och med andra europeiska länder i stället: ”USA är inte längre en pålitlig partner.”
I en tidigare artikel (11/1) tangerar han kärnfrågorna när han uttryckligen nämner stegen in i Nato och det fördjupade samarbetet med USA genom DCA-avtalet: ”För att USA är vår vän.” Men så är det ju inte längre enligt Lindberg, som tvingas konstatera att ”tyvärr bygger hela vår säkerhetspolitik numera på det.” Några slutsatser beträffande medlemskapet i Nato eller DCA-avtalet drar han emellertid inte. Han övergår i stället till att tala om att Sverige bör satsa 3 procent av BNP på försvarsinvesteringar och att Försvarsberedningen bör snabbinkallas för att ”förekomma debatten. Innan Donald Trump börjar sätta kraft bakom orden.” Tanken tycks vara att vi ska visa vår anpassningsvilja och gå upp till 3 procent medan Trump kräver 5 procent (dessa procentsiffror är för övrigt tämligen meningslösa om man inte gör klart till vad pengarna ska användas, vilket Lindberg inte gör).
Lindbergs världsbild är att Europa kläms idag mellan tre supermakter – ett aggressivt Ryssland, ett växande Kina och ett oförutsägbart USA. Han anser att vi behöver gemensamt bli betydligt starkare än idag för att klara det korsdraget. Politiskt genom att fördjupa den Europeiska unionen, ekonomiskt genom investeringar som skapar tillväxt och militärt genom att rusta upp. Lindberg rekommenderar läsning av Machiavellis bok Fursten. Machiavelli hade nämligen rätt: ”I en kris eller ett krig är det i slutändan bara oss själva och våra egna resurser vi verkligen kan lita på.”
I det sistnämnda kan man bara instämma. Om man tar rådet på allvar borde det få konsekvenser för Sveriges deltagande i Nato och hanteringen av DCA-avtalet. Lindberg förbigår det, trots att vi enligt hans uppfattning inte längre har att göra med en ”pålitlig partner”.
Varningsorden från dessa skribenter och liknande inlägg från andra författare är rätt typiska. De skriver helst i allmänhet om Trumps nesligheter men förbigår att konkreta analysera vårt läge och vad som konkret bör göras. För Sveriges del måste linjen vara att hävda vårt självbestämmande, att metodiskt bygga ett territorialförsvar för hela landet samt att inte genom DCA-avtalet eller medlemskapet i Nato låta sig avledas från en nationell linje eller involveras i andras stridigheter. Som nation bör vi lugnt göra oss beredda på alla eventualiteter och anpassa försvarskrafterna med ledning av en saklig rationell bedömning av riskerna där vi inte gör oss beroende av opålitliga ”partners” utan distanserar oss från det som är ”genuint osäkert”.