Idag på FN-dagen skriver Karin Enström, moderaternas utrikespolitiska talesperson, i Svenska Dagbladet att FN måste reformeras, och främst vill hon åt säkerhetsrådet. Enström vill att Sverige ställer krav på ”förnyelse och modernisering” av FN:
”Som det blodiga inbördeskriget i Syrien har visat är FN:s säkerhetsråd det organ som är i störst behov av reformer. FN:s säkerhetsråd har det högsta ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet och konsekvenserna av ett dysfunktionellt säkerhetsråd är omfattande. Ryssland och Kina har vid flertalet tillfällen använt sitt veto mot fredsarbetet i Syrien. Vetorätten i FN:s säkerhetsråd måste ses över.”
Vetorätten tillkom då Förenta Nationerna bildades 1945. Man hade då misslyckandet av det tidigare Nationernas Förbund (NF) i åminnelse. FN:s säkerhetsråd gavs befogenhet att besluta om vittgående åtgärder inklusive militära då man konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet. Att stormakterna i rådet fick vetorätt var en förutsättning för att de skulle godkänna den nya FN-stadgan.
För att balansera rådets befogenheter skrevs ett absolut våldsförbud in i stadgan. Enda undantagen var självförsvar vid väpnat angrepp från en annan stat samt då säkerhetsrådet konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet. Med detta system gavs övriga medlemsstater ett folkrättsligt skydd mot aggression.
Det är en enfaldig argumentation att stormakterna skulle acceptera att vetorätten togs bort. Det skulle leda till FNs sammanbrott. Enström är inte nöjd med att väst inte kunde få intervenera militärt i Syrien, vilket var Obamas mål 2013 som han tvingades backa från, då Kina och Ryssland förklarade sig beredda att använda vetot. Man kan tycka vad man vill om just den situationen, men säkerhetsrådet fungerade som det var tänkt. Om stormakterna står emot varandra i en konflikt, kan inte FN agera militärt.
I den bästa av världar skulle man kunna önska sig en makt som Gud fader själv som kunde sätta sig över staterna och tvinga fram ett gemensamt agerande. Nu lever vi dock i den torftiga verkligheten, och då är FN-stadgan med vetorätten och det generella våldsförbudet det bästa vi kan få.
Försök har gjorts att reducera säkerhetsrådets befogenheter och vetorätten. En rad väststater med Kanada som drivande försökte i början av 2000-talet få igenom ett nytt undantag från våldsförbudet vid så kallad humanitär intervention eller Responsibility to Protect. Men en överväldigande majoritet av världens stater sade nej till förslaget, och vid Generalförsamlingens World Summit 2005 antogs enhälligt en resolution som slår fast att FN-stadgans våldsförbud gäller och att beslut om militär intervention fortsatt endast kan tas av säkerhetsrådet.
FN-stadgan tillkom i ett unikt historiskt skede då axelmakterna hade besegrats och folken i tredje världen började resa sig mot kolonialt förtyck. Världsopinionen var för fred och emot all aggression. De som nu säger sig vilja ”reformera” öppnar för en återgång till en laglös världsordning där militär makt blir lika med rätt.