När regeringen den 18 maj gick in med en ansökan om medlemskap i Nato framhävdes den säkerhetspolitiska rapporten som ett av de viktigaste underlagen.
Statsminister Magdalena Andersson hänvisade den 9 april till denna rapport som då höll på att färdigställas. Den säkerhetspolitiska analysen gjordes av regeringen och riksdagspartierna.
Statsministern underströk betydelsen av analysen och hävdade att den skulle vara avgörande för ett beslut om medlemskap och därför måste vara särskilt noggrann och omfattande.
”Jag anser själv som statsminister att det är viktigt att vi först analyserar, vänder och vrider på läget och sedan bestämmer vägen framåt. Jag kommer alltid [att] sätta Sveriges säkerhet främst”, sade Magdalena Andersson den 9 april.
Rapporten på 51 sidor har mindre än en sida om de militärstrategiska konsekvenserna av ett medlemskap.
Det mest konkreta i rapporten finns under rubriken ”Utveckling av existerande försvarssamarbeten vid ett svenskt Natomedlemskap” där man säger att existerande försvarssamarbeten med andra länder kan fortsätta vid ett Nato-medlemskap.
Inte en rad fanns med om hur ett medlemskap skulle påverka det svenska försvaret.
ÖB var dock säker på sin sak, att medlemskap var rätta vägen, och i sin dagorder den 16 maj (kommenterad på den här sajten) säger han att steget in i Nato var ”militärstrategiskt rätt” och att det därför har varit hans militära råd till regeringen.
Vad är det då ÖB har meddelat regeringen om det ”militärstrategiskt rätta”? Det har allmänheten inte fått ta del av.
Statsministern försäkrade att den säkerhetspolitiska rapporten innehöll allt som behövdes för ett beslut och en ansökan om inträde Nato och det meddelade hon svenska folket. Fanns någon militärstrategisk analys med då?
ÖB:s tvärsäkra påstående om det ”militärstrategiskt rätta” verkar inte heller tåla någon granskning. Kanske fanns det bara luft bakom de orden, och deklarationen från ÖB förefaller mer vara en fråga om en politisk åsikt hos generalen.
Att det handlar om brist på, för att inte säga avsaknad av analys vad gäller konsekvenserna för det svenska försvaret visar sig nu den 22 juni när regeringen går ut med ett ”kompletterande uppdrag” till Försvarsmakten om militärstrategiska överväganden med anledning av Sveriges ansökan om medlemskap i Nato.
Det är inte småsaker som tydligen fattas i underlaget som regeringen hade framför sig då den gick in med sin ansökan. Det handlar om jättelika gap som man nu snabbt skall försöka täppa till. Försvarsmakten skall redovisa sina bedömningar av:
- militärstrategiska överväganden kring Sveriges medlemskap i Nato
- hur Sveriges militära roll i Nato kan utformas, inklusive konsekvenser för den nationella försvarsplaneringen och förmågeutvecklingen
- hur bidrag till Natos krigsavhållande verksamhet bör utformas
- hur Sveriges bilaterala och multilaterala samarbeten kan utvecklas på försvarsmaktsnivå mot bakgrund av ett svenskt medlemskap i Nato
- var i lednings- respektive styrkestrukturen som Försvarsmakten bör bidra med personal och hur dessa bör bemannas.
Bara första punkten är fundamental: ”militärstrategiska överväganden”!
Det var just det som ÖB proklamerade i sin dagorder att han hade helt klart för sig och att han med det i bagaget gick med sin rekommendation till regeringen.
Nu har han alltså fått regeringens uppdrag att utreda samma sak.
Försvarsmakten skall komma in med sitt svar den 1 november – mer än sex månader efter det att ansökan lämnades in!
Hela processen att föra in Sverige i Nato gjordes i expressfart och utan att ge vare sig allmänhet eller partimedlemmar möjlighet att diskutera frågan och granska underlaget och konsekvenserna.
Nu visare det sig att också så helt grundläggande frågor som militärstrategiska konsekvenser inte fanns med då beslutet togs.
Detta är inget annat än en skandal, och Magdalena Anderssons försäkran den 9 april att ”det är viktigt att vi först analyserar, vänder och vrider på läget och sedan bestämmer vägen framåt” framstår som medvetet försök att föra svenska folket bakom ljuset.