När veckotidningen Hvar 8 dag rapporterade från riksdagsdebatten den 20 maj 1912 noterade skribenten att landets utrikesminister, greve Albert Ehrensvärd (1867–1940) utvecklade sin ”strängt fredsvänliga ståndpunkt” i ett storstilat tal, som vid flera tillfällen avbröts av livliga bifallsrop och vann anslutning av andra kammarens samtliga partier. Det är onekligen ett klassiskt linjetal, som klargör neutralitetspolitikens kärna och premisser. Att Ehrensvärd lyckades vinna detta breda stöd för budskapet, ja, formulera denna överväldigande svenska enighet i en avgörande fråga, var av omistligt värde med tanke på det blodbad som annars hade väntat runt hörnet, då det första världskriget fasor tog sin början.
Att alla ledamöter av kammaren egentligen inte instämde, kan vi utgå från. Det fanns krigsaktivister i riksdagsbänkarna, som verkade för ett svenskt inträde på den tyska sidan i det storkrig man väntade på skulle komma.
Den liberalt sinnade diplomaten och juristen Ehrensvärd hade kallats hem från Washington – där han hade tjänstgjort som svenskt sändebud – för att ingå i liberalen Karl Staaffs andra regering. Kung Gustaf V fann honom efter ett testande samtal acceptabel. Ehrensvärd tillträdde som utrikesminister 1911. (Han var disputerad jurist och hade varit kabinettsekreterare 1906–1908.)
Detta ägde rum under en säkerhetspolitiskt känslig period. Faran för ett storkrig framhölls från många håll och kanter. Det låg i farans riktning. Ehrensvärd visade att han var rätt man på rätt plats.
För en aktivist som statsvetarprofessorn Pontus Fahlbeck var Tyskland ”den egentliga fredsgaranten”, som skulle dämpa ”det engelska folkets krigsiver” och förskona oss från ett ryskt anfallskrig. Han utvecklade dessa tankegångar i skriften Svensk och nordisk utrikespolitik, i vilken han rekommenderade att vi anslöt oss till den tyska sidan. Sven Hedin hade i den samma år, 1912, utgivna propagandaskriften Ett varningsord riktat udden mot Ryssland med skrämmande och fantasirika skildringar av vad en rysk ockupation av vårt land skulle föra med sig.
Ehrensvärd hade inget till övers för detta. Han var i hög grad irriterad över dessa propagandaskrifter och de åsiktsströmningar som bar upp dem och i någon mån förstärktes i deras följd. Han fruktade att dessa opinionsyttringar skulle framför allt på västsidan rubba tilliten till svensk vilja till fred och neutralitet. Han motverkade denna agitation genom cirkulärskrivelser till beskickningarna i utlandet, i vilka han slog fast vår orubbliga neutralitetslinje och avvisade varje tanke på en anslutning till någon stormaktsallians.
I sitt redan omnämnda linjetal, som återges nedan, berör Ehrensvärd inledningsvis, utan namns nämnande, Fahlbecks propagandabroschyr med krav på anslutning till den tyska sidan. Hans bedömning av sådana röster, nämligen ”kanske mer högljudda än betydande”, var nog helt korrekt. Men det var naturligtvis nödvändigt att ta försöken att rubba den svenska neutralitetslinjen på allvar. Bakom dessa strömningar stod begränsade men inflytelserika och resursstarka kretsar inom militären, den högre byråkratin och de övre skikten i övrigt. Massmedialt stöd saknade de inte. Hedins broschyr lär ha spritts i en upplaga på närmare en miljon, men om detta skulle vara korrekt så var det nog inte många som behövde betala för ett exemplar. Gustaf V själv och ”tyskan”, hans gemål drottningen, deltog och utnyttjades i stormaktsspelet – med en vacklande kung, som var utsatt för ständig påverkan från dessa kretsar och själv sökte råd från dem.
Ehrensvärd är i linjetalet verkligen klok och strategisk:
- En anslutning till en stormaktsgruppering kan dra in oss i ett krig mellan främmande makter som inte berör våra nationella intressen och som vi utan en sådan anslutning kunnat undgå.
- Att ingen oriktig uppfattning om den svenska regeringens avsikter må i utlandet vinna spridning och att vi nu på det bestämdaste tillkännager att den svenska regeringen alltjämt fullföljer den neutralitetspolitik, som varit vårt lands under nära ett sekel.
- Skulle ett världskrig till skada för hela vår civilisation utbryta, skall det bli vår uppgift att med uppbjudande av våra försvarskrafter, som väl i jämförelse med stormakternas är obetydliga, men dock ingalunda utan sitt värde vid en kraftmätning dem emellan, sörja för, att vår neutralitet blir vederbörligen respekterad.
- Endast den makt, som vill kränka vår neutralitet eller vår fria självbestämningsrätt, kan i oss befara en fiende.
- En sträng neutralitetspolitik i anda och sanning torde alltjämt utan några på papperet givna förhållningsregler förbliva orubbligt bestämmande för Sveriges regering och folk.
- Ett väpnat, behörigen starkt försvar är således ännu så länge, sådan världen nu en gång är, ett nödvändigt komplement till denna neutralitetspolitik.
Det är ett program som håller än idag. Man önskar att det alltjämt vore riktgivande för vår säkerhetspolitik. Det handlar inte om nostalgi. Det handlar om synen på och bedömningen av realiteterna och vår självbestämmanderätt. Sverige har svajat ordentligt i stormaktspolitikens konjunkturer, saknat tydlig styrsel i säkerhetspolitikens variationer, lutat sig åt olika håll för stöd om det skulle krisa på allvar.
Ska vi nu kantra ner i stormaktsgrupperingarnas konkurrerande kraftfält som berövar oss självständighet och eget självbestämmande med oerhörda risker som följd? Ska vi låta oss bli prisgivna, utlämnade till andras intressen i dessa tider av allt värre antagonism mellan stormakterna? För vår del finns inget annat alternativ än att lita till och bygga egen värnkraft och att genom klok utrikespolitik och diplomati hålla goda relationer till grannländerna, även aggressiva sådana.
Ett medlemskap i Nato ligger inte i vårt intresse. Det skulle i dagens läge bara utsätta oss för ytterligare risker att bli indragna i oöverblickbara förlopp vi inte har inflytande över. Jag är tämligen säker på att Ehrensvärd skulle ha instämt, men vem kan veta säkert så här långt efteråt.
*
Nedan återges, enligt riksdagsprotokollet, huvudpunkterna i det rätt långa talet:
”Hans excellens herr ministern för utrikesärendena grefve
Ehrensvärd:
Herr talman, mina herrar!
….
Frågan kan ju sägas ha lätt en särskild aktualitet, då, såsom vi veta, i en nyligen utgifven broschyr förordats vår anslutning till en af de ifrågavarande båda stormaktsgrupperna och därjämte röster, kanske mera högljudda än betydande, tid efter annan låtit höra sig med det påståendet, att nu vore tiden inne för de små staterna att sluta sig till den ena eller den andra af dessa grupper.
Det torde icke innebära någon öfverraskning för någon af eder, mina herrar, när jag härmed öppet säger ifrån, att regeringen, utan att lyssna till dessa röster, alltjämt vill troget fullfölja Sveriges traditionella neutralitetspolitik. En anslutning till endera af de två stormaktsgrupperna skulle kunna indraga oss i ett krig mellan främmande makter, som icke berörde våra lifsintressen, och som vi utan en sådan allians ägde möjlighet att undgå. Den skulle vidare redan i fredens dagar på ett synnerligen menligt sätt återverka både på vår utsikt att bibehålla den för vår känsla af lugn och säkerhet viktiga garanti, jag ofvanberört, och likaledes att orubbade upprätthålla för vårt ekonomiska lif nödiga förbindelser. Jag önskar därför med tanke på de vådor, sådana planer medföra, och på vikten däraf, att ingen
oriktig uppfattning om den svenska regeringens afsikter må i utlandet
vinna spridning, att nu på det bestämdaste tillkännagifva, att den svenska regeringen alltjämt fullföljer den neutralitetspolitik,som varit vårt lands under nära ett sekel, samt att inga lockelser skola förmå oss att öfvergifva densamma. Skulle äfven det världskrig, hvarom så ofta talas, men hvilket hitintills lyckligtvis de europeiska regeringarnas klokhet och behärskning samt folkens stigande känsla af kriget såsom en olycka och en förnedringför mänskligheten förhindrat, skulle ett sådant krig till skada för hela vår civilisation utbryta, skall det äfven blifva vår uppgift att med uppbjudande af våra försvarskrafter, som
väl i jämförelse med stormakternas äro obetydliga, men dock
ingalunda utan sitt värde vid en kraftmätning dem emellan, sörja
för, att vår neutralitet varder vederbörligen respekterad. Endast den makt, som vill kränka vår neutralitet eller vår fria själfbestämningsrätt, kan i oss befara en fiende.
….
En sträng neutralitetspolitik i anda och sanning torde alltjämt utan några på papperet gifna förhållningsregler förblifva orubbligt bestämmande för Sveriges regering och folk.
För fullföljande af en sådan politik äro emellertid två förutsättningar
af nöden. Den ena är den, att icke blott uttalanden, som framkomma från regeringen, stå i god öfverensstämmelse därmed, utan äfven att pressen och i allmänhet det offentliga ordets män uttala sig med varsamhet och måtta om alla främmande makter. En sträng
neutralitetspolitik i anda och sanning torde alltjämt utan några på papperet gifna förhållningsregler förblifva orubbligt bestämmande
för Sveriges regering och folk.
För det andra fordras det, mina herrar, äfven för fullföljandet af en sådan neutralitetspolitik stödet af ett så effektivt försvar, som våra tillgångar och berättigade hänsyn till andra statsändamål
möjliggöra. Att Schweiz åren 1870—71 lyckades bevara sin
neutralitet torde i främsta rummet vara att tillskrifva den rådighet
och den beslutsamhet, hvarmed den schweiziska regeringen stödd på den schweiziska armén uppträdde. Ett väpnadt, behörigen starkt försvar är således ännu så länge, sådan världen nu en gång är, ett nödvändigt komplement till denna neutralitetspolitik.
….
Jag för min del vill också, att vi skola föra en orubbligt neutral politik, men för att begagna skaldens ord, ’i frihet och under ansvar’, och den ökade trygghet, som äfven jag hoppas må blifva framtidens gåfva till de mindre nationerna, den förväntar jag framför allt, herr talman, af en långsamt mognande utveckling därhän, att äfven på det område,
hvarmed vi nu sysselsätta oss, våldets principer slutligen vika för rättens.”