Det nedanstående är en kommentar som en av sajtens utgivare skrev med anledning av en artikel i närmast föregående nummer av tidskriften Vårt Försvar, av FOI-forskaren Mike Winnerstig. Av utrymmesskäl kunde redaktionen inte bereda plats för den. Vi återger den här.
Mike Winnerstig är en mycket duktig säkerhetspolitisk analytiker, men han har en väldigt begränsat synfält. Han stirrar sig blind på Östersjöområdet, och då blir naturligtvis Sverige ett primärt fokusland. Men i den globala kraftmätningen mellan motstridiga krafter är denna region en periferi, precis som den var under kalla kriget. Därvidlag har ingenting ändrats under det gångna kvartsseklet.
I Norden och Baltikum står inga strategiska intressen på spel i en stormaktskontext. Sverige – och Finland – är inte vitala som sådana, endast som brohuvuden för ingripanden bortom respektive influensfält. Här finns förvisso en obalans i Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska orientering: en potentiell kränkning av landets territoriella integritet kan komma från olika håll, precis som under andra världskriget. Det kan inga ”samarbeten” i världen ändra på. Vi vill inte ha andra länders krigsmakt på vår mark – inte utan vårt medgivande.
Om Sverige är militärt alliansfritt bestämmer inte omvärlden, det bestämmer Sverige självt och suveränt. Som ambassadör Mats Bergquist visat i en recensionsartikel i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift och Handlingar har småstaten Sverige från 1812–14, i sin strävan att stå utanför stormaktskonflikter, alltid haft en Plan B i tillägg till den prioriterade neutralitetsoptionen. Detta gällde inte under andra världskrigets år – därför var vår statsledning då tvungen till flera okonventionella åtgärder för att hålla landet utanför stridshandlingarna och undgå ockupation.
Det går inte att hävda att Sverige har bundit sig vid något agerande på förhand. EU:s solidaritetsklausul är mycket vag, och eftersom EU varken är en militär eller en politisk union utan närmast ett mellanting mellan statsförbund och lös konfederation, så kommer denna inte att vara förpliktande, vare sig för Nato-stater eller icke-stater i Europa. Sålunda talar Sverige med Sveriges röst och inte med EU:s i FN:s säkerhetsråd, liksom Frankrike och Storbritannien har talat med sina egna röster. Sveriges år 2009 utfärdade solidaritetsförklaring är en ensidig handling, en sympatiyttring, och vi har därmed inte uppgivit det minsta av vår utrikespolitiska handlingsfrihet. Därför kan den lika gott återkallas. Sympatin finns kvar.
Det är faktiskt, tvärtemot vad Mike Winnerstig i sin artikel antyder, ingen som har påstått att Sverige kan försvara sig framgångsrikt helt på egen hand vid ett fientligt anfall. Vad saken gäller är att vi bör agera så förnuftigt och smidigt att anfallet inte kommer till stånd. Att från början ansluta sig till en stridande part i en möjlig framtida konflikt är ur det perspektivet inte klok politik. Sveriges folk har ingenting att vinna på att vi blir en frontstat i ett annalkande hett krig. Vad vi bör kräva av vår stats- och utrikesledning är återhållsamhet på det internationella planet. Den pågående Rysslandshetsen från Rosenbad och Gustav Adolfs torg är bara kontraproduktiv.
Mike Winnerstig tenderar att se Nato som en elevrådssammanslutning där allas röst är lika mycket värd. Så förhåller det sig ju inte. Utan Förenta staterna är Atlantpakten otänkbar; inte heller var det självklart att USA från början skulle engagera sig i Europas försvar. Och det är just därför som denna militärallians, liksom alla föregångare, är så ranglig. Trippelalliansen bröt samman vid första världskrigets utbrott, när Italien mälde sig ur och efter ett tag ställde sig på motståndarsidan. Också under andra världskriget skiftade allianstillhörigheterna. Den starkare har alltid ett överläge, även om en underordnad skulle våga säga ifrån. De europeiska staterna, också de som innehar kärnvapen, har ändå sedan Natos grundande befunnit sig i ett lydstatsförhållande till Washington. Sveriges inflytande i regionen och på världsscenen skulle komma att försvagas med ett Nato-inträde, helt enkelt därför att man skulle se oss som icke-oberoende, i värsta fall som en vindflöjel.
Att Sverige har ställt upp på Nato-operationer, i Afghanistan och Libyen, jävar inte detta påstående. Vi hade kunnat avstå. Nu gjorde vi inte detta – i syfte att skapa en tveksam good-will. Det hade varit än svårare som alliansmedlem.
Inflytande? Allvarligt talat måste man fråga sig hur ofta vetorätten inom Nato har utnyttjats. Härom ger Winnerstig intet besked. Som polsk riksdag tycks Nato i vart fall inte ha fungerat.
Det torde vara ett obestridligt faktum att brännpunkten i världspolitiken inte befinner sig i Europa, allra minst i Nordeuropa. Det betyder inte att denna den näst minsta av världsdelar inklusive dess nordspets skulle vara ett tryggat hörn, men vid ett totalstrategiskt bedömande måste man nog komma till den slutsatsen att vi, Sverige med sin närmaste omgivning, kommer att kunna dras in i ett krigiskt förlopp endast som en följd av incidenter i mera konfliktdrabbade regioner, och bland annat av den anledningen ska vårt land inte intervenera där.
Inför ett sådant worst case måste vi naturligtvis ha en beredskap. Det nationella försvaret, militärt och civilt, behöver snabbt och metodiskt återupprustas. Det måste ges en folkförankring, och det kan endast ske genom att återinförande av allmän värnplikt, helst för bägge könen. Finland har aldrig ruckat på sin värnpliktsarmé, inte heller Estland; Litauen återinför nu en sådan. En återgång till folkarmén kan inte av våra grannar, ingen av dem, betraktas som en aggressiv eller fientlig handling – värnpliktsarmén är defensiv till sin natur i ett demokratiskt samhälle. Den säger till alla berörda att vi inte är beredda att gå utanför vårt land med militär trupp.
Detta är en första rangens krigsavhållande faktor.
Många länder inom Nato-sfären är sedan länge oroade över alliansens militära och politiska potential. Utgör skyddsmakten verkligen ett skydd? Ger den blott en inbillad säkerhet? Hur lång tid tar det innan förstärkningar är på plats? Winnerstig viftar bort argumentet om beslutströghet utan att komma med egna argument. De politiska spänningarna inom blocket (”demokratiernas försvarsgemenskap”) är inte oväsentliga; inte minst de före detta öststaterna utgör oroselement. Visst stämmer det, som Winnerstig säger, att Natos medlemsländer inte är skyldiga att undsätta det utrikespolitiskt äventyrliga Turkiet i ur och skur. Men hur förvissade kan då de baltiska staterna vara om alliansskydd i ett skarpt läge?
Vi borde lämna Nato-frågan åt sidan. Vi ska gå in för ett försvar på folkbeväpningens grund. Och vi måste övertyga svenska folket om att det lönar sig att göra ekonomiska uppoffringar för en gemensam sak – fosterlandsförsvaret.