Den centrala gestalten i denna text är den liberalt sinnade diplomaten och juristen greve Albert Ehrensvärd (1867–1940). Denne hade kallats hem från Washington, där han hade tjänstgjort som svenskt sändebud, för att ingå i liberalen Karl Staaffs andra regering. Kung Gustaf V fann honom efter ett samtal acceptabel. Ehrensvärd tillträdde som utrikesminister 1911.
I mars 1913 besökte kungen i anslutning till en rekreationsresa till Rivieran kejsar Vilhelm II i Berlin och blev bjuden på middag. Vid sin hemkomst efter resan berättade kungen för högerledaren Arvid Lindman att kejsaren vid middagen hade klandrat Sverige för att vi ”visade ryssarna för mycken uppmärksamhet”. Kungen underströk att han inför kejsaren hade framhållit Sveriges önskan om neutralitet och opartiskhet gentemot alla stater. Vilhelm skulle då ha förklarat att ”om något skulle inträffa, så finge vi vara beredda att från honom erhålla ett telegram med begäran om svar inom 24 timmar, om vi vore med honom eller emot honom.”
Det svenska sändebudet i Berlin greve Arvid Taube, som dessförinnan hade varit svensk utrikesminister, rapporterade hem till utrikesministern i Stockholm om den märkliga middagen. Enligt rapporten hade kejsaren uppgivit att han hade läst ett tal av Sveriges utrikesminister och ”kunde ej nog förvåna sig däröver”. Talet hade framhållit den bestämda och orubbliga grundval, som Sveriges freds- och neutralitetspolitik hade hos en överväldigande majoritet av det svenska folket. Kejsaren invände att ”den enkla neutralitetsförklaringen ej vore nog i våra dagar. Det vore att misskänna situationen att tro något sådant. De små makterna kunde ej förbli neutrala, detta vore uteslutet. I händelse av ett stort krig måste de taga ställning för eller emot. I detta avseende komme han – kejsaren – icke att lägga fingrarna emellan. Greve Ehrensvärd, fortsatte han, kommer då att märka vad det är att sätta sig mellan sex stolar. Allt detta underströks i ton och gester.” Det framgick att kejsaren hade talat med kung Gustaf om samma sak.
Arvid Taube var tyskaktivist. Han hade som utrikesminister initierat hemliga samtal mellan de svenska och tyska generalstabscheferna, Knut Bildt respektive Helmut von Moltke d. y. Inför det stundande världskriget var Taube helt färgad av de tyska, krigsdrivande ståndpunkterna. Dagarna före krigsutbrottet skrev han hem och pläderade för att Sverige skulle gå med i kriget på tysk sida. När kriget bröt ut blev Taube djupt tagen av den överväldigande entusiasm som det tyska folket gav uttryck för. I närmast exalterad sinnesstämning vände han sig till både kungen och utrikesministern med skrivelser om det nödvändiga i att snarast sluta upp på Tysklands sida. Det gällde att innan de stora tyska segrarna kom, då det var för sent att visa sin verkligt uppriktiga inställning, vinna det stora landets eviga gunst och i utbyte få skydd mot öst och erhålla andra fördelar.
På utrikesminister Ehrensvärd gjorde de av Taube inrapporterade kejserliga yttrandena ett djupt beklämmande intryck. Särskilt upprörd var han över att Taube inte hade gjort något försök att hävda den svenska linjen. Ehrensvärd var främmande för en svensk anslutning till Tyskland. Han formulerade en skrivelse till Taube, som innebar en rejäl skrapa, men lät först ett utkast med ett följebrev gå över till kung Gustaf för samråd med denne.
I utkastet till skrivelse till Taube instruerades denne att framhålla vissa saker för den händelse att kejsaren eller annan i ledande ställning vid annat tillfälle skulle yttra något liknande: Regeringen följde den strävan att värna neutraliteten som under nära ett sekel hade varit den svenska politikens ledstjärna. Något nytt innebar inte detta. Om regeringen flera gånger uttalat sig mot allianspolitik, berodde det bara på att under senare tid en del alliansfunderingar framkastats, vilka dock av riksdagens hållning att döma saknade allt verkligt fotfäste i vårt land. För regeringen var det viktigt att klargöra hållningen, då sådana projekt i utlandet kunde misstolkas och ”leda till en oriktig och för våra sanna intressen skadlig uppfattning”. Regeringen hade, framhöll Ehrensvärd, aldrig ”invaggat sig i den tanken, att en enkel neutralitetsförklaring vore nog i våra dagar”. Den hade framhållit nödvändigheten av starkast möjliga försvar. Att ordna ett effektivt försvar var en av huvuduppgifterna. Varje försök av främmande makt att med våld tvinga oss att avvika från neutralitetspolitiken skulle alltid möta folkets eniga motstånd ”och framkalla motsatsen av vad man därmed önskade ernå. Sveriges försvar åsyftade just att vara ett värn för vår fria självbestämningsrätt.” Samma politik som vår fördes av andra stater med ungefär likartade resurser: Holland, Belgien, Danmark, Norge och Schweiz.
Så långt om utkastet till skrivelse från Ehrensvärd till Taube, som kungen fick del av. Det centrala här är emellertid Ehrensvärds medföljande handskrivna brev till kungen, vilket i sin helhet kan läsas där denna artikel tar slut. Detta brev till kung Gustaf, som är värt uppmärksam genomläsning kommenteras nedan.
Den vinglige Gustaf stod under aktningsvärt tryck från den tyska intressesfären, förmedlat av högljudda svenska tyskaktivister och inte minst av hans gemål, ”tyskan”, drottning Viktoria. Konungen fick Ehrensvärds brev i slutet av mars 1913, då han fortfarande befann sig i Nizza.
Ehrensvärd erinrade i brevet om att han flera gånger hört kungen uttala att om ett storkrig bröt ut så kunde vi knappt undgå att dragas in i det, och att vår plats då var given på Tysklands sida. Men Ehrensvärd framhöll att han och monarken nog tänkte lika däri ”att vårt mål var att upprätthålla en fullständig neutralitet. Ett väsentligt villkor härför var, att man med bestämdhet gör gällande, att man icke är villig, att falla undan för några påtryckningar i syfte att frångå vår neutralitet.”
Några sådana påtryckningar var, enligt Ehrensvärd, inte att vänta från Storbritannien eller Frankrike. Vad Ryssland beträffar ville han inte hysa ”någon överdriven tilltro till ryska försäkringar”. Hans samlade bedömning var emellertid att en ”med hot förenad påtryckning” mot Sverige i syfte att förmå oss till anslutning till Ryssland vore mycket osannolik.
När det sedan gällde Tyskland noterade Ehrensvärd att Sverige kunde göra det landet ”icke så obetydliga tjänster i ett stort krig”. Vi hyste ingen motvilja mot Tyskland eller tyska folket. Man kunde därför i Tyskland ”tänka sig möjligheten av att Sverige, låt vara nödtvunget, ginge in på en tysk allians”. I detta såg Ehrensvärd en stor fara. Men han var medveten om att kejsar Vilhelms yttranden ofta hade karaktären av ”stundens infall.” Dock borde vi akta oss för att ”inge de tyska statsmännen någon den allra svagaste förhoppning att med hot eller våld kunna framtvinga ett mot våra intressen stridande beslut”. Man insåg nog i Tyskland, att därigenom kunde man få oss till fiende och inte till vän. Men vi måste ha ett så starkt försvar, att det kunde imponera även på Tyskland. Det fanns ingen möjlighet att sia om Tysklands chans att segra i ett storkrig. Vi hade föga att vinna, men mycket att förlora i händelse av ett tyskt nederlag i ett krig, där vi hade varit Tysklands bundsförvant.
Kunde vi då inte genom en allians med Tyskland ”som återtjänst” försäkra oss om tysk hjälp vid ett ryskt anfall? Ehrensvärd menade att det var svårt att bedöma risken för ett sådant anfall, ”direkt och enbart riktat mot Sverige”. Man fick se det som ”en farlig möjlighet”. Ett värn mot den faran var, utöver vårt eget försvar, att vi kunde räkna med välvilja inte bara i Tyskland utan också i England och Frankrike och, således, att:
”Varje partitagande för den ena eller andra maktgruppen förringar antalet av våra vänner.”
Avslutningsvis understryker Ehrensvärd, som säger sig ha yttrat sig med den frimodighet som han var skyldig som kunglig rådgivare, att han alltid varit vän av ett starkt försvar och att han nu önskade att man skulle gripa sig an ”med ordnandet av vårt försvar på sådant sätt, att det avskräcker envar från planer, lika sårande för vårt folks självkänsla som farliga för dess trygga utveckling”. Han påpekade att han samrått med statsminister Staaff som till fullo gillade synpunkterna.
Kung Gustaf svarade vänligt. Inga invändningar gjorde han mot utkastet till skrivelse till Taube, då den ”innehåller en fullkomligt riktig framställning av vår politik att i första hand – dock endast så länge detta kan ske utan öppen konflikt – hålla oss neutrala”. Kungen kunde dock ej av Vilhelms utsagor dra samma slutsats som Ehrensvärd, att den största faran för Sverige under en kommande storkonflikt i Europa skulle komma från Tyskland. ”Tvärtom anser jag, att just Tyskland är den enda makt, som har ett eget intresse att bistå oss i den fara, som kan hota oss från annat håll.” Men Gustaf gladde sig dock åt att både Ehrensvärd och Staaff ”inser den absoluta nödvändigheten av att vi måste ha ett starkt försvar för att i första hand själva värna vår självständighet. Jag är ävenledes ense med Er båda, att vi icke på förhand bör ansluta oss åt något håll, förrän omständigheterna, såsom antagligt är kommer att göra detta nödvändigt.” Kungen tillade att han uppskattade Ehrensvärds uppriktighet, varför han själv inte tvekat om att vara uppriktig.
Ehrensvärd, som med rätta helt misstrodde Arvid Taube, vände sig till Sveriges minister i Rom Carl Bildt och bad denne klargöra för den tyske utrikesministern Jagow, vilken den svenska inställningen var. Så skedde också, varvid Jagow skyllde på den tyske kejsarens impulsivitet och förklarade att han förstod och gillade den svenska hållningen, en uppfattning som tydligen överensstämde med rikskanslern Bethmann-Hollwegs.
Inget tycks vara nytt under solen. Hur ofta har man inte hört hårda formuleringar från stormakter om att antingen är Ni med oss eller mot oss? Det är då man behöver en självständig statsledning, som har folkets stöd, ett eget försvar värt att lita till och i svåra lägen kan skönja hur man effektivast säkrar ”vår fria självbestämningsrätt” och undgår att bli en bricka i stormakternas upptrappade motsättningar och konfrontationer. Ehrensvärd avvisade en sådan svensk följsamhet, uppgivenhet och underordning. Han var västvänlig men kursen var tydligt alliansfri, neutral.
Den strategiska linje Ehrensvärd utvecklade var och är en klok och hållbar ”grand strategy” för en småstat som vår. Vi är nu på väg i en annan riktning. Experimentella kretsar som dominerar i de statsbärande skikten drar oss in i bindningar, prioriteringar och vägval som inte behöver ha det minsta med egna nationella intressen, eget försvar eller egen säkerhets- och utrikespolitik att göra. En förnuftig politik måste gå emot allt som inte ligger i Sveriges eget intresse och försvårar våra möjligheter att hävda svenskt självbestämmande som säkras genom att bygga ett folkförsvar baserat på allmän värnplikt.
Gustaf var inriktad på allianser och Tyskland lockade honom starkt. Men han höll i alla fall med om att vi icke på förhand borde binda upp oss åt något håll förrän omständigheterna kommer att göra det nödvändigt. I det hade han ju rätt, om det var allvarligt menat. Sverige befinner sig för närvarande inte i ett sådan läge. Ingen nödvändighet påkallar att vi går in i Nato med all den komplexitet, alla stridiga viljor, all osäkerhet och pressande följsamhet under andra starkare staters inverkan som skulle bli följden. Bättre då att lita till det egna landets förmåga och vilja till suveränitet och självbestämmande.
Läs mer om Ehrensvärd på detta tema här:
Ett alltjämt trovärdigt och klassiskt linjetal om neutralitetspolitikens kärna och premisser.
En mycket värdefull bok som behandlar dessa spörsmål utförligt och ur vilken en hel del citat är hämtade är: Knut Wichmann, Gustaf V, Karl Staaff och striden om vårt försvar 1901–1914. Norstedts 1967.
Nedan återfinns utrikesminister Albert Ehrensvärds brev till kung Gustaf V:
Ministern för Utrikes Ärendena
Stockholm d. 30 Mars 1913
Eders Majestät
Jag har mottagit en skrifvelse från Grefve Taube rörande vissa af H. M. Kejsar Wilhelm till honom fällda yttranden. Af ett skrifvelsen bifogadt enskildt bref finner jag, att Eders Majestät själf genomsett densamma. Likaså framgår det att Kejsaren vid samma tillfälle haft ungefär enahanda yttranden till Eders Majestät.
Jag har med anledning af hvad som tilldragit sig uppsatt ett koncept till skrifvelse till Grefve Taube, hvilket jag bilägger detta bref. På grund af sakens vikt vill jag ej aflåta denna skrifvelse, förrän Eders Majestät sett igenom densamma.
Som af skrifvelsen framgår, har jag väl af omständigheterna ansett det kunna förklaras, om, såsom förhållandet synes vara, Kejsarens yttrande vid ifrågavarande tillfälle icke mött någon gensaga af Grefve Taube, men tillika funnit det vara af största vikt att förekomma, att möjliga förnyade yttranden af samma innehåll lämnades obesvarade.
Utöfver hvad skrifvelsen innehåller ber jag att få fästa Eders Majestäts uppmärksamhet på vissa därmed i samband stående förhållanden.
Jag har flere gånger hört Eders Majestät yttra sig i den riktning att i den händelse ett stort europeiskt krig skulle utbryta, Eders Majestät ansåge att vi icke skulle kunna undgå att däri indragas samt att Eders Majestät då ansåge vår plats vara gifven på Tysklands sida.
För min del – och däri tror jag att jag har lyckan att tänka lika med Eders Majestät – anser jag syftemålet för alla alla våra sträfvanden såväl på det diplomatiska som på det militära området vara upprätthållandet af vår neutralitet i full öfverensstämmelse med den politik, som hyllats av alla Eders Majestäts företrädare af den dynasti Eders Majestät tillhör. Härmed är ju icke sagdt att detta syftemål under hvarje gifven situation kan bevaras. Men ett väsentligt villkor härför torde vara att man med bestämdhet gör gällande att man icke är villig att falla undan för några påtryckningar i syfte att förmå oss frångå vår neutralitet.
Från hvilket håll kunna nu dessa påtryckningar väntas? Eders Majestät torde erinra sig, att under årets lopp i sammanhang med den nu pågående krisen såväl Sir Edward Grey som M. Poincaré till våra representanter haft uttalanden af det innehåll, att intet som helst störande af vår neutralitet vore från resp. Englands och Frankrikes sida att vänta. Omständigheterna bekräfta äfven sannolikheten af att detta uttalande afspeglar de värkliga afsikterna hos Englands och Frankrikes regeringar. Sverige kan knappast sägas hafva några strategiska punkter af den vikt att dessa makter för att betjena sig af dem skulle utsätta sig för att under pågående krig öka sina fienders antal med Sverige. Frestelsen för dessa båda makter att svika den förpliktelse, som enligt Haagerkonvention 1907 åligger dem såväl som så godt som alla civiliserade stater att respektera neutralt territorium, är således icke öfvermåttan stor.
Hvad Ryssland angår, kan jag väl ej citera något så kategoriskt yttrande från ledande statsmän därstädes. Jag fäster mig ej mycket vid Herr Sasonoffs allmänt hållna uttalanden till mig förliden sommar. Jag vill ej heller dölja att jag icke hyser någon öfverdrifven tilltro till ryska försäkringar.
Emellertid torde i allt fall de ryska statsmännens tankar nära sammanfalla med hur man å ledande håll i England och Frankrike tänker. Sverige kan säkerligen under ett stort europeiskt krig vara Ryssland en tämligen obekväm fiende. I hvarje fall binda våra trupper en icke obetydlig rysk styrka i Finland. De ryska militära åtgärderna i Finland vittna äfven om att man i Ryssland icke är blind för denna fara.
Däremot kan Sverige göra Ryssland relativt få tjänster såsom allierad. Afsändande av trupper till de ryska Östersjöprovinserna är ett vanskligt och osäkert företag. Slutligen tillkommer att Ryssland säkerligen icke är omedvetet därom att det svenska folket innerst hyser föga sympati för Ryssland och att det därför är mycket osannolikt att en allvarsam och med hot förenad påtryckning från ryskt håll i syfte att framkalla vår anslutning till Ryssland skulle leda till målet, utan att tvärtom Ryssland med skäl kunde befara att härigenom åstadkomma raka motsatsen till krav det ville vinna.
Det återstår en fjärde makt – Tyskland, och tyvärr finner hvad jag ofta fruktat sin fulla bekräftelse av hvad Kejsaren nyligen yttrat.
Det är klart att af samma skäl som Ryssland fruktar Sveriges anslutning till dess fiender Tyskland åter önskar detta. Sverige kan göra Tyskland, som jag sökt bevisa, icke så få obetydliga i ett stort europeiskt krig. Ingen svensk man hyser någon ovilja mot Tyskland eller det tyska folket och man kan därför i Tyskland åtminstone med större skäl än i Ryssland är fallet tänka sig möjligheten af att Sverige låt vara nödtvunget ginge in på en tysk allians.
Här är således en allvarlig fara som hotar vårt land och dess sätt att fritt förfoga öfver sina öden – en fara öfver hvars allvar Kejsarens ord kastar det starkaste ljus, låt vara att Hans yttranden som bekant ofta äro att fatta mera såsom stundens infall än såsom uttryck för en moget öfvervägd ståndpunkt, låt vara äfven att Han icke är ensam ledare af det tyska rikets politik.
Jag kan ej finna annat än att det av största vikt att borttaga hvarje förhoppning i Tyskland att det på denna väg kunde vinna sitt syftemål. Man måste noggrant akta sig för att inge de tyska statsmännen någon den allra svagaste förhoppning att medelst hot eller våld kunna framtvinga ett mot våra intressen stridande beslut. Vårt förnämsta värn mot alla sådana försök är en rotfäst öfvertygelse Tyskland att man på detta sätt väl kan få oss till fiende men ej till vän – detta i förening med ett så starkt försvar att det – naturligtvis under den gifna förutsättningen af Tysklands invecklande i krig med andra makter – kan i viss mån imponera äfven på Tyskland. Det är därför av stor vikt att den föreslagna skrifvelsen till Grefve Taube avlåtes, hälst han beklagligen – det lär ej kunna förnekas – eljest torde vara böjd att följa sin personliga uppfattning.
Jag har sagt att en på sätt jag antyder framtvingad anslutning till Tyskland vore stridande mot våra intressen. Jag tror mig böra något motivera detta mitt yttrande. Den motsatta föreställningen torde utgå från att Tyskland gifvetvis blir segrare i det stora kriget. Men huru kan man döma något därom? Hvarje möjlighet att på förhand beräkna chanserna synes mig utesluten. Ett krig är alltid i viss mån ett slumpens värk. Huru många anade vid början af det nu pågående kriget Balkan-staternas seger, åtminstone knappast någon att den skulle blifva så fullständig som den blifvit.
Medan vårt land har föga att vinna af ett segerrikt krig mot Ryssland – då vi ju ej åtrå någon landutvidgning – ha vi däremot – det behöfver endast påpekas – allt att förlora i händelse af ett nederlag.
Nu invänder mången säkerligen – och däri ligger nog sakens kärna: ja, men genom att sluta oss till Tyskland, tillförsäkra vi oss som återtjänst detta lands hjälp gent emot ett ryskt anfall. Detta kommer förr eller senare.
Möjligheten af ett ryskt anfall direkt och enbart riktadt mot Sverige är beroende af så många omständigheter att det är svårt att något döma däröfver. Längre än att ange det som en farlig möjlighet lär man ej komma. Men vårt lands bästa värn mot ett dylikt angrepp – utom naturligtvis den som ligger i vårt försvar – är att vi kunna påräkna stöd och välvilja ej blott hos Tyskland utan äfven hos England och Frankrike. Hvarje partitagande för den ena eller andra maktgruppen förringar antalet af våra vänner och gör vårt öde uteslutande beroende af att den makt, med vilken vi förenat oss, utgår som segrare.
Jag har i det föregående yttrat mig med den frimodighet, som – synes det mig är min skyldighet, när jag vänder mig till min Konung i så viktiga angelägenheter. Jag vågar äfven tro, att Eders Majestät icke tar detta illa upp, äfven om ett och annat af hvad jag sagt icke vinner Eders Majestäts bifall. Men jag har trott det vara af vikt att Eders Majestät fullständigt vet hvad Eders Majestät i dessa frågor har mig och efter vilka synpunkter jag kommer att rätta mitt handlingssätt, så länge jag har det förtroendet att vara Eders Majestäts rådgifvare.
Slutligen vill jag ej dölja att Kejsarens ord, ehuru af skäl jag nämnt jag ej vill öfverdrifva betydelsen däraf, likväl gjort ett djupt och beklämmande intryck på mig. Jag ser klart, hvilka faror hota vårt land och det från håll, där välvillig vänskap snarast vore att förvänta. Jag har alltid varit en vän af ett starkt försvar, om jag än beträffande vissa detaljer samt lämpligaste sättet för genomförandet af nödiga försvarsreformer kanske tänkt och fortfarande tänker olika med Eders Majestät. Hvad jag nu erfarit har befäst min lifliga önskan att se det svenska folket gifva sig an med ordnandet av vårt försvar på sådant sätt att det afskräcker en hvar från planer lika sårande för vårt folks själfkänsla som farliga för dess trygga utveckling.
Jag tillägger att jag i ärendet icke rådfört mig med någon annan af statsrådets ledamöter än Statsministern, hvilken emellertid till fullo instämt i mina synpunkter.
Underdånigst
Albert Ehrensvärd