De fjärde årliga Fredssamtalen avhölls i Degerfors 14–16 augusti. Förre talmannen och försvarsministern Thage G Peterson höll då ett anförande som vi här återger.
Bästa fredsvänner!
Vi är inne i en ond tid med krigshets och en olycksbådande väntan på krig. Istället för att tala om freden så är det krig man talar om. Istället för att kalkylera med fredliga konfliktlösningar så är det lösningar genom krig det spekuleras om. Motsättningar har på något hemskt sätt eftersträvats. Inte sedan andra världskrigets slut har motsättningar och hot varit mer på tapeten än nu. Vapenskramlet i Östersjöområdet är satt på dagordningen. Man anstränger sig till och med för att upplysa mänskligheten om att militära övningar sker med skarp ammunition så att skrämselvärdet blir tyngre. Konflikten mellan EU/Nato och Ryssland har gått så långt att man inte längre kan föra en normal dialog. Man borde sätta sig ner och fundera över vad som har gått snett i relationerna.
Sverige är också mitt uppe i en debatt om vi skall gå med i Nato eller inte. Enligt min mening gäller inte frågan om Nato som organisation eller om andra länder bör tillhöra Nato eller inte. Frågan gäller om det är till gagn för Sveriges säkerhet att vi ansluter oss till Nato.
Men samtidigt som jag hälsar debatten välkommen så tvingas jag beklaga att debattklimatet har försämrats. Jag har mött många som är rädda för att hudflängas i media därför att de är tveksamma till att Sverige ansluter sig till Nato. Idag gäller det att vara Nato-frälst. Om inte så blir man betraktad som Sverige-fiende, som mindre vetande eller för gammal. Den attityden är obehaglig. Den begränsar yttrandefriheten.
Det finns exempel på stora dagstidningar, som säger sig hylla det fria ordet, som under Nato-debatten har ägnat sig åt personangrepp mot dem som i Nato-frågan har en annan åsikt än tidningen. Förre Moskva-ambassadören Sven Hirdman har råkat ut för detta. Jag har också blivit utsatt för ett lumpet och ursinnigt personangrepp på mig för mina åsikter i Nato-frågan.
Det är med sakargument som vi skall vinna Nato-debatten. Inte med personangrepp.
Jag vill inledningsvis slå fast ett par viktiga uppfattningar, som jag återkommer till senare i mitt tal.
För det första: Det är Sveriges säkerhet som Nato-frågan gäller. Det är med andra ord vår egen säkerhet som fri nation.
För det andra: Sveriges säkerhetspolitik bestäms av Sverige. Det vill säga av oss själva. Således inte av någon annan. Inte av USA, inte av Ryssland. Inte av EU.
För det tredje: Bra relationer med Ryssland är ett svenskt intresse.
Jag vill nu teckna bakgrunden till Sveriges förda säkerhetspolitik; till neutralitet och militär alliansfrihet. Det är bra att känna till sin egen historia. I början av 1500-talet konstaterade den franske krönikeskrivaren Philippe de Commynes: ”Så ordnade Gud Europa att varje stat vid sin gräns fick en arvfiende.” Detta har lyckligtvis inte varit Sveriges lott på över 200 år.
Men Sverige har befunnit sig i skärningspunkten mellan stormakternas strategiska maktintressen. Vår säkerhet har varit beroende av relationerna mellan de europeiska västmakterna och Ryssland, mellan Tyskland och Ryssland och efter andra världskriget mellan Atlantpakten och Sovjetunionen. Tack vare lyckliga omständigheter har vi bevarat vår fred. Men Sverige har också fört en klok utrikespolitik alltsedan kung Karl XIV Johan, som med historiskt obelastad blick genomförde den säkerhetspolitiska missionen, som lade grunden till vår alliansfria politik. Efter andra världskriget mellan 1939 och 1945 har det stora hotet mot vår säkerhet varit att bli indraget i ett krig mellan Nato och Warszawapakten. Det hotet sökte vi möta genom en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt svenskt försvar.
Sveriges historia beskriver en långvarig fred med våra grannländer. Vi ställde inte upp på några krig under 1800-talet. På 1900-talet blev vi inte indragna i de två världskrigen. Neutraliteten och den militära alliansfriheten ansågs vara orsaken till att Sverige kunde behålla freden och friheten. När Berlinmuren föll så tändes förhoppningar om att vi inte längre skulle behöva oroa oss för ett nytt krig i Europa. En lärdom som vi kunde dra av det kalla kriget var att Sverige stärkte freden i Europa genom att stå utanför Nato. Men nu har spänningarna i Europa ökat och stabiliteten i Nordeuropa har minskat. Det var inte något vi drömde om. Vi drömde istället om fred och avspänning.
Vår säkerhetspolitik bidrog till att bevara lugn och stabilitet i Norden. Och fred för vårt eget land. Jag har svårt att förstå hur någon kan förneka detta. Hur någon kan förneka att Sverige har levat 200 år i fred. Och att vi under dessa 200 år har varit neutrala och alliansfria. De som idag vill föra in Sverige i Nato förnekar sambandet. Man vill inte höra talas om att neutralitet och alliansfrihet varit till fördel för vårt land och folk. Det är viktigt att göra Nato-anhängarna påminda om sambandet.
Jag har tre huvudskäl för att säga ett absolut Nej till ett svenskt Nato-medlemskap.
1. Ett Nato-medlemskap skulle leda till att vi inte längre är ett självständigt land. Ett Nato-medlemskap skulle vara den sista spiken i kistan för Sveriges neutralitetspolitik och militära alliansfrihet.
2. Ett Nato-medlemskap leder till ökad spänning i vårt närområde. Sveriges säkerhetspolitiska läge skulle försämras.
3. Sverige skulle bli ett kärnvapenland. Nato-förespråkarna förtränger det faktum att med ett svenskt Nato-medlemskap följer att Sverige blir en del av Natos kärnvapendoktrin. Sverige skulle bli ett mål i ett kärnvapenkrig – ett mål för fienden. Kärnvapen är en integrerad del av Natos säkerhetspolitiska strategi! Maj-Britt Theorin – en av de allra kunnigaste och mest insatta i denna fråga kommer att närmare ta upp kärnvapenfrågan i sitt tal senare här idag.
Jag vill nu särskilt peka på två frågor som förekommer i Nato-debatten. Det är det så kallade värdlandsavtalet och det är Sveriges anslutning till PFP – ”Partnerskap för fred”.
Värdlandsavtalet är som jag ser det i realiteten ett steg in i Nato. I varje fall en långtgående anpassning till Nato. Det är inte för sent för Sverige att ändra sig. Det är först nästa år, våren 2016, som värdlandsavtalet skall beslutas av Sveriges Riksdag. Värdlandsavtalet hör inte ihop med neutralitet och alliansfrihet. Tvärtom. Värdlandsavtalet innebär att vi tar ställning, att vi ger tillåtelse för Nato-styrkor att använda Sverige som bas. Jag menar att i samma stund som Sverige undertecknar värdlandsavtalet så ger Sverige upp neutralitet och alliansfrihet.
Sverige tillhör PFP – ”Partnerskap för fred”. Avtalet om detta slöts för Sveriges del på våren 1994 av Carl Bildt-regeringen. Den tillträdande socialdemokratiska regeringen bröt inte avtalet. Jag pläderade inte heller för det. För mig som försvarsminister var det viktigt att en svensk medverkan skedde på den militära alliansfrihetens grund. Ryssland blev också medlem och deltog i gemensamma övningar. PFP var ett samarbete för ett civilt försvar. Jag såg det som en fördel för länderna kring Östersjön att vi kunde få med Ryssland in i det samarbetet. Dessutom, och det vill jag gärna erkänna, bar jag på en dröm om att Ryssland på sikt kanske skulle bli medlem i en gemensam militärallians med väst. Jag erkänner att det kanske var naivt. Men utan drömmar om fred och samarbete så får vi inte fred. Drömmar och känslor om fred kan förlöjligas och nedvärderas och förtryckas med aldrig utplånas. Människors förhoppningar om fred har vunnit segrar förr. Det visade till exempel Liberias kvinnor.
En Nato-anslutning skulle försvåra våra möjligheter att föra en aktiv fredspolitik. Genom medlemskapet är vi inte längre neutrala. Då har ju Sverige valt sida. En framgångsrik medlare måste vara neutral. Det säger ju sig självt.
Om Sverige på nytt skall bli ett fredens land som förespråkar fred före krig så måste vårt land åter lyfta fram de fredliga lösningarna i det internationella umgänget. Sverige måste återgå till de fredliga vägarna med samtal, förhandlingar, diplomati, medling och bistånd som det centrala fredsarbetet. Vårt land måste återgå till den väg som vi med framgång gått på under många år. De diplomatiska vägarna var riktmärket som vann en bred anslutning världen över. Sverige stod för fred och inte för krig!
Jag vill att Sverige skall ha en egen fredslinje. En sådan fredslinje kan inte förenas med ett Nato-medlemskap. Är det något världen idag inte behöver är det fler militärallianser och fler krigare; generaler och soldater. Vi behöver istället en värld med fredskultur. Där vi aktivt arbetar för freden. Att freden blir en del av oss själva. I vårt inre. Vi behöver fler politiker, präster, pastorer, lärare, kulturarbetare och andra, som talar fred och som har drömmar och visioner om fred och som kommer med förslag om hur man förebygger konflikter och främjar försoning. Fred och godhet hör ihop. Utan godhet, kärlek och humanism tror jag inte att vi förmår att bygga hållbara broar mellan länder och människor. Grunden är att hata våldet och kriget och inte fienden som människor. Vi skall visa att vi har ett fredligt sätt att åstadkomma freden.
Jag tror att vi behöver en ny samlad folkrörelse för fred. Liksom att vi måste utbilda fler och mer för fred. Vad det gäller är att vi måste bättre ta till vara vår samlade fredsvilja. Våra folkbildningsorganisationer, till exempel ABF, skulle kunna ges i uppdrag att anordna kurser i fredsarbete. Ett ämne om fred tar plats på skolschemat. Fredsapostlar som far land och rike runt och talar fred.
Min inställning är solklar. Jag vill inte att Sverige skall vara med i krig eller i så kallade fredsframtvingande operationer. Sveriges varumärke skall vara fred och fredsförhandlingar. Sverige kan vara med i fredsbevarande operationer men då under klart FN-mandat. Med soldater i FN:s blå baskrar. Men inte i Natos hjälmar.
Jag vill säga några ord om Sveriges relationer till Ryssland.
I vårt land har bilden av Ryssland blivit alltmer negativ. Rysskräck är en gammal svensk åkomma. Jag mötte den under min uppväxt. Jag mötte den, när jag som försvarsminister sysslade med ubåtsfrågan. Jag tänker på detta idag när jag läser om industrispionage mot Sverige. Då är det främst ryssar man nämner men inte amerikaner. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att när Ryssland och dess politik diskuteras så saknas det från västligt håll nästan alltid självkritik och insikt om konsekvenserna av EU:s och USA:s egen politik mot Ryssland. Man glömmer helt bort eller förtränger att Natos expansion i östra Europa är ett flagrant brott mot den överenskommelse som Michail Gorbatjov och George Bush gjorde inför Tysklands återförening. Det löftet har brutits. Jag försvarar inte president Putin och hans agerande. Jag är ingen ovillkorlig Rysslandsvän. Ryssarna är på gott och ont som alla andra. Kommunismens idéer har aldrig slagit rot i mig. Under mina uppväxtår såg jag vid mina möten med baltiska och judiska flyktingar som kom till min hemby i Småland vad kommunismen kunde ställa till med. Tidigt tog jag avstånd från nazism, kommunism och främlingsfientlighet.
Jag förstår oron hos de baltiska folken efter Ukraina och Krim. Det är inte så länge sedan som sovjetsystemet skickade medborgare från Estland, Lettland och Litauen till fängelse- och arbetsläger i Sibirien, där många dog under vidriga och omänskliga förhållanden. Jag har talat med balter som överlevde. Det är inga vackra berättelser.
Det går inte att bortse från Rysslands historia. Det finns en röd tråd genom Rysslands historia efter andra världskriget. Aldrig mera krig på ryskt territorium. Facit av andra världskriget sätter sina spår. Miljontals ryssar fick sätta livet till. Stalingrad glöms inte bort i första taget. Men faktum är att Ryssland är ett av Sveriges grannländer. Därtill det största och mest inflytelserika. Naturligtvis måste vi ha de allra bästa relationer till detta land. Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Men det betyder absolut inte att relationerna skall grundas på underdånighet och undfallenhet. Utan på realism och konsekventa markeringar om neutralitet och alliansfrihet.
Vid flera tillfällen samtalade jag om Nato med den legendariske utrikesämbetsmannen Sverker Åström. Hans viktigaste princip var att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik inte fick vara riktad mot Ryssland. Detta är realism och inte undfallenhet mot någon stormakt.
Jag vill ha goda grann- och vänskapsrelationer med Ryssland. Jag tror att också ryska folket vill ha det med oss. Isolering av stater och folk är farligt. Det är vardagliga relationer – handel, turism, idrotts- och föreningsutbyte – som öppnar dörrar och bygger broar. Jag har under senare år mött många ryssar på Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm, som just talat om vikten av ökade kontakter mellan Sverige och Ryssland. När jag skrev om detta förlöjligades det av Dagens Nyheter. Men det är faktiskt så att personliga vänskapsband är viktiga. Jag tror att det mycket omfattande turistutbytet mellan Norge och Sverige är viktigt för fredens sak. En förebild för andra länder. Liksom det dagliga resandet mellan Finland och Sverige och mellan Danmark och Sverige. Miljontals människor är ständigt på resa mellan de nordiska länderna. Öppenhet, kultur, resor, föreningsliv betyder att människor och länder kommer närmare varandra. Inte vill väl någon starta krig med sina vänner. Jag hoppas att det kan bli så en gång med de baltiska länderna och med Ryssland.
Folkrörelser och föreningar har särskilt stor betydelse i detta sammanhang. De skapar djupa relationer som skapar fred.
Jag hyllar ofta våra folkrörelsers arbete för freden. Och för demokratin. I vardagen. Jag är liksom många av er en produkt av folkrörelserna. Vi känner till vardagens slit för fred och demokrati. Vi har lämnat våra familjer på fredagskvällarna för att åka på veckoslutskurser och agitera för att bygga ett samhälle på rättvisa och trygghet. Så har vi gjort vår insats för freden.
Kunskap är makt!
Jag har en rekommendation om några viktiga böcker. Men det finns många fler.
Robert Frisk, Det stora kriget för mänskligheten (Norstedts, 2000).
Tapani Suominen med flera, Sverige i fred (Atlantis, 2002).
Adam Hochschild, Aldrig mera krig (Ordfront, 2012).
Lars-Gunnar Liljestrand med flera, Lagen mot krig (Celanders, 2012).
Förord: Thage G Peterson.
Lars Ingelstam och Anders Mellbourn, Fred, säkerhet, försvar (Sveriges Kristna råd, 2014)
Anders Björnsson och Sven Hirdman, red., Bevara alliansfriheten (Celanders, 2014). Förord: Thage G Peterson.
Valentin Sevéus, Att söka freden (Sevéus & Co, 2015).
Att säga nej till en svensk Nato-anslutning är ingen omodern eller gammaldags uppfattning som somliga påstår. Det är tvärtom en mycket modern uppfattning att hålla fast vid en linje, som har tjänat Sverige så väl med fred och frihet under 200 år. Neutralitet och alliansfrihet har varit Sveriges väg att möta framtiden. Det är det idag också!
Bästa fredsvänner!
Detta var mina slutord. Tack för att Ni har lyssnat på mig.
Thage G Peterson