Var hör vi hemma? Det reflexmässiga svaret är: i Väst. Men ”Väst” var en skapelse av kalla kriget. Då fanns det också ett östblock av stater, som idag anser sig tillhöra ”Väst”. Det naturliga svaret är, att Sverige tillhör Europa. Det hade vi gjort, långt innan landet anslöt sig till Unionen av europeiska stater. Det var främst frenetiska EU-förespråkare som hävdade, att Sverige inte var ett europeiskt land, utan skulle bli.
Sverige som politisk entitet har traditionellt inte orienterat sig på en skala öst-väst, utan snarare nord-syd. Även om svenska vikingar for i österled och danska och norska gärna i västerled, så hamnade de flesta av dem söderöver. De svenska uppsökte ofta Miklagård och passade under färderna på att civilisera ryska stammar. Sådana förflyttningar i rummet kan ses som tidiga europeiska samlingsrörelser. Fast ingen pratade om Europa då.
Europa uppfanns, och frågan blev hur gränserna skulle dras. Hörde Brittiska öarna dit, med sin kompott av romerskt, germanskt, norrönt? Hörde Bysans dit, Ryssland? Politiska konjunkturer avgjorde. Den svenska lutherska stormakten sökte stöd hos den osmanska Höga porten i kampen mot det katolska tysk-romerska riket. Våra krig finansierades av sultanens bundsförvant Frankrike. Sverige slog tillbaka det polsk-litauiska anfallet mot Moskvastaten i början av 1600-talet.
Allt kan synas förvirrat. Långt om länge avtog de svenska eliternas förtjusning i Frankrike, och under den oskarianska eran sattes tilltro och förhoppningar till vår store granne i söder. Till och med en radikal socialdemokrat på vänsterkanten som Bengt Lidforss ansåg i början av 1900-talet, att Sverige borde anslutas till Kejsartyskland, med samma ställning där som Baden-Württemberg! Svensk vetenskap var tyskinriktad, tyska blev första främmande språk i det svenska läroverket, Ellen Key hade sina flesta läsare i Tyskland. Svenska drottningar kom från tyska furstehus. Också Finland knöt an till Tyskland i sin nationella frihetskamp (och även därefter).;valde en tysk kung, som aldrig tillträdde.
Men detta Tyskland definierade sig inte som ”Väst”. Det intog en mellanposition, gick sin egen väg (”Sonderweg”). Anglosaxisk civilisation var den tyska kulturen lika främmande som slavisk ortodoxi. Detta var självförståelsen – och lockelsen. I Tyska riket härskade militarismen, men det var samtidigt en rättsstat med för tiden modern socialpolitik och en välorganiserad arbetarrörelse, förebild för svensk. Tyskland led brist på transoceana kolonier, men det ville bli en europeisk hegemonialmakt under såväl Vilhelm II som Adolf Hitler.
Många svenskar drogs till denna magnet, men inte tillräckligt många. Frankofilin hade aldrig utrotats inom de politiska och kulturella eliterna. De framväxande samhällsvetenskaperna fick en bas i Förenta staterna. Dit hade också den stora svenska utvandringsvågen gått mellan 1850 och 1920. Det atlantiska uppstod, men detta var ännu inte ”Väst”. Och Ryssland var inte ”Öst” utan halvasiatiskt, efterblivet, till slut bara bolsjevikiskt-barbariskt. Även detta kunde locka. Det norska Arbeiderpartiet uppträdde länge som ett leninistiskt parti. Det var också före detta kommunister som baxade in Norge i Nato år 1949. På den borgerliga kanten fanns framträdande motståndare till detta beslut.
Västeuropa förutsatte järnridån. Järnridån födde två stormaktsblock. Under den tiden – kalla kriget – uppkom den alliansfria rörelsen. Nato och Warszawapakten var historiskt otypiska i den meningen, att de inte utlöste krig: de lät andra kriga eller krigade mot andra. Annars har allianser i allmänhet varit krigsframkallande. De har tjänat stora staters eller dynastiers intressen. Heliga alliansen efter Wienkongressen 1814–15 höll fred i Europa men ringaktade uttryckligen de mindre folkens intressen. Sverige undvek att knyta sig till allianser. Vi förblev ett nordeuropeiskt land.
Sverige som västland stämmer inte riktigt med geografin, och det stämmer inte med historien. USA-influenserna under de senaste ett hundra åren har utan tvivel varit viktiga och växande: skolreformer, underhållningsindustri, industriell teknik, politisk kultur har hämtat inspiration därifrån. Sverige har obestridligen amerikaniserats. Men detta kan inte få bli avgörande för våra säkerhetspolitiska val. Och omvänt: hur de mäktiga i USA behandlar sina minoriteter, sina underklasser, hur de utlöser laglöst, militärt våld mot andra länder kan inte heller vara bestämmande för oss. Detta hör till stormaktens väsen.
”Väst” är en nymodighet. I den ”västliga (det vill säga amerikanska) hemisfären” har europeiska stater fasats ut sedan länge. Atlantpakten som politisk gemenskap av demokratier har alltid varit ett hjärnspöke, eftersom den godkänner medlemmar som bekämpar rättsstat och demokratisk frihet (och dessutom sådana som inte är det minsta atlantiska). Vad som återstår av konceptet är den råa styrkan och inordningen under ett främmande ledarskap av en eller annan sort.
Sådant har vi kunnat klara oss utan, sedan Sverige inom nuvarande gränser uppstod, och det bör vi kunna göra också framgent.