Paavo Lipponen betonar vikten av det egna försvarets kapacitet i säkerhetspolitiken. Han håller dörren öppen till Nato, men ser inte EU som en försvarspolitisk faktor att räkna med.
Finland står inte utanför situationen säkerhetspolitiskt, men till exempel i fråga om sanktioner, både de nuvarande och potentiella, är vi lika mycket inblandade som andra EU-stater. Beredskapsnivån här har höjts, dock inte demonstrerats lika mycket som i Sverige. Finlands säkerhetspolitiska linje ligger fast. Hotbilden har tills vidare inte förändrats på ett grundläggande sätt för oss.
Vår linje, som formulerades under mina två regeringar (1995–2003), fungerar bra i nuläget: alliansfrihet, ett trovärdigt nationellt försvar och så nära samarbete som möjligt med Nato i partnerskap för fred. Vi bör följa president Niinistös linje: vår status är inte i gungning, vi bör undvika onödig spekulation och onödiga utspel.
Till exempel Samlingspartiets utspel, eller så kallade förslag, att vi borde bli medlem av Nato är falskt. De skryter om att under 15 år ha haft den åsikten. Varför har de då inte kommit med ett konkret förslag? Höjden var Katainens regering som 2011 i sitt program sade att vi inte ska söka medlemskap under den regeringsperioden. Att själv stänga dörren är det dummaste.
Det nationella försvaret är det viktigaste elementet i vår säkerhetspolitik. Hade vi ett svagt försvar, vem skulle då vilja ta risken att ta förluster för att försvara någon som inte kan försvara sig själv? Man förstår inte helt i Finland den här logiken, vad det betyder att vi har ett starkt försvar också med tanke på om vi kan få hjälp. Detta förstår inte heller många socialdemokrater.
Det är en lite för spekulativ fråga. Det vore inte ens klokt att sätta några red lines. En stor konflikt i Europa skulle ju betyda att frågan diskuteras, precis som nu. Det viktigaste för tillfället är i alla fall att stöda presidentens linje och jobba så mycket vi kan för att nå en diplomatisk lösning. Det är den enda vägen. Ur HBL den 11 februari