Den konservative amerikanske skribenten Ross Douthat diskuterar i en artikel, som återges av Dagens Nyheter (11/4), förskjutningar i synsätt mellan USA och Europa. Har krigiskheten vandrat över Atlanten under senare år? Det är en fråga han ställer. Han pekar på Frankrike, där ännu under Irakkriget 2003 statsledningen förhöll sig kritiskt avvärjande till Förenta staternas och Storbritanniens extralegala aggression men där nu ”regeringen under både Nicolas Sarkozy och Francois Hollande följer Bush–Cheneys linje: intervenerar i Libyen, Mali och Syrien, tar till Bush-liknande retorik mot terroristattackerna och tillämpar en taktik mot terrorn som får USA:s antiterrorlag, Patriot Act, att te sig libertariansk”.
Amerikanska reaktioner på en ökad europeisk militarism, menar Douthat, skulle kunna bli ”att skaka av oss imperiets bördor och dra oss tillbaka till vårt alldeles egna självtillräckliga Arkadien”. Detta är innebörden i den republikanske spetskandidaten Donald Trumps slogan inför årets presidentval ”America first”, och det demokratiska partiets utmanare Bernie Sanders har heller ingen offensiv utrikespolitisk agenda. Åtskilligt kan alltså vara i görningen. Ändå tycks som om de traditionella, interventionistiskt sinnade eliterna har ett försprång i den interna kraftmätningen, åtminstone för ögonblicket. Douthat igen:
”En president Hillary Clinton får troligen mer gemensamt med George W. Bush utrikespolitiken [som senator stödde hon dock Irakkriget och som utrikesminister genomdrev hon det folkrättsvidriga bombkriget för att få bort Khaddafi-regimen; red. anm.] än med Trump eller Sanders. Men på längre sikt, i ett mer splittrat land och en mer kaotisk värld, kan drömmen om en skön [amerikansk] isolering bara få starkare konturer. Något stort väljarstöd för liberal hökaktighet finns inte längre bland Demokraterna. Att Trump så lätt fick Jeb Bush och Marco Rubio på fall visar att även nykonservatismen är mottaglig för en maning till USA att ’komma hem’.”
Den amerikanska viljan att komma Europa till militär undsättning är synbarligen i avtagande. Ett nationalistiskt snarare än ett imperialistiskt credo tycks breda ut sig på både vänster- och högersidan i amerikansk politik. Bland svenska opinionsjournalister finns det en uttalad nervositet för att USA ska abdikera som världspolis. Detta skulle otvivelaktigt vara ett streck i räkningen för våra inhemska supportrar av ett svenskt Nato-medlemskap. Ty oavsett bedyranden i motsatt riktning är ju Atlantpakten styrd av amerikanska geostrategiska intressen, och den kommer inte att överleva om Förenta staterna minskar eller drar tillbaka sitt engagemang för alliansen. Nato var ett rationellt svar på systemkonflikten under kalla kriget; när den konflikten sedan länge är förbi och andra motsättningar tenderar att ta över, blir naturligtvis Nato-medlemskapet för alla inblandade en ytterst osäker – och för det skuldsatta USA en olidligt kostsam – framtidsinvestering.
Brådskan, för att inte säga hetsen i de svenska medlemskapsförespråkarnas argumentering kan lämpligen ses mot denna bakgrund.