Säkerhetspolitik handlar i grunden om överlevnad – om Sveriges som stat och om svenska folkets som nation, som politiskt subjekt. (Politiskt, inte etniskt subjekt.) Allt annat är sekundärt. Har man inte en nation med säkra statsgränser har man nästan ingenting alls. Då förlorar folket sin myndighet och förmodligen också många av sina medlemmar.
Om hela det nordeuropeiska området drogs in i ett krig, skulle detta med högsta sannolikhet innebära slutet för det Sverige vi känner. Vi skulle antingen straffas eller inordnas i ett system över vilket vi inte hade något inflytande. Andra världskrigets utgång berövade flera folk deras frihet. Det finns liten anledning att anta att ett tredje krig skulle gå skonsammare fram.
Därför måste man älska freden. Utan den får friheten svårt att göra sig gällande. Freden är ingen garant för mänskliga framsteg men en förutsättning för dem. Den som laborerar med krig, också för en god saks skull, äventyrar alla framsteg. Att kriga för frihet måste alltid vara en nödfallsåtgärd – först när angriparen har satt klorna i en. Befrielsekrig har inte alltid haft en lyckosam utgång.
Det finns sätt att undgå krig eller att minimera risken för krig. Ett är att ha ett fullgott försvar. Vi talar alltså om försvar, inte om en krigsmakt. Denna inställning innefattar en god portion egoism, således motsatsen till altruism. Egoism är inte detsamma som egenrättfärdighet, men den är på ett paradoxalt sätt fundamentet för reciprocitet, ömsesidighet. Den utesluter – principiellt – all hotfullhet.
Yttermera: reciprocitet är föreställd jämlikhet. I en kristen kontext ligger den nära ”den gyllene regeln”. Men den har problem med missionsbefallningen. Den måste motsätta sig korståg, som syftar till underkastelse. Den måste premiera sekulära relationer – mellan människor men också mellan stater, makter, religioner. Ideologisk kamp främjar inte samvaro.
Den bör därför inte vägleda säkerhets- och utrikespolitiken. Ideologiskt måste varje folk, alltså varje politiskt subjekt, få välja sin väg, det vill säga om den inte inkräktar på andras. Imperialismen gjorde det och var skadlig för alla parter, för mottagaren såväl som för avsändaren – de deformerades båda. På samma sätt är det med den moderna terrorismen. Den bygger ingenting – annat än undergången.
Nutida terrorism är en internationell osäkerhetsfaktor, en första klassens. Den är gränslös, den kan slå till överallt. Den är irrationell, därför får den inte mötas med irrationella medel. Den önskar sig krig, destruktion, martyrskap. Därför behöver man finna på smartare metoder för att neutralisera dess verkan. Repression torde vara att göda dess framfart. Infiltration (vad har vi våra säkerhetstjänster till?) borde vara att föredra.
Ty det gäller i nuläget inte primärt islam – terror har utövats av många rörelser, intressen, spelare. Det gäller ett hot mot freden, också mot all tänkbar fridsamhet, samlevnad. För detta måste varje stat för sig skydda sig. Rent kontraproduktivt vore att inskrida mot terrorsamfundens ledarskap så att dess budskap sprids, att det kan påräkna revansch. Så sker dock ibland.
Överhuvudtaget måste en insiktsfull och förnuftig handlingslinje i utrikespolitiken vara att motverka revanschism i dess olika former. Första världskrigets segerherrar uppträdde i detta hänseende övermaga, oförsiktigt, oansvarigt. Kalla krigets segrare visade att de inte hade lärt sig läxan. När segern är vunnen, ska den besegrade inte förödmjukas. Innan den har vunnits, bör motståndaren inte onödigtvis utmanas.
Den lilla staten har ett begränsat handlingsutrymme. Gott så. Men den har en faktisk valfrihet, och den bör den slå vakt om: den bör inte yra om oundvikligheter. Vissa stater lierar sig med andra, vissa stater föredrar att stå alliansfria. Skillnaden är inte alltid knivskarp. Allianssystemen varar inte för evigt. Just därför bör man måna om det egna, vara ”egoistisk”. När världskartan ändras, måste man veta var man står.
Den ”moraliska utrikespolitiken” och den ”solidariska säkerhetspolitiken” negligerar mycket av vad ovan sagts. De är ingripande, ibland missionerande. Agendan är universell, inte nationell. Men småstatens handlande ska var exemplariskt, inte mästrande; kallt och beräknande, inte humanitärt, inte frälsande. Vår främsta humanitära insats är att vara krigsavhållande.
Jag anser att man borde diskutera Sveriges säkerhetspolitiska orientering längs dessa linjer. De är inte speciellt storslagna. De är anpassade efter vår förmåga. Denna behöver stärkas, exempelvis vad gäller vår militära försvarskapacitet. Om man möter en fiende, ska man säga någonting annat än han förväntar sig.