Den finska utvärderingen av landets insats i kriget i Afghanistan finns nu på engelska. Utvärderingen är gjord av Utrikespolitiska Institutet i Finland på uppdrag av den finska riksdagens utrikesutskott.
Finska styrkan uppgick som mest till 195 man år 2012. Två finska soldater dödades och 15 sårades under kriget. Från 2007 ingick den finska styrkan i det svenskledda Provincial Reconstruction Team (PRT) i norra Afghanistan.
Rapporten summerar: Den militära interventionen misslyckades att stabilisera Afghanistan. Talibanerna segrade och kampen mot talibanernas inflytande fick motsatt effekt. Finland misslyckades med sina mål att skapa en rättsstat.
Slutsatserna överensstämmer i stort med vad som kommit fram i utvärderingarna av Sveriges och Norgs insatser. Liksom för de övriga nordiska länderna och även andra stater i Nato-ledda Isaf-styrkan var motivet till deltagande lojalitet med USA, och detta kom att styra det mesta av hur kriget fördes.
Det andra huvudskälet var att framstå som en kvalificerad militär partner till Nato. Civila mål för att uppnå rättigheter för kvinnor och flickor rätt till skolgång var i huvudsak retorik från politiker och alltid underordnade krigsmålen och lojaliteten med USA.
I Finland var de styrande noga med att beskriva landets insats inte som deltagande i ett krig utan som en krishanteringsoperation.
Hur känsligt detta var framgick då Charly Salonius-Pasternak, en forskare vid Finlands Institut för Internationella affärer, skrev i Helsingin Sanomat 2009 att Finland är nu i krig. Detta utlöste en häftig debatt och hans påstående avvisades av finske försvarsministern med att Finland deltar i en fredsbevarande FN-insats.
Rapporten tar inte upp frågor om hur de militära insatserna förhöll sig till folkrätten. Den antyder endast att övergrepp kan ha skett och att det då särskilt handlade om insatser i kriget mot terrorismen som ”ibland tycktes strida mot folkrätten”. Här kan man anta att författarna bland annat syftar på utomrättsligt dödande (targeted killing) genom nattliga räder i afghanska hem.
Detta skulle då gälla andra länder i Isaf-styrkans insatser snarare än de egna operationerna där man rapporterade få civila offer. Finland strävade efter att framstå som en välgörare och ambitionerna var från början höga. Utredarna konstaterar dock att målen inte uppnåddes och att de flesta insatserna på det civila området misslyckades.
Förväntningarna från politiker och militärledning på framsteg gjorde att rapporterna hem till Helsingfors ofta var missvisande genom att de skönmålade insatserna. Detta förstärktes av att mål egentligen saknades eller, i de fall de existerade var, alldeles för otydliga.
Den finska riksdagen hade liten insyn då krigets mål aldrig diskuterades och beslut förelades inte riksdagen vid ändringar i krigföringen. I Sverige var mandatet på ett år med nytt beslut varje år.
Av intervjuer med soldater, officerare och biståndspersonal i den finska insatsen framgick att de hade liten kunskap om målen och varför Finland deltog, och samma brister fanns på hög nivå i den finska kommandostrukturen.
Lojalitet med USA
Huvudmålet för den finska insatsen var att vårda och utveckla de transatlantiska utrikes- och säkerhetspolitiska relationerna. Först var det de bilaterala relationerna med USA och sedan i ökande grad med Nato. I rapporten sägs att dessa mål utgjorde en stark politisk bas för deltagandet under hela kriget, men de uttrycktes inte explicit av regeringen förrän 2018. Utredarna är därför kritiska till den bild av insatsen som givits i tidigare rapporter från regeringen, särskilt före 2018. De skriver att regeringens rapporter kontrasterade starkt mot vad som kom fram i intervjuerna där USA:s ledande roll framhävdes (60 procent av de deltagande soldaterna i insatsen angav detta som det primära motivet för Finlands deltagande). De styrande var helt på det klara med att USA ledde kriget och styrde inriktningen och att det inte handlade om en FN-ledd intervention. Regeringens sätt att beskriva målen utan att ta upp detta beskriver rapporten som luddigt (flimsy).
Nato
När Isaf 2003 övergick till att vara en Nato-ledd insats öppnade det enligt rapporten en ny väg för Finland att behålla och fördjupa sitt politiska, strategiska och operationella partnerskap med alliansen.
Många av de intervjuade pekade på att militär närvaro I Afghanistan erbjöd Finland en möjlighet att sitta med vid Nato-bordet.
Vad gäller Finlands relation till Nato var landets deltagande viktigt både politiskt och för att utveckla interoperabilitet. Man fick tillgång till militära system och material som man annars inte skulle fått.
För Finlands kommande Nato-medlemskap uppfattades deltagandet som avgörande. Nato-länderna fick en förståelse för Finland som en militär aktör. Att landet inte uppnådde några av sina mål spelade ingen större roll.
Erfarenheter för det finska försvaret
En annan betydelsefull fördel som det breddade partnerskapet med Nato förde med sig var Finlands ökade möjligheter att köpa försvarsmaterial och att landet blev del i utvecklingen av stödsystem för Natos operationer i Afghanistan.
Soldaterna fick ökade förmågor och erfarenheter under tiden i Afghanistan. Särskilt lyftes det fram i intervjuerna förmågan att verka tillsammans under flygattacker och eldledning för flyganfall mot markmål.
Huruvida dessa erfarenheter har varit relevanta för det finska nationella försvaret framkommer inte i rapporten. En utvärdering från finska försvarsdepartementet säger endast att Finlands nationella försvarskapacitet utvecklades i ”tandem” med Nato.
Civilt bistånd, kvinnors rättigheter, skolor för barn
Det militära deltagandet kunde också motiveras genom att det gav kvinnor rättigheter och skapade skolor för barn.
Finlands regering ville inte framstå som en deltagare i kriget eller som medlem i styrkorna som bekämpade upproret, särskilt inte inför den finska hemmaopinionen. Finland skulle ses som en aktör för att bygga upp ett tryggt samhälle. Finland var, uttrycktes det i intervjuerna, en arbetshäst som inte klagade eller ifrågasatte utan gjorde sitt jobb på bästa sätt. Hur mycket av det finska biståndet som verkligen kom att förbättra för kvinnor och flickor anges inte i rapporten på annat sätt än att det var oklart.
Finland höll alltså en låg profil och kritiserade inte att civila blev offer i kriget. USA dominerade över alla andra deltagare, och möjligheterna för en småstat att få inflytande var magra. Det verkade meningslöst att tala om fredsmedlande i en situation där den dominerande staten saknade intresse för sådana frågor och bestämde agendan.
Många av de intervjuade önskade någon form av utvärdering av hela insatsen. De var både chockade och ledsna och kände sig till och med skyldiga till resultatet av kriget.
Slutord
Utredarna har gjort ett som det verkar gott arbete och bygger slutsatserna på många intervjuer av deltagarna i insatsen.
Jämför man med den svenska utredningen som kom 2017 på direktiv från regeringen är den finska mer kritiskt granskande.
Båda utredningarna kommer visserligen fram till i stort sett samma slutsatser: Lojalitet med USA var avgörande, att framstå som partner till Nato var viktigt och de civila målen uppnåddes överlag aldrig. Men de finska utredarna är mer öppet kritiska till de politiskt ansvariga som inte talade klarspråk om kriget och motiven för Finlands deltagande.
FINLAND IN AFGHANISTAN 2001–2021:Finland i Afghanistan
FROM STABILIZATION TO ADVANCING FOREIGN AND
SECURITY POLICY RELATIONS
Katariina Mustasilta, Tyyne Karjalainen, Timo R. Stewart & Mathilda Salo
Läs också kommentar tidigare på den här sajten till Sveriges och Norges utredningar: