Jag har en längre tid försökt samla tankarna kring Finlands Natomedlemskap, och vad medlemskapet på riktigt kan innebära för oss. Jag har kommit fram till att det sannolikt inte sker speciellt mycket, eftersom jag tror att medlemskapet inte just påverkar vår de facto försvarsposition. Natos grundproblem, som jag går igenom nedan, försvinner ju inte bara för att Finland blir medlem. […]
Men låt oss alltså skaka av oss det emotionella, och i stället gå på djupet med vad Natomedlemskapet på riktigt kan föra med sig när det gäller Finlands försvar. Debatten om detta lyste inte helt med sin frånvaro innan Natobeslutet, men också här var många argument svaga. Bland annat käbblade jag med en insändarskribent som tyckte att vi skall med, eftersom Rysslands militära kapacitet är så mycket större än Finlands. Hur Finlands militära kapacitet plötsligt skulle öka till stormaktsnivå i och med medlemskapet förklarades inte, men skribenten räknade kanske ihop övriga Natoländers kapacitet och tänkte sig att denna automatiskt står till vårt förfogande vid en attack. Så är det förstås inte. Ingen i Natos organisation, varken den civila eller den militära, kan fatta beslut över de nationella regeringarna och parlamenten gällande ländernas egna styrkor. Natos gemensamma snabbinsatsstyrka på cirka 5 000 soldater utgör ett visst undantag, men frågan är om över 30 medlemmar vid en större konflikt kan komma överens om något vettigt gällande den styrkan. Alla Natos beslut skall nämligen tas i konsensus – en kvarleva från tiden då medlemmarnas antal var litet. Det står faktiskt inget bindande i den famösa Artikel 5, och från stadgan är det ett mycket, mycket långt politiskt steg för ett lands regering att militärt blanda in sitt land i en konflikt som inbegriper två andra länder, och därmed riskera till exempel bombningar av den egna civilbefolkningen. […]
Medlemskapets värde är kanske inte noll – till exempel flygövervakning och militär underrättelseinhämtning kan säkert göras effektivare tillsammans med andra – men vare sig vi är med i Nato eller inte, är det alltid vi själva som i första och sista hand försvarar oss. Till vår lycka har vi en försvarsmakt som nu får materielförstärkningar, en stor reserv, en stark försvarsvilja, och dessutom har vi ett territorium som gynnar en försvarare. […]
Natostadgan handlar alltså mer om en moralisk än en juridisk plikt, men ifall Finland i något skede känner sig tvunget att militärt bistå en annan medlem, kan det enligt min mening enbart ske med trupper som drar ut på frivillig bas. Beväringar eller reserver kan inte beordras till sådant, redan av den enkla orsaken att vår soldated bara nämner försvar av fäderneladet och dess lagliga statsskick. Inte andra länder eller allianser, eller ens tolkningsbara saker som ”försvarandet av demokratin”. Detta bör vi diskutera. Skall till exempel de yrkessoldater som vi kan räkna med att Finland borde bidra med till Natos snabbinsatsstyrka lösas från sin ed? Läs artikel