[…] Men låt oss alltså skaka av oss det emotionella, och i stället gå på djupet med vad Natomedlemskapet på riktigt kan föra med sig när det gäller Finlands försvar. Debatten om detta lyste inte helt med sin frånvaro innan Natobeslutet, men också här var många argument svaga. Bland annat käbblade jag med en insändarskribent som tyckte vi skall med, eftersom Rysslands militära kapacitet är så mycket större än Finlands. Hur Finlands militära kapacitet plötsligt skulle öka till stormaktsnivå i och med medlemskapet förklarades inte, men skribenten räknade kanske ihop övriga Natoländers kapacitet och tänkte sig att denna automatiskt står till vårt förfogande vid en attack. Så är det förstås inte. Ingen i Natos organisation, varken den civila eller den militära, kan fatta beslut över de nationella regeringarna och parlamenten gällande mdlemsländernas egna styrkor. Natos gemensamma snabbinsatsstyrka på cirka 5000 soldater utgör ett visst undantag, men frågan är om 30 Natomedlemmar vid en större konflikt kan komma överens om något vettigt alls gällande den styrkan. Alla Natos beslut skall nämligen tas i konsensus – en kvarleva från tiden då medlemmarnas antal var litet, och förstås det enda sättet att styra en militärallians – ett samarbete mellan suveräna stater kan ju inte börja handla om påtvingade majoritetsbeslut.
Det står faktiskt inget bindande i den famösa Artikel 5, och från stadgan är det ett mycket, mycket långt politiskt steg för ett lands regering att militärt blanda in sitt land i en konflikt som inbegriper två andra länder, och därmed riskera till exempel bombningar av den egna civilbefolkningen. Uppfriskande nog har jag noterat att allt färre politiker och journalister idag strör omkring sig begreppet ”Natos säkerhetsgarantier”, eftersom några sådan garantier inte existerar, och det ordet inte heller förekommer någonstans i Natostadgan eller i några andra Natotexter som jag kunnat hitta till exempel på Natos webbplats. Som säljargument har det däremot använts flitigt. […]
Ett annat dilemma som Nato eller vilken militärallians som helst tampas med är, att allianser tenderar att fungera bäst i fredstid. Historien visar att om en verkligt stor konflikt uppstår, tar realpolitiken fort över, och allianskartor kan ritas om. Ingen vettig människa önskar förstås krig, och då ställer sig frågan: på vilket sätt bidrar i dagsläget en expanderande militärallians till stabilitet och fred i vårt hörn av världen? Och om vi utgår ifrån att Nato hittills varit en stabiliserande faktor, på vilket sätt påverkar det finländska och svenska medlemskapet den geopolitiska situationen i Östersjön? Läs artikel