År 1961 påpekade president John F. Kennedy för den finske diplomaten Max Jakobson: ”Det som förbryllar oss amerikaner är varför Sovjetunionen tillät Finland att bibehålla sin självständighet.” I boken Finlands väg 1899–1999. Från kampen mot tsarväldet till EU-medlemskap (Atlantis, 1999) gör Jakobson den kommentaren, vilken ännu har sin riktighet, att ”Kennedys fråga avslöjade den konventionella synen på internationella förhållanden som en spelplan för stormakternas intressen och förhoppningar. Mindre länder betraktas som utrikespolitiska objekt, statistiska enheter […] spelpjäser som kan vinnas eller förloras i konflikterna eller uppgörelser mellan de stora.”
I kapitlet ”Neutralitet” framhåller författaren J. K. Paasikivis syn att Sovjetunionen eftersträvade att staden Sankt Petersburg skulle vara ohotad av en attack via Finland, vilket enligt honom var ett ”legitimt intresse”. Och genom detta realistiska synsätt kunde finländarna ”trygga sin egen självständighet och sin levnadsstil” (sidan 84). I linje härmed sade Urho Kekkonen 1943 att som ”en utpost för en västlig allians skulle Finland alltid stå först i tur att bli invaderat eller offrat i en konflikt och ändå för svagt för att påverka beslut om krig och fred” Kekkonen drog slutsatsen att Finland måste tillämpa en neutralitetspolitik. Max Jakobson, som under lång tid var bland annat Kekkonens ”nyhetsfrisör (spin doctor”), kallar denne ”en formidabel personlighet”. På sidan 111 skriver författaren intressant om de neutrala staterna i Europa, bland annat Österrike, och erinrar om Machiavellis ord: ”Den som inte är din vän hoppas att du förblir neutral, medan den som är din vän kommer att kräva att du tar ståndpunkt genom att gripa till vapen.” Vid Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE) 1975 erkändes rätten för en stat att vara neutral (sid 123), då man förstod att neutrala stater har en avkylande effekt på säkerhetsläget i Europa.
Värnpliktens betydelse för Finland understryks övertygande på sidan 133: 90 procent av de aktuella åldersgrupperna gjorde rekryten.
Max Jakobson skriver i kapitel 5, ”Säkerhet”, att Finland genom att ha avhållit sig från att söka medlemskap i Nato har ”minskat risken och undviker att irritera Ryssland”. Och författaren erinrar om att Finland är den enda medlemmen i EU som har en gemensam gräns med Ryssland. När boken skrevs 1999 hade Nato och Ryssland slutit sig samman för att försvara den europeiska stabiliteten och beslut i det numera avskaffade Nato-Ryssland-rådet kunde fattas över Finlands och Sveriges huvuden. Vad Max Jakobson idag skulle ha för uppfattning om ett finskt Nato-medlemskap vet vi förstås inte. Men den för Finland lyckosamma neutralitetspolitiken sedan krigsslutet, som skildras fint i boken, talar i alla händelser för att inte ändra denna politik. Så jag gissar att han skulle dela nestorn inom finländsk utrikespolitik Klaus Törnudds syn på saken, vilken vi informerat om på sajten vid tre tillfällen
https://www.alliansfriheten.se/ambassador-klaus-tornudd-om-finland-och-nato/
https://www.alliansfriheten.se/inte-bra-att-nato-overallt-gransar-tilll-ryssland/
Även om boken är drygt 22 år gammal, behåller den sin dagsrelevans.