Idag fyller Republiken Finland 99 år. Det är en ung stat. Men många stater i Europa har en ännu kortare historia som fria och självständiga. Några fick sin självständighet ungefär samtidigt som Finland men förlorade den sedan. Vissa är helt färska statsbildningar. Det suveräna Finland var en följd av Rysslands nederlag i första världskriget och oktoberrevolutionen. Men den nyvunna friheten från övermakt utlöste ett inbördeskrig som på tre månader krävde cirka 35 000 döda, eller en procent av landets befolkning.
Det republikanskt demokratiska Finland – 1906 hade i storfurstendömet som första land i Europa införts allmän rösträtt för kvinnor till en nyinrättad enkammarlantdag – har behållit sitt statsskick och sin politiska kultur under alla de 99 år som gått efter frigörelsen från Ryssland. Också därigenom är Finland unikt bland de stater som uppstod under och efter första världskriget. Men denna vinst har inte varit utan offer. Finska folket har fått slåss och utkämpa blodiga strider för att försvara sin frihet och sin demokrati. Alla vägval har inte varit självklara och några kanske mindre välöverlagda.
Men genom att sätta fosterlandet främst – under vinterkriget och fortsättningskriget skedde faktiskt en försoning mellan röda och vita från inbördeskriget och mellan finskt och svenskt från den utdragna språkstridens dagar – visade Finland hur det nationella och det medborgerliga är förbundna med och avhängiga av varandra i en demokratisk rättsstat. Det gör landet, folket, nationen Finland till ett föredöme också för oss som har undgått dess öde. Vi har åtskilligt att lära av vårt närmaste grannskap.
Faktum är ju att Finland också har lärt mycket av oss, vilket inte är konstigt med tanke på att det nuvarande finska statsterritoriet under cirka 650 år var en integrerad del av det svenska riket. Dess invånare var representerade i den svenska riksdagen och de löd under svenska, eller gemensamma finsk-svenska, lagar – detta till skillnad från rikets provinser runt Östersjön som hade egen lagstiftning och egna lantdagar, en egen härskarklass helt enkelt, som inte var och inte ville vara företrädd på Riddarhuset i Stockholm.
Det rådde mellan dagens Finland och dagens Sverige en ömsesidighet under det gemensamma rikets tid. Axel Oxenstierna hade sitt friherreskap på Kimitoön i Åbolands östra skärgård, och rikets störste statsman under 1700-talet Arvid Horn var född i den finska riksdelen. Flera av Linnés främsta lärjungar kom därifrån. Den drivande kraften bakom 1766 års tryckfrihetsförordning, som för fyra dagar sedan firade sitt 250-årsjubileum, var en kaplan från Nedervetil i Österbotten, Anders Chydenius. Zacharias Topelius hade sin stora läsekrets i Sverige, och Mannerheim, marskalken, hade svenska som sitt modersmål och familjemedlemmar i bägge länderna. Hans sista flamma var en syster till bröderna Jacob och Marcus Wallenberg.
Så där kan man hålla på. ”Alla finnar är svenskar”, sade en gång historikern Matti Klinge med en för honom karakteristisk tillspetsning. Men kulturellt, religiöst, konstitutionellt, i viss mån också språkligt står vi varandra närmare än några andra folk. Svenskar och finnar har för länge sedan krigat tillsammans – men aldrig mot varandra. Idag förekommer ett långtgående försvarssamarbete mellan de bägge länderna, och något politiskt eller folkligt motstånd mot detta existerar ej. Finland och Sverige är stabila demokratier som båda har valt alliansfrihetens väg.
Finland har klokt nog behållit sin massarmé på den allmänna värnpliktens grund, samtidigt som det på olika sätt upprätthåller goda och väl inövade förbindelser med grannlandet i öst, den forna fiendemakten. President Sauli Niinistö framstår idag som Nordeuropas ledande statsman. Också i dessa hänseenden har vi åtskilligt att inspireras av genom exemplet Finland.