Artikeln publicerad i FiB/K nr 5-2021
Antarktis, Sydpolen, finns – med finns det ett Norden? Arktis, Nordpolen finns, men det är ju inte ett landområde eller en kontinent, och nu håller packisen där på att smälta. Stormaktskonflikter tornar upp sig. Donald Trump gjorde ett försök att köpa Grönland – med vilka pengar? – för att få ett framskjutet uppland i konkurrensen om råvaror och geopolitisk status. Ryssland är det stora arktiska landet och ingår i vad som kunde kallas Nordeuropa. Kineserna vill också ha en del av kakan, det vill säga fyndigheter på havsbottnen och handelsleder. Danmark och Norge är inte roade. Mitt igenom Island löper kontinentalsprickan.
Det vi idag kallar Norden är Vikingaland. En del av vikingarna for västerut och hamnade i Britannien och i Medelhavet, andra drog i österled och kom fram till Konstantinopel, Miklagård. Detta var långt före nationalstaternas tid. Man talar om välden, vi skulle kanske säga inflytelsesfärer. På vikingafärderna följde korstågen. Svenska hövdingar kristnade Finland och drog en gräns mot östkristendomen, ortodoxins värld. Norska sjöfarare tog sig över till Amerika. Namnen tillkom senare. Norden som politiskt begrepp är en 1800-talsföreteelse. Den svenska nationalsången (1844) talar om Norden, inte om Sverige – liksom museet för svensk folkkultur heter Nordiska museet.
Men en nordisk samling uppkom redan under senmedeltiden. Kalmarunionen 1397 var ett försök att hålla rovriddare, sjörövare och småkungar på mattan. Det danska riket var hegemonen och de övriga delrikena hade svårt att finna sig i detta. Tyska Hansan med centrum i Lübeck och den tyska ordensstaten med bas i Baltikum trängde in i Östersjön från söder och drog till sig sympatier och antipatier från separatister. Efter Sovjetunionens kollaps 1991 fanns det visioner om ett nytt hansavälde (under tysk överhöghet). Men då hade de nordiska länderna redan etablerat sina institutionella samarbeten. Och de östbaltiska länderna värnade vart och ett om sin nyvunna självständighet. Där fanns ytterst litet intresse för gemensamma, ”övernationella” lösningar.
Unioner kommer och går, och nordisk historia handlar i mycket om unionssprängningar. Kalmarunionen försvann med Gustav Vasas riksgrundande. Svensk stormaktstid innebar dansk tillbakagång och territoriella förluster: Skånelandskapen och vissa norska landskap. Det tyska inflytandet i Danmark var länge starkt. Norge frigjorde sig som danskt lydrike i slutet av Napoleonkrigen och råkade i personalunion med Sverige. Finland blev ett ryskt storfurstendöme efter Sveriges krigsnederlag 1809 och kom att ingå ett slags union med tsarriket: Unionsgatan heter fortfarande ett av paradstråken i centrala Helsingfors. Danmark hade säkrat Island vid den dansk-norska riksupplösningen 1814 men fick släppa önationen drygt hundra år senare; Grönland förblev koloni till 1953, har stärkt sitt hjemmestyre, tillhör inte EU, i likhet med Färöarna. Den skandinaviska rörelsen i mitten av 1800-talet misslyckades med att åstadkomma en ny riks-skapelse; vad som kom ut av den var en relativt kortlivad myntunion.
I slutet av 1930-talet framkastades förslag om ett finsk-svenskt statsförbund, med Gustaf Mannerheim som överbefälhavare och Gustaf V som regent. Moskva satte p för detta. Planerna på ett skandinaviskt försvarsförbund efter andra världskriget satte Norge p för. En viss integration mellan de fem suveräna nordiska staterna etablerades under efterkrigstiden, med tillkomsten av Nordiska Rådet och Helsingforsavtalet från 1962 som syftade till att fördjupa nordiskt samarbete på olika områden. Hur pandemin har påverkat Norden-tanken återstår ännu att utvärdera.
Finns det en nordisk modell? Tveksamt. Det som förenar de nordiska länderna är att de är befolkningsmässigt obetydliga, har högt skattetryck och ligger högt på listor om nationalrikedom och lågt på listor om korruption. Finland är ett land som röstar borgerligt i allmänna val men ofta har haft socialdemokrater som ledare (Tanner, Fagerholm, Paasio, Koivisto, Sorsa, Halonen). I Sverige har socialdemokratin länge varit det statsbärande partiet men sedan 1980-talet accepterat borgerligt genomdrivna marknadslösningar på viktiga samhällssektorer (skola, vård, omsorg) i högre grad än andra nordiska länder.
Säkerhetspolitiken är ett virrvarr. Alliansfria Sverige vill släppa igenom Nato-trupper i Mellannorrland och riskerar att bli ett brohuvud för anfall österut; Nato-landet Island stängde år 2006 den amerikanska Keflaviksbasen.
Det är först när nationalstaten etableras som en demokratisk utveckling kan äga rum. I furstestaterna var folket i bästa fall representerat genom stånd och korporationer. Där utgjorde adeln nationen. Med franska revolutionen kom nationen att omfatta hela folket. I Sverige växte borgar- och bondeståndets inflytande fram till representationsreformen 1866. Finland, ännu en del av det ryska riket, blev först i hela världen (1905) med allmän och lika rösträtt för bägge könen till en riksdag, i skuggan av revolutionära rörelser inom ryska riket. Den svenska generalstabens försök att länka in Sveriges öde i det aggressiva Kejsartysklands stävjades av en vaken inhemsk opinion. Sveriges säkerhet hade inget behov av en anfallande högsjöflotta, däremot av mindre kustnära örlogsfartyg.
1800-talsliberalerna värnade det nationella oberoendet och skapade breda folkrörelser, av vilka skarpskyttarna utgjorde en av de första. Sverige var ett fattigt bondeland, fram till det industriella genombrottet cirka 1870, utan folkförsvar. Ledande nationalliberaler, som publicisten S. A. Hedlund, var motståndare till att Sverige lierade sig med stormakterna och predikade neutralism. Det storsvenska fick sig en rejäl törn, när ålänningarnas vilja att ansluta sig till Sverige avvisades genom internationell skiljedom efter första världskriget. Sedan dess har Sverige inte haft några territoriella problem med sina grannar. Bornholm fick förbli danskt efter först tysk och sedan sovjetisk ockupation, i andra världskrigets slutskede (och fram till våren 1946).
Norden är delat mellan det atlantiska och det östersjöiska. Sverige har genom sitt geografiska läge, sina handelsförbindelser, sin anglosaxiska kulturella profil (efter att ha varit präglat av franska och sedermera tyska förebilder) försökt balansera mellan de bägge polerna. Är den tiden förbi nu, med den svenska statsledningens starka betonande av den transatlantiska länken? Det verkar som om Finland, ensamt av de nordiska länderna, har fått på sin lott att kultivera relationerna med Moskva. Den svenska penetrationen av Baltikum har inte till alla delar varit lyckosam (Swedbank!), ansträngningarna att försinka och förhindra Nord Stream 2 tafatta och misstänkt USA-påverkade. I olika internationella mätningar anses finnarna idag vara världens lyckligaste folk. Ingenstans är den säkerhetspolitiska
debatten så frisk och frodig som i Norge.
Det finns svenska röster som hävdar att Sveriges alliansfrihet är en illusion. Vi är medlemmar i Europeiska Unionen och har undertecknat Lissabonfördraget med dess solidaritetsklausul. Sak samma gäller för Österrike, som dock har att rätta sig efter en traktatfäst neutralitet sedan mitten av 1950-talet. Ingen ifrågasätter Österrikes neutrala position, vilken då och då tar sig uttryck i ett utrikespolitiskt agerande som inte alltid är avstämt med Bryssel, för att inte tala om Washington. De små alliansfria staternas roll i världspolitiken – till dessa räknas i Europa även Finland, Irland och Schweiz – ska inte underskattas, och de bör inte själva underkänna sitt eget värde. För Finlands flerfaldiga utrikesminister, socialdemokraten Erkki Tuomioja är det självklart, att hans land bör ansluta sig till FN-konventionen om förbud mot kärnvapen utan att skygga för stormaktssynpunkter.
Allianser har sin tid. Den heliga alliansen efter Napoleoneran eller den europeiska konserten besparade världsdelen krig mellan stormakter under etthundra år, med Krimkriget och de tyska enandekrigen som parenteser. Nationalstater är stabilare; går de under, tycks de vilja återuppstå. Inga gränser är sakrosankta. Kanske tackar skottarna nu för sig, och förkortningen UK får läggas till handlingarna. Katalanska separatister vill gå sin egen väg. Sådana konflikter har de nordiska länderna i sen tid besparats, åtminstone sedan Norges ockupation av Erike Rødes land på Östgrönland misslyckades i början av 1930-talet. Karelen har inga ansvariga finska politiker krävt tillbaka (dock en före detta: agraren Virolainen). Det betyder inte att konfliktnivån alltid är låg i Norden, men den går inte mellan länderna (om inte covid-pandemin ändrar på detta) utan inom dem: det gäller kriminalitet, språkfrågor, invandring, i Norge väl fortsatt synen på EU och förhållandet till Ryssland i Nordmark och Svalbard. Härskaren i Kreml är en nagel i ögat på många, men detta land styrs nu mindre autokratiskt än någon gång tidigare i sin historia.
För Sverige var moskoviterna huvudfienden under den karolinska tiden och 1700-talet. Sverige var då i praktiken en vasall till Frankrike. Det gällde från Gustav II Adolf och framåt att hålla kejsare av olika slag stången – i längden utsiktslöst för en pyttestat som inbillade sig vara i stormaktsklass. Tysk-romerska riket varade urlänge och har setts som ett EU i miniatyr, men det var knappast någonsin ett fredsprojekt. En nynationalistisk våg sveper nu över Europa. Få vågar påstå att risken för krig därmed ökar. I Sverige har S, C, KD, MP, V och SD i tur och ordning övergivit sin EU-skepsis. Hur stabil är den demokratiska ordningen i Sverige? Det är en första rangens framtidsfråga. Den dryftas nästan aldrig.