Försvarsmakten putsar på sitt varumärke I Stockholms tunnelbana: ”Framtiden är din att leva och vår att försvara”, står det på en annons. Din och vår, du och vi. Denna dikotomi har etablerats genom att det mödosamt uppbyggda folkförsvaret har gått i graven. Staten lägger ut landets försvar på en särskild myndighet, numera också försedd med en generaldirektör; de som inte tillhör myndigheten anses inte skola delta i landets försvar, endast åtnjuta försvar.
Detta kommer att få osunda och absurda konsekvenser. För ju färre som deltar i detta försvar – vilket numera, med yrkesarmén, är en försumbar fraktion av Sveriges befolkning – desto fler människor i vårt land kommer att berövas sin framtid, om ett krig mot all förmodan skulle drabba oss. Och ju färre som är övade i vapen, desto sämre skydd kommer civilbefolkningen att få om vi blir angripna – och ett sådant angrepp riktas ju mot oss alla, inte bara mot militärerna.
Vad värre är: läggs dessutom en del av landets försvar i händerna på främmande makt – som alltför många i det politico-militära komplexet, inklusive Försvarsmakten, önskar – kommer ett angrepp på vårt land att bli ännu svårare att motstå och att uthärda för gemene man, eftersom inte bara vi själva utan också vår ”hjälpreda” måste besegras av den anfallande.
Nej, istället för outscourcing, eller utkontraktering, av all försvarskraft till inhyrda stridsmän – inom eller utom landet – bör vi eftersträva integrering, eller införlivande, av så många svenskar som möjligt i landets egen försvarsorganisation. Fosterlandsförsvaret ska inte vara en myndighetsuppgift, det ska vara en medborgerlig uppgift, av samma slag som skattskyldighet, skolplikt och rösträtt.
Ingen ska ställas utanför, om det inte finns mycket goda grunder för detta. Alla ska ges chansen att ge sitt bidrag. Den som tvekar eller vägrar bör övertalas. Vårt demokratiska samhällssystem och vår fortlevnad som nation har bokstavligt talat allt att vinna på detta.