Ambassadör Mathias Mossberg skriver om ubåtskränkningen i Stockholms skärgård hösten 2014 och sätter frågetecken kring försvarets förklaringar och de tekniska indikationerna. Främst rör Mossbergs anmärkningar hemlighetsmakeriet kring kränkningen. Försvarsmakten har uppenbarligen ändrat sig när det gäller vilka metoder man använt för att konstatera kränkningen men vill inte offentliggöra vad man nu baserar sina observationer på.
Det kan vara helt i sin ordning att vissa delar i en sådan analys hålls hemliga för att inte främmande makter skall få kännedom om hur försvaret agerar, men Mossbergs kritik mot sekretessen har visst fog för sig, då försvaret i sin första version i mycket baserade sina slutsatser på vad man uppgav vara signaler från marinens egna sensorer. Nu gäller inte det längre, men försvaret vill inte informera om vad man istället har som grund för sin analys.
Öppenhet kring kränkningar, så långt det är rimligt, måste vara ett krav på försvaret.
En fråga som Mossberg inte tar upp är huruvida försvaret följde IKFN. Förordningen säger: ”En utländsk ubåt som påträffas i undervattensläge inom svenskt inre vatten skall hindras från att bedriva fortsatt verksamhet där. Därvid får vapenmakt tillgripas utan föregående varning. Om det behövs, får sådana vapen användas som medför risk för att ubåten sänks eller görs manöveroduglig på något annat sätt.”
Marinen gjorde inga vapeninsatser mot den främmande farkosten, och regeringen sade ingenting om att IKFN inte följdes. Vapen och farkoster för ubåtsjakt har dragits ned under en följd av år. Men för en alliansfri stat gäller att man skall sätta in alla till buds stående medel för att värna territoriet.
Lars-Gunnar Liljestrand
s