Sveriges deltagande i den brittiskledda Joint Expeditionary Force (Jef) reser flera frågor, och vi har tidigare ventilerat några på denna sajt. Vi välkomnar samtidigt – och inbjuder till – en debatt om det svenska beslutet.
Den brittiske försvarsministern Sir Michael Fallon säger i en intervju med Dagens Nyheter (30/6) att detta cementerar vänskapen mellan Storbritannien och Sverige. Nu frågas: Är det rimligt för Sverige som stat att inrangeras på ena sidan i en motsättning mellan vänner och (potentiella) fiender? En familjär ”vänskap” kan råda mellan individer, grupper av människor och mellan folk i olika länder. Stater emellan, däremot, bör råda respekt: ni har era intressen, vi har våra intressen. Inte ens Finland och Sverige är vänner, i den meningen att den ena nödvändigtvis ställer upp för den andra i allt och alltid. Vi är goda grannar, kanske också broderfolk. Men bröder behöver inte vara överens i allt och kan till och med hamna i gräl med varandra. Ju fler vänskapliga kontakter vi knyter med människor som bor i Finland (och i andra länder (de baltiska staterna, Ryssland, ja, särskilt de länder som direkt omger oss) desto bättre. Det blir färre konfliktanledningar då, även om vi åsiktsmässigt kan skilja oss åt. Men att den svenska regeringen skulle hysa särskilt vänskapliga känslor för regeringen i London (a special relationship) – kan det få lov att vara annat än munväder?
Enligt en annan rapport säger Fallon att ”Finland and Sweden can consider the other seven countries [i Jef, vilka alla är Nato-medlemmar] their natural allies”. Hur påverkar detta omvärldens syn på de bägge ländernas alliansfria status? Också den amerikanske försvarsministern har offentligt kallat Sverige en ”allierad”, utan någon markering från den svenska regeringens sida . Hur länge och långt kan sådana anpassningar fortgå, utan att innebörden i vår militära alliansfrihet urlakas? Småstaten måste kunna navigera i osäkra vatten, det är sant, men då gäller det att inte förlora kompassriktningen. Vi hyser en oro för att militära ”samarbeten”, vilka inte har en konkret betydelse för försvaret av svenskt territorium (man sade tidigare ”fosterlandet”), kan äventyra vår nationella säkerhet, inte stärka den.
Den brittiske försvarsministern säger vidare att Jef ska vara beredd ”to conduct more minor military missions” och kunna genomföra ”military operations anywhere in the world”. Nato och EU har alldeles för byråkratiska och långsamt verkande organisationer, enligt Fallon. Jef ska kunna sättas in mycket snabbare och smidigare. Men det framgår inte om insatsstyrkan måste invänta ett FN-mandat eller om den tänker handla helt på eget ansvar. Sir Michael tillägger: ”Whether the problem is in Tripoli, Beirut or Rwanda, and whether it be a British, Dutch or Norwegian plane that is deployed, the forces of the other countries may join in.” Hur stämmer detta överens med den svenska försvarsmaktens reorientering mot den egna nationen? Har Sverige verkligen råd att ingå i Jef?
Här finns åtskilligt att klara ut.