Sverige kan ha en viktig roll i arbetet mot kärnvapen. Men eftersom vår säkerhet är beroende av försvarssamarbete med andra bör vi i dagens säkerhetspolitiska läge inte skriva på FN-avtalet mot kärnvapen, skriver Ove Bring och Henrik Salander, ledamöter av Krigsvetenskapsakademien…
Inför ett eventuellt svenskt undertecknande av avtalet ska denna tänkbara positiva effekt vägas mot möjliga negativa effekter. Vi måste ta ställning till frågor som: Riskerar NPT som gällande avtal att undergrävas? Kommer det av Sverige önskade samarbetet med Nato att äventyras? Riskerar vi att bli säkerhetspolitiskt isolerade?
Risken för att NPT undergrävs har framhållits av Natoländer, men vad den skulle bestå i har inte klarlagts. När FN-avtalet träder i kraft kommer det att ha långt färre parter än NPT, som är en nästan universell traktat. Men det är omöjligt att veta i dag om NPT kommer att stärkas eller undergrävas. Detta kommer att avgöras av hur NPT-länderna uppträder under kommande år.
Däremot är det betydligt lättare att se att svaret är ja på de övriga två frågorna, således att vårt Natosamarbete äventyras och att vi blir säkerhetspolitiskt isolerade. De tre västliga kärnvapenstaterna, Natomedlemmarna USA, Storbritannien och Frankrike, anser sig behöva behålla vapnen så länge världen inte är redo för multilateral kärnvapennedrustning. Om Sverige formellt ställer sig bakom kärnvapenförbudet vill vi alltså beröva demokratiskt styrda länder förmågan att ömsesidigt avskräcka diktatorer och despoter med detta vapen. Läs artikel