Robert Dalsjö, överingenjör på Försvarets Forskningsinstitut (FOI), har skrivit en rapport om försvarssamarbetsavtalet mellan USA och Sverige (DCA-avtalet).
Dalsjö tenderar först att bagatellisera avtalet som om det handlade om ”formaliteter” och ”praktikaliteter”. Det är nonsens.
Sedan medger han att avtalet som ”gör det lättare och enklare för amerikanska militära styrkor att uppträda här, för övningar eller för skarp verksamhet”, och att ”lagra materiel och förnödenheter för sina behov på svenskt territorium, är av stor säkerhetspolitisk betydelse”. Det senare har han rätt i även om de överslätande ordvändningarna ”lättare” och ”enklarare” i detta sammanhang blir missvisande då avtalet innebär en exceptionell förändring av vårt säkerhetspolitiska läge med potentiella förskjutningar vars konsekvenser det nu inte är möjligt att överblicka.
Dalsjö medger att avtalet inte indikerar ”en någorlunda tydlig amerikansk eller svensk viljeyttring avseende vilka av de möjligheter som DCA-avtalet ger som ska realiseras”. Detta är korrekt. Men den grundläggande frågan är ju då vem som avgör vilka vägval som ska göras inom ramen för dessa öppna möjligheter. Vilka taktiska och strategiska val ska alltså ”realiseras”?
Avtalet öppnar för olika möjliga scenarios. Följden av denna öppna och mångtydiga oklarhet medför enligt Dalsjö att i avsaknad av tydliga instruktioner blir ”varje vidare resonemang om avtalets militäroperativa konsekvenser med nödvändighet spekulativt”.
Även detta är korrekt, och även om Dalsjö inte öppet vidgår det innebär detta ett underkännande av avtalet redan på grund av att det inte går för medborgarna att utläsa vad det innebär utan att hänge sig åt spekulation. Det är inte vad Sverige behöver efter decennier av underminerad egen värnkraft.
Dalsjö inser men tycks inte reagera mot att det är oansvarigt av statsledningen att godta ett avtal som småstaten Sverige ska ingå med stormakten USA som är så ur svensk synvinkel diffust och utan självständig svensk grundval att det riskerar att underminera möjligheterna hävda det egna självbestämmandet. Avtalet innebär att vi satsar på välvillig amerikansk behandling och förhoppningar om att kunna fästa tillit till USA:s från tid till annan varierande strategier när vi strategiskt länkar vårt öde till USA.
Utan reservationer skriver Dalsjö att USA är här för vår säkerhet: ”för att hjälpa oss och stärka regionens säkerhet.” Inget sådant åtagande finns i DCA. Dalsjö borde redovisa var i avtalet detta framgår.
Dalsjö förbigår vad som är kärnpunkten i avtalet: att det ger USA tämligen fria händer att agera utan några åtaganden att försvara Sverige och att avtalet kan av USA användas för syften som inte är förenliga med Sveriges nationella intressen.
För Sverige innebär avtalet att vi låser oss till att öppna vårt territorium för en stormakt under 10 år (eller längre om avtalet inte sägs upp). Till rätten att närmast ”fritt” utnyttja det svenska territoriet tillkommer rätten att ”obehindrat” använda baser här i landet, enligt USA:s val på permanent basis eller med från tid till annan varierande intensitet. DCA-avtalet lägger inga restriktioner på antalet amerikanska soldater som kan föras in i landet eller slag av militär materiel eller mängden militär materiel som kan lagras på de 17 baser man nu får tillgång till eller på andra platser.
Dalsjö berör några av punkterna i avtalet men nämner inte den viktiga artikel 11 som ger USA rätt att med luftfartyg, fartyg och fordon ”resa in i, resa ut från och röra sig fritt på svenskt territorium. Sådana luftfartyg, fartyg och fordon får inte bordas eller kontrolleras utan Förenta staternas samtycke.”
Han förbigår den till synes oinskränkta frihet USA ges enligt avtalet:
”Luftfartyg som används av amerikanska styrkor eller enbart för deras räkning ska ges tillstånd att flyga över, genomföra tankning i luften, landa och starta på svenskt territorium.”
I FOI-rapporten står det att USA skulle kunna använda svenskt territorium för att genomföra stora och komplexa flygoperationer och att Sverige därför skulle i stor skala erbjuda basering av taktiska flygstyrkor vid ett krig i närområdet. Detta skulle enligt Dalsjö kunna omfatta även basering av taktiska flygstyrkor från andra Nato-länder.
Detta är möjligt, men om det gäller Nato-insatser krävs konsensus bland medlemsstaterna och då kan Sverige utöva sin självbestämmanderätt och säja nej. DCA-avtalet ger ingen sådan vetorätt för Sverige. Vi har i stället att samråda med USA i ett asymmetriskt förhållande, där vi befinner oss i underläge. Frågan om bevarad självbestämmanderätt har tydligare understrukits av både Norge och Finland i deras respektive DCA-avtal. Sveriges regering har nöjt sig med att i DCA-avtalet bygga på en kort inledande deklaration:
”Alla aktiviteter enligt detta avtal ska utföras med full respekt för Sveriges suveränitet, lagar och internationella lagliga förpliktelser, inklusive lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.”
Det är en viktig skrivning, men den har inte samma tyngd som de genomgående skrivningarna om respekt för suveräniteteten som Norges och Finlands regeringar fått igenom. Dalsjö nämner inte dessa skillnader när han jämför avtalen mellan de nordiska länderna.
Frågan om kärnvapen på svenskt territorium i samband med DCA-avtalet nämns bara helt kort i FOI-rapporten och avfärdas med ett resonemang om att det inte vore rationellt att reglera detta då USA har andra och mer lämpade baser för sådana vapen i Europa. Det har dock inte övertygat Norge som i sitt DCA-avtal bibehållit sin sedan lång tid tillbaka uttalade policy att inte tillåta kärnvapen på sitt territorium, och Finland har en lag som förbjuder kärnvapen på det egna territoriet.
I rapporten skriver Dalsjö att svenskt territorium främst skulle utgöra bas för transporter av styrkor över till Finland eller Baltikum. För Nordkalotten anges mer obestämt att användning av attackhelikoptrar och raketartilleri skulle vara aktuellt.
Vad som förbigås i FOI-rapporten är den mycket större frågan om huruvida svenskt territorium kommer att användas för operationer mot Kolahalvön och de ryska strategiska kärnvapenbaserna där och huruvida USA kan komma att använda svenskt territorium i kapprustningen med Ryssland i Arktis. För svensk del finns allt skäl att i vare läge undvika att dras in i sådana stormaktskonfrontationer. Om USA i ett visst säkerhetspolitiskt läge skulle ha intresse av att öka spänningen i det området, att svara på en rysk provokation eller att till och med söka utmana Ryssland kommer vi att ha små möjligheter att hindra att vårt territorium utnyttjas i sådana sammanhang.
Scenarier av den här typen saknas i Dalsjös rapport eftersom han väljer att se DCA-avtalet som tämligen isolerat från det större säkerhetspolitiska blickfältet och bortser från risken att USA agerar utifrån en egen agenda i strid mot vårt nationella intresse.
FOI-rapporten blir därmed en haltande beskrivning av DCA-avtalet och skymmer de faror som avtalet medför då vi skulle knytas till en stormakt vars agerande vi har små möjligheter att påverka. Rapporten rimmar med de dominerande militär-politiska etablissemangens experimentella, på chanstagningar inriktade politik. Den bidrar inte till en patriotisk inriktning av Sveriges försvar.