En rapport från Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) som publicerades den 13 juni 2017 om utvecklingen av kärnvapen för slagfältsbruk har uppmärksammats stort på vissa håll i media. Dagens Nyheter skrev (14/6):
”Ryssland moderniserar sina kärnvapen och hotar med att sätta in dem på slagfältet. Detta är ett allvarligt hot mot Europa eftersom Sverige och andra västländer utgått från att sådana taktiska kärnvapen skulle försvinna.”
Kärnvapen för slagfältsbruk har kortare räckvidd än medeldistans- och långdistansvapen och skulle därmed kunna sänka tröskeln för ett kärnvapenkrig. Rapporten tar upp Rysslands satsning på modernisering av sin kärnvapenarsenal, och specifikt behandlas kärnvapen som skall kunna sättas in på slagfält. Sedan 2012 skall antalet taktiska stridsspetsar i aktivt bruk ha ökat med upp till 30 procent Om det sedan är en del i Rysslands planering att använda dem i slagfält är dock något oklart, enligt författarna till rapporten.
”Taktiska kärnvapen tilldelas ingen explicit roll i den ryska Militärdoktrinen från 2014 eller andra officiella dokument, och har inte heller gjort det tidigare”, skriver man och tillägger:
”Däremot framgår i Militärdoktrinen att de ryska Väpnade styrkorna ska ha förmåga att bedriva krigföring med kärnvapen i händelse av ett militärt angrepp på Ryssland. Detta kan rimligen tolkas innefatta kärnvapen för slagfältsbruk.”
Även om det således är vaga skrivningar kan man utgå från att stormakter som har kärnvapen också har och alltid haft planering att använda dem i olika krigsscenarier.
FOI-rapporten hänvisar till ryska försvarsministeriets hemsida där det talas om raket- och artilleritrupperna, som skall ha till uppgift att bekämpa en motståndare med ”konventionell och nukleär eldgivning inom ramen för operationer med truppslag i kombination”.
Även med dessa indikationer blir rapportens slutsats att det är ”högst oklart om det finns en koherent och detaljerad doktrin för slagfältsanvändning av kärnvapen i Ryssland idag. Den sovjetiska doktrinen på detta område får anses vara obsolet…”
Rapportförfattarnas slutsats är att det i första hand handlar om politik: ”Politiskt väljer den ryska ledningen för tillfället att öka kärnvapenretoriken.” Det nya som hänt är, enligt rapporten, Rysslands aggressiva framtoning snarare är konkreta fakta om planerad kärnvapenanvändning. Det handlar inte om en förändrad doktrin.
När det gäller USA beskrivs kortfattat det stora moderniseringsprogram av hela kärnvapenarsenalen som beslöts redan före Ukrainakrisen och som under en 20-årsperiod kan uppgå till 1000 miljarder dollar. USA har heller inte ändrat sin kärnvapenpolitik utan har förbehållit sig möjligheten till att slå till först.
I Europa har USA, efter neddragning med 90 procent av de taktiska kärnvapnen, behållit cirka 180 frifallande små kärnvapenbomber, och dessa skall uppdateras med mer avancerade styrsystem.
Kärnvapenupprustningen från båda stormakternas sida tillskrivs det försämrade säkerhetspolitiska läget, speciellt efter Ukrainakrisen. En aspekt som rapporten inte tar upp är effekten av den missilsköld som USA placerat i Rumänien. Det uttalade motivet har varit att skydda väst från iranska missiler, men skölden har av Ryssland setts som ett hot mot dess kärnvapenstrategi.
Trots att rapporten behandlar kärnvapen för slagfältsbruk, är det ganska lite man vet om ifall och hur de kan komma att användas: ”När det gäller kärnvapen för slagfältsbruk är slutsatsen av denna avskannande studie att oklarheterna, nu och i framtiden, är stora”, och vidare har man ”inte hittat tillräckliga belägg för att mer i detalj kunna fastslå hur slagfältskärnvapnens återkomst påverkar den militärstrategiska dynamiken”.
Konsekvenserna Sveriges del beskrivs om än kortfattat i rapporten.
Neddragningen av det svenska försvaret har lett till ökad sårbarhet. Sverige måste överge den ”fredsrationalitet” som rått sedan länge. Försvarsmakten är koncentrerad till några få baser och all materiel ligger i centrallager. Man är dock otydlig om vad som skall komma istället:
”Ett anpassat operativt uppträdande som minskar en motståndares frestelse till bekämpning med kärnvapen bidrar till förbättrad tröskelförmåga genom ökad chans till överlevnad för egna stridskrafter. Här pågår redan ett arbete men mer kan göras.”
Rapporten är inte mer konkret vad gäller totalförsvaret. Sårbarheten måste åtgärdas men man anger inte hur.
Man betonar dock vikten av Sveriges traditionella politik för kärnvapenbegränsning och kärnvapennedrustning. Sverige stödde i FN år 2016 ”The Humanitarian Pledge” tillsammans med 127 andra stater med kravet att göra kärnvapen olagliga.
Utöver det är det föga som en småstat som Sverige kan göra för att hindra kärnvapenupprustning. Stormakterna rustar som de alltid har gjort.
Vi bör naturligtvis börja återuppbygga totalförsvaret med både skyddsrum och förstärkt skydd för infrastruktur och IT-samhället i stort.
Ett territorialförsvar byggt på allmän värnplikt är bästa skyddet mot både militära angrepp och militär utpressning. Vår försvarsförmåga bör vara spridd över hela landet och inte koncentreras till ett fåtal platser där den snabbt kan slås ut. Kärnvapnen är i första hand politiska vapen, inte militära. Men de kan användas som hot, och det är den svage som då är mest utsatt.