Vi återpublicerar här ett inlägg från 2018 om utvecklingen av Folk och Försvar. ( Utgivarna)
Det var Torsten Nilsson som banade väg för den organisation som kom att bli Folk och Försvar. Han genomförde detta i samarbete med bland andra Gustaf Petri. De kom i kontakt med varandra i slutet av 30-talet.
Torsten Nilsson var då ordförande i SSU. Han var och förblev en stor socialdemokratisk ledargestalt under decennier. Under den långa perioden 1940–1971 ingick han i regeringen och innehade flera olika ministerposter. Under en period var han försvarsminister. Senare utsågs han till utrikesminister.
Gustaf Petri var vid den här tiden överste och chef för krigsskolan på Karlberg. Han utredde förutsättningarna för att etablera ett svensk Hemvärn och blev själv snart den förste chefen för den nya försvarsorganisationen. Denna centrala försvarsbastion, som grundlades 1940, växte fram parallellt med Folk och Försvar. Enligt Torsten Nilssons memoarbok Lag eller näve (1980) var Petri ”en vidsynt officer med samhälleliga kunskaper och humanistiska intressen”.
Torsten Nilsson berättar i sina memoarer hur han i slutet av 30-talet blev alltmer övertygad om att det mesta talade för att det gick mot krig. Han och Gustaf Petri kom att föra diskussioner. Deras bedömningar av läget sammanföll. Petri bjöd in honom 1937 och 1938 för att föreläsa för kadetterna på Krigsskolan om ”Arbetarna och försvaret”. I dessa föreläsningar tog Nilsson upp en utveckling inom arbetarrörelsen som hade börjat med närmast likgiltighet (inför en kort värnplikt), följt av pacifistiska strömningar, som övergick i antimilitarism. Han själv kopplade detta bland annat till de besittandes ovilja att göra den bredare delen av folket meddelaktig i de politiska rättigheterna och därmed också i det nationella försvaret.
Ådalen fanns rimligen med i bakgrunden till övervägandena.
Men det hade skett ett omslag. Det innebar, skriver Torsten Nilsson, ”ett klart ställningstagande för det nationella försvaret till värn för landets oberoende. Därmed hade också en praktisk verksamhet inletts, vars mål var ett förbättrat förhållande mellan folket och försvaret.”
Enligt Torsten Nilsson var socialdemokratin försvarsvänlig, men samtidigt antimilitaristisk. Med det senare avsåg han ”när militären trängde ut över sitt fackområdes gränser, då den försökte bli statens behärskare i stället för dess tjänare”. Han nämner inga namn i detta sammanhang. Men den aktivistiska kretsen av uppåtstigande och starkt politiserande militärer bakom den förföriska, smart upplagda och närmast för nationellt försvar skadliga boken Antingen – eller (Helge Jung, Axel Rappe med flera) utgör ett exempel på detta. I vår samtid kan jag inte låta bli att tänka på helt opåkallade politiska, om än betydligt mer modesta, utspel av ÖB Micael Bydén och hans hittillsvarande stabschef Dennis Gyllensporre (se till exempel artikel i Di)
Torsten Nilsson redovisar i memoarerna hur han och Gustaf Petri överlade om vad som borde göras. Övervägandena mynnade ut i en konferens under mottot: Folk och försvar. SSU kallade till samråd, och man fick bred uppslutning såväl från civil som militär sida (i det senare fallet inte minst under Petris påverkan).
Konferensen gick av stapeln 1939 i Stockholms Konserthus och fick stor genomslagskraft och uppmärksamhet. Närmast obligatorisk ”vänsterkritik” med varningar för militarism framfördes naturligtvis. Även ”högerkritik” mot SSU som förmedlare mellan folk och försvar framfördes.
I sitt hälsningsanförande vid konferensen underströk Nilsson:
”Landets värn är i hög grad en ungdomens angelägenhet. Om folk och försvar ska bringas i närmare kontakt med varandra, bör ungdomen aktivt medverka i denna process. Förutsättningen härför är att gamla missförstånd skingras, att ungdomen får kännedom om försvarets uppbyggnad, dess arbetssätt och principer och att militärbefälet får inblick i ungdomens kynne, tänkesätt, arbetsförhållanden samt sociala och politiska ambitioner. En yttre ödesgemenskap framtvingar ett mera påtagligt samarbete mellan skilda medborgargrupper till gemensamt värn för ett gemensamt land och en gemensam fri kultur.”
Konferensen blev enligt Torsten Nilssons memoarer ”basen för en verksamhet av samma art runt om i landet” och ”upptakten till en försvarspolitisk debatt över parti- och ’etablissemangs’-gränserna”. Man skulle önska att något sådant hade bevarats fullt ut in i vår egen tid med dess fragmentisering, hjälplöshet (stormaktsundergivenhet) och taktiserande splittring!
I en av sina uppskattade samtida föreläsningar framhöll Nilsson:
”Vi vilja med andra ord icke undandraga oss ansvaret för det nationella oberoendet och den politiska friheten, och vi veta, att det vill sammanhållning och moralisk motståndskraft till för att stärka den inre fronten. Medvetandet därom klarnar hos alla ansvarskännande personer, när hetta från en hotande världsbrand nära nog slår oss i ansiktet.”
Gustaf Petri noterar i sin bok Mina hemvärnsår (1952), som kom ut på KF:s förlag, att intrycken från konferensen i konserthuset förstärktes, då det visade sig att initiativtagarnas uppmaning till klubbkamraterna att ordna liknande möten ute i landet vann allmän anslutning. Under våren och hösten 1939 ordnades försvarskonferenser i flertalet garnisonsstäder. Petri medverkade vid åtskilliga av dessa sammankomster och kunde därvid konstatera att arbetarnas och arbetarungdomens intresse för förvaret blev alltmera utbrett och befäst.
Det var mycket som sammanstrålade och hängde ihop.
I september 1939 anföll Tyskland Polen. Finska vinterkriget inleddes i slutet av november 1939. Den svenska samlingsregeringen bildades i december 1939.
Hemvärnet fick med sin start 1940 mycket snabbt stark anslutning. Folk och Försvar bildades 1940 (då under namnet Centralkommittén för det frivilliga försvarssamarbetet). I styrelsen ingick bland andra Torsten Nothin, Folke Bernadotte, A. Sölvén (LO), Folke Thunborg (SSU) och Nils Larsson (SLU). Folk och Försvar gjorde en ytterst central insats för att under kriget vidmakthålla folkets värnkraft.
Om organisationen kan man läsa i boken Folk och Försvar 50 år 1940 – 1990. Några axplock ur den är här på sin plats.
Albin Johansson, direktör i KF, tillträdde som ordförande i organisationen 1944. I ett tal det året, ”Freden ändrar ej världen”, på Frivilliga försvaret dag framhöll han synnerligen klokt och beaktansvärt bland annat följande:
”Folket och försvaret, de äro numera ett i vårt land. När vi nu talar om svenska folket, innebär detta icke en grupp i samhället. Det är hela folket från kungahuset till den av oss, som fyller den enklaste samhällsuppgiften.
Vi svenskar vill äga rätt att själva bestämma om våra inre angelägenheter utan inblandning av andra stater. Det är på folket det beror om denna rätt ska säkras. Folket får då inte begå samma brott mot svenskheten som de makthavande under frihetstiden gjorde genom att taga eller söka stöd hos andra stater för att nå egna politiska mål.
Historien visar oss, att sådana svenskfientliga gärningar leder till inre strider, som slutar i krig med andra, samtidigt som de agerande förlorar makten. Ingen redbar svensk kan önska att något sådant upprepas. Nej, i inre fred under demokratiska former vill vi själva lösa landets angelägenheter och enigt samlas om att försvara denna rätt mot inkräktare, av vilken ras eller stat de vara månde.
Vi svenskar är inte kända för att begå överilade handlingar. Vi är lugna, ja tröga. Och förändringar inom samhället sker i sakta mak men dock framåt mot målet – rätt och frihet och ekonomisk trygghet åt alla. Det målet kan vi inte nå med våld eller maktmissbruk. Det måste skapas under fredlig samverkan. Så har hittills skett, och därför har vi svenskar det bättre, tryggare än de flesta andra folk.
Det vore en farlig, äventyrlig politik, om vi invaggade oss i tron, att den stundande freden skulle göra försvaret överflödigt. Det är ofrånkomligt livsvillkor för oss svenskar att uppehålla ett starkt försvar, in till dess att nationerna erhåller samma garanti för sin okränkbarhet i världen, som familjerna nu äger i vårt land.
Detta måste vi inse och som sanna fredsvänner stärka försvaret och samtidigt sträva efter att göra världen till en rättsvärld. När det målet är nått, då kan vi undvara försvaret.”
KF-chefen fortsatte:
”För att så skall kunna ske är det första och avgörande villkoret, att vårt land får behålla sitt oberoende och sin frihet. Och för uppfyllande av detta villkor krävs, att vi även i framtiden enigt samlas om försvaret såsom varit fallet under världskrigets ohyggliga tryck.
När detta tryck lättar, får vi ej falla tillbaka i tidigare visad liknöjdhet för försvaret. Det kan bli ödesdigert om så sker, ty världen kommer ej att nämnvärt ändras efter freden. Människor eljest goda, kan i nationella organisationer suggereras till de råaste handlingar. Och mot sådant krävs, att vi uppbjuder all vår kraft till försvar av vårt fädernesland.”
Kloka ord, och kloka slutsatser. De välgrundade slutsatserna försvagades ju så småningom. De urlakades sakteliga genom värnpliktens successiva underminering och manifest genom pliktens avskaffande 2009.
Folk och Försvar är väl numera mest känt för sina årliga konferenser, vilka i alltmer vikande utsträckning kommit att präglas av den helt nödvändiga kopplingen mellan ”folk och försvar”.
Men det finns en hel del värdefullt att historiskt hämta här. Ett exempel är statsminister Tage Erlanders viktiga tal i Storlien 1961, ”Grundsyn och handlingslinjer i vårt lands försvarspolitik”:
”Det som händer nu och den tillspetsning, som har inträffat, ger oss vissa lärdomar, bl a hur väsentligt det är att vi, den lilla småstaten, som inte har stora möjligheter att påverka utvecklingen, för en försvarspolitik och en utrikespolitik, som är ett sammanhängande helt, både så att dessa två delar – försvarspolitiken och utrikespolitiken – hör ihop, och att det finns ett sammanhang tidsmässigt, så att vi kan föra i stort sett samma politik under lugna avspänningstider och ett krisläge som det nuvarande. I krislägen behöver vi inte resonera mycket om vad vi har att försvara. Då växer det upp en försvarsvilja, en oreflekterad vilja att värna det som vi har förknippat med vårt eget hem och vårt eget land. Men det kan finnas en risk för att denna vilja, om den är för yrvaken, kan gripas av skräck inför någonting som man inte tänkt sig in i på förhand, och paniken är alltid en förfärligt dålig vägledare. Framförallt i kritiska situationer.
Vad jag vill ha sagt med detta är att vi inte kan anpassa försvaret efter varje svängning i temperaturen utomlands.
Vi kan inte pressa ner försvarskostnaderna som vi skulle vilja göra det i lugna tider, men vi kan heller inte hastigt vräka upp dem i kritiska lägen, utan vi får hålla en försvarslinje, som kanske under lugna tider för många ter sig som onödig belastande, men som ändå är förutsättningen för att vi skall kunna möta en krissituation utan att drabbas av panik inför oförmågan att kunna hävda det som då är väsentligt, nämligen viljan att försvara sig. Men det är lika viktigt att man för en utrikespolitik som är tämligen oberörd av utvecklingen utomlands.
Vi måste inge yttervärlden, men också vårt eget folk, det medvetandet, att den linje som statsmakterna valt, är genomtänkt och en svensk linje såväl i fred och under lugna förhållanden som när den på allvar prövas i ett krisläge.”
Onekligen ett tal värdigt en framstående svensk statsledare, och något att begrunda för framtiden.
Folk och Försvar är inte längre vad det en gång var. Utvecklingen belyses träffande i en artikel av Torbjörn Nilsson, i Expressen, ”Massor med försvar –men var är folket?”
Organisationen har tagits över av krafter som inte har samma känsla för det grundläggande, nämligen ett folk i vapen, som är inställt på att försvara landet till det yttersta. Men det går det kanske att få ordning på, och att återställa och utveckla grundinställningen, trots starkt motstånd.