Utgivarna: Vi lägger här ut en repris på tidigare inlägg.
Regeringens proposition för totalförsvaret 2021-2025 som skall beslutas av riksdagen den 15 december innebär ett steg ytterligare mot närmandet till USA och Nato. Ryssland pekas direkt ut som vår huvudfiende. Sverige skall samordna den nationella operationsplanläggningen inte bara med Finland utan också med Danmark, Norge, Storbritannien, USA och Nato.
Två nya regementen, Falun och Sollefteå, får uppgiften att skydda transport av Nato-styrkor från Norge in i Sverige.
Det är nödvändigt att försvaret återupprustas och att markstyrkorna ökas. Men det är en fortsatt inriktning mot på ett tröskelförsvar som om möjligt skall avhålla från angrepp i väntan på militär hjälp från Nato och USA.
Tröskelförsvaret utgörs främst av flyg, ubåtar och missiler, och de områdena tar fortsatt största delen av budgeten och nu aviserar Försvarsmakten fördyringar av JAS som riskerar att gå ut över den redan blygsamma uppbyggnaden av markstyrkorna.
Idag har Sverige en och en halv armébrigad. År 2030 skall det finnas tre. Utöver brigaderna, kärnan i markförsvaret, skall några bataljoner sättas upp som lokalförsvarstyrkor.
De nya regementenas roll väcker frågor om försvarsstrategin och har tidigare kommenterats på den här sajten. Är de främst till för vårt eget försvar mot en angripare, eller är de ett led i en alltmer uttalad linje att redan i fredstid länka in Sverige på ena sidan i en kommande stormaktskonflikt?
Den senaste samövningen med amerikanska specialförband på svenskt territorium i mitten av november pekar på att det nu pågår förberedelser för att upplåta svenskt territorium för operationer mot andra stater, det vill säga Ryssland.
Regeringen hänvisar till det samförståndsavtal med USA om militärt samarbete undertecknades av försvarsminister Peter Hultqvist i juli 2018 och värdlandsavtalet med Nato som grund för de militära övningarna.
Det är dock viktigt att understryka att inget av dessa avtal ger främmande stat någon rätt att stationera trupper i vårt land. Det är regeringen som beslutar om utländska trupper får närvara på svenskt territorium. Inte heller innebär avtalen några militära förpliktelser från svensk sida.
Sverige är militärt alliansfritt.
Vi kan välja en annan väg än att inordna oss under USA:s och Natos strategier.
Under det kalla kriget hade Sverige ett starkt territorialförsvar för hela landet baserat på den allmänna värnplikten.
Båda stormakterna kunde då acceptera den svenska linjen, eftersom vårt territorium tjänade som en buffert mellan stormaktsblocken och bidrog till att minska spänningen i vår region.
Linjen sammanfattades i utredningen Svensk utrikes- och säkerhetspolitik SOU 2002:108:
”En trovärdig neutralitetspolitik innebar att Sovjetunionen och dess allierade i Warszawapakten, vid en storkonflikt mellan öst och väst i Europa, kunde vara övertygade om att de inte skulle angripas av Sverige och att angrepp från Natosidan inte skulle utgå från svenskt territorium. Enligt den svenska doktrinen skulle neutralitetspolitiken därmed undanröja motiv för ett sovjetiskt angrepp mot Sverige. Sverige skulle alltså inte automatiskt dras in i krig i händelse av en stormaktskonflikt i Europa. Tanken på ett isolerat sovjetiskt angrepp mot Sverige, utan direkt samband med en europeisk storkonflikt, bedömdes inte vara trovärdig.”
För att politiken skulle hålla krävdes ett starkt nationellt försvar vilket formulerades sålunda:
”Frågan kunde ställas om det var rimligt att utforma ett rent nationellt försvar när de flesta tänkbara krigsalternativen skulle innebära samverkan med Natostater. Det svenska försvarets egen styrka blev emellertid en nödvändighet. Genom att demonstrera förmåga att avvärja angrepp mot det egna territoriet och skydda luftrummet kunde Sverige förhindra att dess territorium betraktades som ett sådant militärstrategiskt vakuum, som skulle kunna ge anledning för sovjetledningen att fylla ut detta, antingen i syfte att flytta fram sina militärstrategiska positioner, eller för att förhindra huvudmotståndaren, Förenta Staterna och dess allierade, att upprätta baser i Sverige och att utnyttja svenskt territorium och luftrum för angrepp mot Warszawapakten. Om neutralitetspolitiken skulle vara trovärdig, måste försvaret alltså ha en sådan styrka och vara så utrustat och organiserat att det inte var obetingat och omedelbart beroende av yttre stöd i händelse av ett angrepp.”
Situationen idag liknar mycket den under kalla kriget. Spänningen mellan stormakterna ökar åter. Perioden med relativ avspänning efter om murens fall är definitivt slut. Nu står åter USA och Ryssland mot varandra och rustar för fullt i vårt närområde och i Arktis. Spänningen ökar bland annat till följde av offensiva militärövningar från båda sidor kring Östersjön och i Nordatlanten och Arktis.
Vid en kris eller krig idag kommer Sveriges territorium att vara av betydelse. Ingendera stormakten kommer att vilja acceptera den andras närvaro i vårt land.
Med den oklara svenska linjen finns risken att vi blir förstahandsmål vid en konflikt i vårt närområde om vi upplåter territorium för utländska styrkor.
Den bästa möjligheten för Sverige att stå utanför en kris eller ett krig är att klargöra att utländska styrkor aldrig får utgå från svenskt territorium för att angripa annat land.
En sådan tydlig deklaration finns i Finlands officiella säkerhetspolitik och borde även vara grunden för Sveriges politik.
”Utrikes- och säkerhetspolitikens viktigaste mål är att förhindra att bli indragen i en konflikt. Finland bedriver en aktiv stabilitetspolitik för att avstyra militära hot och minska på spänningar. Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater. […]
Finland är ett militärt alliansfritt land, som upprätthåller det egna försvarets trovärdiga kapacitet.” Ur rådande finska regeringsprogrammet från 2019
Förutsättningen för en sådan säkerhetspolitik är att vi återupprättar ett territorialförsvar det vill säga att vi som Finland ”upprätthåller det egna försvarets trovärdiga kapacitet.”
För det fordras närvaro av markstyrkor i alla delar av landet något som inte kan åstadkommas med en yrkesarmé som då skulle behöva byggas ut till orimliga kostnader. Inget land har ett heltäckande territorialförsvar baserat på yrkessoldater. Därtill behövs allmän värnplikt.
Med allmän värnplikt får Sverige åter ett folkförsvar som blir ett starkt bidrag till avspänning och minskar risken att vårt land dras in i krig.
Finland som har behållit sin allmänna värnplikt visar att en sådan linje är möjlig till kostnader som är lägre än det dyra yrkes- och insatsförsvaret.
Opinionsundersökningar har visat att det finns ett brett stöd för ett sådant försvar hos svenska folket.
Anm: Texten är underlag för ett inlägg som framfördes på webbseminarium arrangerat av Nätverket Folk och Fred den 3 december