”Ett folk i vapen!” var en genomgående slogan i den försvarspolitiska debatten under 1800-talet. Det var liberalerna, den tidens politiska vänster, som lanserade och höll fast vid den.
De hämtade sin inspiration från franska revolutionen som hade förverkligat folkbeväpningens idé. Men också i den schweiziska frihetskampen – tänk på Vilhelm Tell! – hade principen om en man, ett vapen segrat. I början av 1800-talet fördes befrielsekrig, i Spanien, i Tyskland, mot erövrararméer – där gällde massmobilisering, inte minst därför att erövrarna själva, fransmännen, hade infört systemet med allmän värnplikt. Också i Sverige sattes det upp en ”nationalbeväring” – på Gotland – till försvar mot ett ryskt anfall. Året var 1811. Sverige hade förlorat den finska riksdelen. Ön hade ockuperats av ryssarna 1808; de mötte inget som helst motstånd då. Den gotländska beväringen var ett frivilligt uppbåd, omfattande 7 000 öbor. Den låg till grund för den allmänna svenska beväringsinrättningen som tillkom litet senare, 1812. Alla svenska män mellan 21 och 25 år fick då en tolv dagar lång militär träning. Det var inte mycket. Övningstiden utökades efter hand. Det frivilliga skytteväsendet – skarpskytterörelsen, organiserad i kårer, med egna marscher och vapenövningar – tillkom i mitten av 1800-talet. Det var inte höga militärer utan krafter i medborgarsamhället som organiserade den, rekryterade till stor del ur den lägre medelklassen, städernas småborgerskap.
År 1901 infördes så allmän värnplikt för män som stommen i det svenska försvaret. De indelta soldaterna och de värvade förbanden fasades ut. Övningstiden i armén blev 240 dagar vid infanteriet och ett helt år vid specialtruppslagen. Det var jämförelsevis mycket. Det tog litet drygt 100 år innan värnpliktsarmén hade skrotats och yrkesarmén återställts. Idag har vi nästan ingenting.
Vad var det som hände, kan man undra. Och hur kom det sig att vi en gång fick ett folkförsvar – ett folk i vapen? Vidare: Är folkförsvaret på värnpliktens grund en mer föråldrad idé än legohären, en värvad stam av knektar – en armé som sedan den tillkom för några år sedan har haft notoriska rekryteringsproblem och stora avgångar? Ja, hur har vi hamnat här? Det är ämnet för mitt anförande här ikväll.
Sverige var under flera århundraden en makt som förde krig, mot nära och fjärran länder. Vi talar om sextonhundratalet som vår stormaktstid. Vi skaffade oss ett vapentekniskt övertag och blev under några decennier den dominerande makten i Östersjön. Vi hade fiender nästan överallt. Först var det dansken, sedan ryssen. Ibland var det polacken. Sverige var en anfallande makt, en krigarnation. Staten stod på krigsfot, och svenska adelsmän blev rikligen belönade i erövrade provinser.Först 1721, med förlusten i Stora nordiska kriget, eller Karl XII:s krig, upphörde vår ställning som ledande Östermakt. Men det skulle dröja ytterligare nästan ett hundra år innan våra styresmän insåg att Sverige inte kunde fortsätta att kriga. Vi hade inte råd helt enkelt. Vi måste börja tänka på ”näringarna”, på folkförsörjningen.
Och sedan gick det alltså ytterligare närmare ett hundra år innan den allmänna värnplikten realiserades. Den ägde bestånd i ytterligare drygt ett hundra år.
Man kan börja med att ställa sig frågan hur ”soldatförsörjningen” har sett ut under tidigare skeden i den svenska historien.
Först hade vi uppbåden. Man kallade på bönder och bondsöner när det var orostider. Det dög inte för att de skulle kunna utgöra en krigsmakt. Det fanns ingen organisation, inga regementen. För kunna slåss utanför rikets gränser behövde kronan hyra in yrkesbusar från andra länder. Det kostade pengar. Soldatbusarna måste få ut sin sold och de som överlevde behövde avdankas när krigsföretagen var slut. Också officerarna krävde sold, även tillfångatagna behövde man ta hand om. Det blev dyrt. Hemmafronten knorrade. Den kunde bli riktigt förbannad på alla extraskatter och krigsskadestånd. Sverige var ett folkfattigt land. För att få fasthet i systemet behövde de härskande – kungen och hans rådgivare – göra två saker: de behövde permanenta skattebasen och de behövde reglerad ordning för att ta ut manskap.
Det senare fick man genom tvångsutskrivningar. En socken skulle leverera så och så många bondsöner till armén, i proportion till antalet bondehemman. Det var ett orättfärdigt system. Rika bönder kunde köpa sig fria och leja någon fattig sate att gå ut i bondsonens ställe. En del som togs ut tråcklade sig ur situationen genom att rymma. Ett ytterligare sätt var att tubba kyrkoherden att redovisa färre hemman än dem som fanns eller uppge vissa som ödehemman, så kallat underslev. Men det var en riskabel syssla. Om kronan kom på en fuskande prästman, kunde denne råka verkligt illa ut. Hursomhelst kom 1600-talet, när det oftare var krig än fred, att tära hårt på samhällsekonomin. Vissa landsändar dränerades på arbetskraft. Missnöjet var stort ute i landet, i synnerhet som adelns bönder – de så kallade frälsebönderna – kom lindrigare undan än andra. Det kunde upplevas som orättvist. De flesta som tvångsrekvirerades var militärt oövade, och många som drog ut i fält kom aldrig tillbaka – sjukdomar skördade fler offer än själva striden. Staten gick naturligtvis inte heller på plus, utan måste låna upp pengar och skuldsätta sig utomlands för att det skulle gå ihop. Frankrike var ofta borgenär för krigarnationen Sverige. Det var i längden en ohållbar situation. Landets produktiva förmåga tog allvarlig skada.
Ett sätt att ta sig ur dilemmat var det så kallade militära indelningsverket. Ett antal bönder, samlade i en rote, ställde en torpare till förfogande för krigsmakten. När det var fred i riket arbetade han åt rotebönderna, bortsett från de få dagar när han kallades in för övningstjänstgöring, främst genom generalmönstring vart tredje eller vart femte år. Systemet var i princip krigsavhållande – det vill säga den indelta soldaten fungerade bra när han skulle försvara sin hembygd mot en invaderande armén. Men på krigsskådeplatser i främmande land var han inte alls lika framstående. Där måste stormakten Sverige fortfarande lita på legotrupper. Den svenska armén hade också värvade regementen, men de blev efter hand som det svenska stormaktsväldet krympte av allt mindre betydelse, och på 1800-talet sågs de med oblida ögon av vanligt folk, ofta rekryterade bland de lägre skikten och ibland rentav bland brottslingar.
Med Karl XIV Johan – den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte – gick Sverige in för att bygga upp en krigsmakt som var inriktad på defensiv, inte på anfall och erövringar. Men stommen i hären och flottan, de indelta soldaterna och båtsmännen, var alldeles för klen för att kunna försvara hela det stora och glesbefolkade svenska territoriet. Ryska trupper hade flera gånger härjat på svensk mark, längs Östersjökusten och 1808 hade de alltså landstigit på Gotland. Befolkningen växte visserligen under hela 1800-talet, bland annat till följd av freden, men en stor del av befolkningsökningen försvann över Atlanten. Bland en del svenskar fanns det en farhåga om att Danmark och Ryssland – Sveriges gamla arvfiender – skulle göra gemensam sak och dela riket på mitten.
Så uppkom tanken på folkbeväpning: att försvaret av fosterlandet skulle göras till en medborgerlig angelägenhet och plikt, inte vara ett professions- eller fåtalsintresse.
Tanken kom inte från den högsta militärledningen – där fanns det länge en misstänksamhet mot idén om ett folkförsvar, det fanns en rädsla för uppror och oroligheter underifrån. Folkbeväpning var alltså inte ett militaristiskt projekt. Det var ett projekt som drevs av radikala bönder och borgare i det sena ståndssamhällets Sverige. Alla skulle dela lika på bördorna. Bönderna villkorade stödet till ökad övningstid för beväringen och en härordning byggd på allmän värnplikt med att den dryga och orättvisa skatten på jord skulle bort. När arbetarna började organisera sig villkorade de sitt stöd med kravet på allmän och lika rösträtt. Den allmänna värnplikten drevs alltså fram av en hela samhällslivets modernisering och demokratisering. Den som vill få en fyllig bakgrund till den här utvecklingen kan läsa historikern Lennart Palms bidrag till boken Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (2015).
”Ett folk i vapen” blev följaktligen en paroll med två innebörder. Dels skulle en värnpliktsarmé bli svårare att ta ut i strid för någonting annat än ett försvar av fosterlandet – det skulle helt enkelt finnas ett för stort motstånd inom befolkningen för att äventyra den egna försörjningen. Dels skulle en armé som bestod av alla vapenföra män inte kunna sättas in mot landets befolkning – den skulle bli mindre lättdirigerad, mindre lättmanipulerad, och den skulle på sikt utvecklas till ett värn för den demokratiska samhällsordningen, liksom den skulle befordra sitt befäl uteslutande efter kompetens och inte efter börd och fina förbindelser. Man skulle få en folkarmé.
Alla såg det inte så. Det var inte bara från konservativt håll som folkförsvarstanken mötte motstånd. Kring sekelskiftet 1900 började föreställningar om militär nedrustning och internationell skiljedom som konfliktslösningsinstrument att sprida sig. Alfred Nobel, ammunitionstillverkaren, instiftade ett fredspris. Svenska freds- och skiljedomsföreningen grundades. I Sverige drevs anti-militaristisk agitation, särskilt bland ungdomen: ”Inte en man, inte ett öre till försvaret!” Den här traditionen har fortlevt fram till våra dagar. Men kanske mest som en underström. För svensk socialdemokrati orienterade sig tidigt bort från försvarsnihilism och försvarsnegativism. Den som 1939, på tröskeln till andra världskriget, tog initiativ till den breda samlingsrörelsen Folk och Försvar var dåvarande ordföranden i socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, Torsten Nilsson, sedermera försvars- och utrikesminister i Sveriges regering. Han var en av banérförarna för folkförsvarstanken i vårt land. Om Torsten Nilsson skriver en senare försvarsminister, Thage G Peterson, i den nämnda boken Försvaret främst.
”Torsten Nilsson var en envis budbärare och försvarare av folkförsvaret. För att säga det tydligt: Folkförsvarstanken fanns inombords i honom. Det var han som svängde SSU från en negativ till en positiv inställning till försvaret. Som försvarsminister visade Torsten Nilsson att äkta försvarsvilja går att förena med äkta fredsvilja. Tack vare hans initiativ och outtröttliga arbete rådde det under och efter beredskapsåren en bred samling kring försvaret. Alla delar av det svenska samhället måste finnas med, det var Torsten Nilssons budskap. Arbetare och direktörer sitter i samma båt och måste ro åt samma håll.”
Hans devis var: ”Viljan till liv hos en nation har blivit liktydig med viljan till försvar.”
Den svenska värnpliktsarmén blev som sagt drygt 100 år gammal. Den lades på hyllan 2009 genom ett riksdagsbeslut. Röstsiffrorna var ytterst knappa: 153 mot 150. Hela det nuvarande regeringsunderlaget röstade mot. Det så kallade personalförsörjningssystemet skulle från och med nu ske på frivillig bas. En yrkeshär skulle upprättas. Flera andra länder har gått över till helt professionaliserade krigsmakter. Det har nästan blivit något av en väst- eller Nato-standard. Men det finns undantag. Estland har behållit sin värnpliktsarmé och därmed följt Finlands exempel. Litauen har beslutat att återinföra allmän värnplikt. Dessa små och relativt folkfattiga länder som direkt gränsar till en stor och potentiellt aggressiv makt ser folkbeväpningen som det tryggaste värnet för det nationella oberoendet. Man undrar hur det kunde gå så snett i det militärt alliansfria Sverige – i ett land där stödet för det allmänna värnplikten ligger på mellan 60 och 70 procent i alla kända opinionsmätningar, och stödet är stabilt, det finns ingen tendens till att det sjunker. Här råder alltså ett glapp mellan beslutsfattare och folkopinion.
Nu måste man ha klart för sig att det som hände när värnplikten de facto skrotades, det skedde inte av en slump. Det var ett led i en medveten politik. Svensk militär hade tilldelats nya uppgifter. Centralt var inte längre fosterlandsförsvaret utan expeditionskårsutryckningar i främmande land. Man ställde om från invasionsförsvar till insatsförsvar, från defensiv till offensiv. Till utlandsuppdrag kunde inte värnpliktiga soldater kommenderas, utan endast kontraktsanställd personal. Det kom att heta i den försvarspolitiska retoriken att Sveriges första försvarslinje gick i Afghanistan. Hur var det möjligt att någon kunde tro på detta? Svenska soldater hade tidigare varit i utlandstjänst, men då på fredsbevarande FN-mandat. Det hade ingenting med försvaret av Sverige att göra. Däremot stärkte det Sveriges internationella anseende som en fredsinriktad kraft. I Afghanistan – och senare i Libyen – har svensk militär deltagit i rena krigsoperationer, i anfall. Dessa insatser har påverkat vårt lands säkerhetssituation negativt. Vi har lierat oss med Nato-styrkor och därmed skapat förvirring om vår alliansfria position. Och vi har bidragit till att skapa kaos i delar av världen, varifrån flyktingströmmar har kommit också till vårt land. När de har kommit hit, har vår beredskap inte varit god. När människor kom hit under och efter andra världskriget, fanns det en organisation som tog hand om dem, och där var vår krigsmakt en viktig komponent. Det upprättades uppsamlingsläger, och därifrån slussades människor in i det svenska samhället – eller utvisades ut ur landet, enligt överenskommelser av krigets segrarmakter.
Min farbror tjänstgjorde som underbefäl på Gotland och tog emot flyktingar österifrån. I hans kvarlåtenskap fann jag brev från en tyskspråkig soldat från Bessarabien, nuvarande Moldavien, som hoppades på en framtid i Sverige. Breven var avsända från Eksjö. Där fanns ett av lägren. Jag tror inte att han lyckades. Min farbror gjorde sedan FBU-övningar under många somrar framöver. Han var ingen stridis, långt därifrån. Jag skulle vilja säga att han besjälades av en medborgaranda, och jag tror att den där beredskapstjänstgöringen på Gotland – han var väl i tjugofyraårsåldern då – präglade honom för livet.
Låt mig fortsätta litet på det familjära spåret. Min farfar tog underofficersexamen när han var tjugo år gammal. Det blev en merit för honom in i det civila livet, när han började vid järnvägen. Han hade vänskaper från den tiden under hela sitt liv. Litet senare var han med om att grunda Svea gardesföreningen, och han satt i dess styrelse under 39 år, till kort före sin död. Under andra världskriget blev han hemvärnsområdesbefälhavare, med löjtnants rang, och i staden där han bodde och hade kommunala uppdrag, ledde han civilförsvarsövningar tillsammans med en man som hette Spångberg. Farfar var folkpartist, Spångberg kommunist. De svarade gemensamt för stadens civilförsvar. Spångberg var ciselör och gjorde ett vackert cigarrettskrin åt min farfar som vängåva. En av farfars ungdomskamrater hette Birger Ferm och blev stins i Växjö. Han byggde upp driftvärnet vid SJ, Statens Järnvägar, och övade sitt folk varje sommar. En driftvärnsman fullgjorde 20 timmars militärtjänst vart år; efter pensioneringen utsträckte Ferm det till lika många dagar. Nu är driftvärnet vid företag och institutioner som ansetts viktiga för beredskap och folkförsörjning avskaffat. Och hur många kommuner har kvar sina civilförsvarsnämnder? På flera håll tycks de ha gått upp i brandförsvaret, men när det brann i Bergslagen för ett par somrar sedan såg man hur pass illa rustat detta var.
Vad vill jag säga med det här? Bland annat att försvarsansträngningarna har fungerat som en integrerande kraft i vårt svenska samhälle. Men jag tror inte att de hade fungerat så utan den erfarenhet som en militär grundutbildning hade gett de här männen – kvinnor fick ju inte vara med tyvärr, men de kunde bli lottor (min mor var en tid lotta) och bilkårister. Värnplikten var på det sättet både uttryck för och förutsättning för försvarsviljan. Den lärde unga människor att tala ett gemensamt språk och att respektera sina olikheter. De problem som kan ha förekommit på ett regemente var inte värre än på de flesta andra arbetsplatser i landet.
Man kan ändå invända att jag målar en idyll. Förekom inte pennalism? Jodå. Slösades det inte med utbildningstiden? Säkert. Men det man lärde sig var inte bara tekniska färdigheter utan också ett slags kollektivitet, man övade förtroende, det går också att tala om demokrati. Jag satt i regementsnämnden på A 8 och käftade med Erik G. Bengtsson som sedan blev arméchef. De flesta av befälen var vanligt folk, en del långvägare, också på högre nivå. Man såg inte röken av några adelsflabbar. En enda träffade jag på – i Jönköping, på kadettskolan – men han ansågs inte vara någon framstående officer. Nationaldagshelgen i år samlas det gamla första kompaniet igen. Vi kommer att besöka Rödbergsfortet där jag blev krigsplacerad. Vi kommer att träffa vår gamle personalassistent som nu är biskop i Luleå stift.
Vad jag talar om är en folkförankring, uppåt och nedåt, som den allmänna värnplikten möjliggjorde. Går den att återställa? Frågan är absolut central i diskussionen om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Jag tror att det är nödvändigt att återställa den. Ett land som vill kunna stå på egna ben klarar sig inte utan ett system med allmän värnplikt. Utan det kan vi inte återfå ett fungerande totalförsvar utan i bästa fall ett ytförsvar, ett försvar mot en angripare på vissa delavsnitt – i luften, i vattnet. Det är nödvändigt, men det räcker inte.
Varför är värnplikt, folkförsvar, ”ett folk i vapen” fortfarande en så aktuell och viktig angelägenhet?
- Vårt land är litet sett till folkmängden men ganska stort sett till ytan – stort och glesbefolkat. Det är osannolikt att vi kan mota en angripare, men vi bör framförallt se till att vi förhindrar ett angrepp. Den som vill ta Sverige måste avdela så stora resurser att han riskerar att försvagas på andra frontavsnitt. Den spärren klarar inte en liten yrkeshär. Vi har ett hemvärn, men varifrån rekryteras det? Det finns idag en massa kvinnor och män som försvaret har vänt ryggen åt. Det finns en stark uppslutning kring tanken på ett folkförsvar. Den tanken måste bli politiskt gångbar igen. Man bör ofördröjligen förklara att 2009 års beslut att skapa en försvarsmakt som bygger på total frivillighet var ett monumentalt misstag.
- Försvaret får absolut inte bli ett särintresse, en angelägenhet för dem som nödvändigtvis vill strida och visa sig duktiga. Det är lika mycket ett allmänintresse som skolan och sjukvården. Vi har inget behov av legoknektar och kondottiärer. Vi behöver soldater och befäl som är långvarigt anlitade, och då duger det inte med manskap och subalterner som närsomhelst kan byta yrkesbana. Att det ska finnas en vältrimmad stam är en sak, och därifrån kan avgångar ske. Men nu har vi fått en organisation som inte är förmögen att dra till sig tillräckligt med villigt folk och som har mycket stora avgångar i ett mycket tidigt skede. Yrkessoldatens främsta karriärchanser ligger utanför Försvarsmakten. Risken för ett negativt urval till soldatutbildningen ligger därmed i öppen dag.
- Försvaret, och inte minst det militära försvaret, behöver tillföras all möjlig kompetens. Då kan man inte gå på frivillighet, för då får man en snedvridning, en obalans. Man kan få för många som vill äventyret, de häftiga upplevelserna, men det finns också andra behov som måste tillgodoses: av sans, klurighet, fingerfärdighet, spetsteknologisk kompetens. Där jag var krigsplacerad hade jag en sergeant som räknade skjutvinklar och som mätte ut korrektionspunkter bättre och snabbare än något yrkesbefäl. I det civila var han aktuarie, politiskt var han en troende socialdemokrat som demonstrerade varje första maj. Men där fanns också poliser, lärare, domare, tv-producenter, fastighetsmäklare – ja, en av signalisterna var faktiskt en fastighetsägare som tidigare hade varit min hyresvärd. Och ingenting förvånansvärt med det. Alla som har gjort lumpen vet att det var så. Man kompletterade varandra. I de yngre åldrarna är idag det få eller inga som vet att det kan vara så. Det sätter ned vår försvarsförmåga. Ingen vapenutveckling i världen kan kompensera för det.
- Lumpen var inte bara en kur utan också en kultur. Journalisten Ulf Wickbom har myntat uttrycket ”försvarskultur”. Den fostrade till social anpassning men också till individuella initiativ. Där odlades en viss typ av humor. Man skaffade sig en fysisk grundkondition. Jag skaffade mig körkort. Soldatlivet avbröt inte all annan verksamhet – när Tomas Tranströmer gjorde lumpen fortsatte han att skriva dikter, när jag gick fjällmarsch hade jag en bok av Jean-Paul Sartre i ena benfickan. Det var ingen idyll, men hur idylliskt är det att jobba på en partihall, på en kriminalvårdsanstalt, på en tidningsredaktion, på en Macdonals-restaurang? Poängen är att det knöts band mellan det militära och det civila, de kunde inte bli varandras motpoler. Översten var inte mera överhet än klinikchefen på ett lasarett. Den värnpliktige korpralen kunde vara läroverksrektor. Och så vidare. Vissa medborgare var inte viktigare än andra.
- Idag har regeringen tillsatt en utredning som ska se hur yrkeshären – otillräcklig i antal som den är och högst sannolikt kommer att förbli – ska kunna kombineras med ett inslag av plikt, av tvångsuttagning. Utgångspunkten är oriktig. Basen borde vara den medborgerliga plikten; sedan får man se hur stor stammen behöver vara. Här tänker man sig en liten fraktion av en åldersklass, och så hade det ju också blivit, dessvärre, i slutet av värnpliktsepoken. Men då inser man inte att ett försvar i ett glesbefolkat land som Sverige har behov av massverkan. Folk må flytta in till städerna i drivor, men Sverige är också den terräng som ligger mellan städerna; Sverige är också det som gör att man kan ta sig från en plats till en annan. Sverige är inte bara flygplatser och tunnelbanor och fotbollsarenor och nattklubbar som tycks ha blivit föremål för den vildsinta terrorismens speciella intresse. Sverige är ett kulturellt, ekonomiskt och socialt sammanhang. För att rädda detta sammanhang, denna finmaskiga helhet, behövs det ett folkförsvar, en folkbeväpning.
- En del debattörer har föreslagit allmän samhällstjänst istället för eller som alternativ till allmän värnplikt som i grunden måste vara en vapenplikt – alltså det som är eller borde vara systemets hårda kärna. Men uppgiften för ett totalförsvar kan ju inte vara att hålla människor i arbete eller att lösa ett sysselsättningsproblem eller eventuellt ett regionalpolitiskt problem. Uppgiften är av ett särskilt slag: man måste kunna avväpna och döda en fiende. ”Vägra döda, vägra värnplikt”, löd en radikalpacifistisk paroll på 1960-talet. Parollen hade ett visst fog för sig. Att försvara landet handlar utan tvivel om att kunna, vilja och våga döda. Utan värnpliktsförsvaret överlåter vi den uppgiften till en yrkeskår som de flesta människor i det här landet inte kommer att ha någon insyn i eller kontroll över och kanske inte förtroende för heller. Vill vi veta att vapnen riktas åt rätt håll, bör vi ha och återupprätta ett folkförsvar.
- Nu är det svårt att tänka sig en direkt återgång till det fullskaliga värnpliktsförsvaret. Grundutbildningen bör kunna kortas, från låt oss säga nio till sex månader, genom effektivare metoder. Jag menar i och för sig att manskapsutbildning och ledarskapsutbildning stod på en mycket hög nivå i den värnpliktsbaserade försvarsmakten, i jämförelse med den tolvåriga, i praktiken obligatoriska så kallade ungdomsskolan – om vi bortser från en betydande andel drop-outs som faller ifrån tidigt. Lumpen var aldrig så dålig som den svenska skolan är idag. Men det fanns en massa onödig disciplin (”hälsa flaggan”), uppgifter som soldater kommenderades till utan att det kunde motiveras med försvarets bästa (som obetald arbetskraft), ett logementvegeterande som premierade passivitet snarare än vaksamhet. Allt det där måste bort i en rekonstruerad värnpliktsarmé.
- Vapenteknikens utveckling har inte – som en del förespråkare för yrkesförsvaret hävdat – gjort värnpliktsidén föråldrad. Det var moderna vapen som möjliggjorde massarméerna. Smarta stridsmedel bör kunna hanteras av fler än tidigare. Unga människor inövas tidigt i digital kommunikation av olika slag. Det är svårt att tänka sig att de skulle stå främmande för sådana teknologier bara för att de tar på sig en uniform. Tvärtom bör de tillföra systemet nyförvärvade kunskaper, till en relativt låg kostnad – kunskaper som annars kanske skulle behöva upphandlas.
Avslutningsvis. Man skulle eventuellt kunna säga att den allmänna värnpliktens avskaffande i vårt land var en av postmodernismens allra sista segrar. Vad menar jag med det? Postmodernismen kom med en serie påståenden: att de stora berättelsernas tid var förbi, de moderna projekten hade kapsejsat genom krig och miljöförstöring, det fanns i ingen sanning, ingen objektiv kunskap, bara diskurser; historien var ett språkspel och kunde bara förstås som fragment, nationen en illusion, nationalstaterna på utdöende; territorium spelade inte längre någon roll när cyberrymden tog över. Tanken att mobilisera massarméer var mot den här bakgrunden en stor dårskap. Man behövde specialister, inte generalister. Någonting så fånigt som en trupputbildare var svårt att föreställa sig.
Men territorier finns ju. De erövras och annekteras. De bombarderas och klyvs i stycken. Nationalstaten är inte utrotningshotad. Nationalistiska strömningar gör sig gällande litet här och var. Man kan till och med tala om nationshat. Historiska oförrätter har krävt väldiga människooffer i sen tid. Och det rör sig här inte om berättelser som har rämnat utan om blodig verklighet.
Också Sverige finns. Det är värt att försvara. Det är dumt att ge upp de resurser man förfogar över i ett demokratiskt samhälle. Jag slutar därför där jag började: 1800-talets stora tanke om ”ett folk i vapen” behöver väckas till liv!
Anmärkning. – Texten återgår på ett anförande som författaren hos vid ett möte anordnat av FN-föreningen i Falun den 12 april.