I Andens fenomenologi (1807) hävdade Georg Wilhelm Friedrich Hegel att historien går framåt med hjälp av dialektiska sammandrabbningar, det vill säga, mötet mellan en tes och en antites vars motsägelse så småningom övergår till en syntes dikterad av förnuftet. Här skulle tesen vara att folkrätten är en vektor för ordning. Motsatsen skulle vara att krig pågår och syntesen är då uppkomsten av ett nytt system av internationella relationer efter varje större konflikt. Man har lärt sig av bristerna från den föregående perioden, vilket gör det möjligt för systemet att fortsätta i en annan, bättre form.
1648 markerar fördraget i Westfalen och upprättandet av ett system baserat på existensen av suveräna stater. 1815 är det Wienkongressen och starten av den europeiska konserten , 1919 föddes Nationernas förbund och 1945 antogs Förenta nationernas stadga. Hegels filosofi passar väl in i denna historiska utveckling. Något Agatha Verdebout skildrar i Rewriting Histories of the Use of Force (Cambridge University Press 2021): hur förbudet mot användning av våld blev en tvingande lagnorm som inskrivits i FN- stadgan, efter att ha blivit ofullständigt uttalad i Nationernas förbunds aktstycken 1919 och senare i Briand-Kellogg-pakten 1928. I boken ifrågasätter författaren inte bara relevansen av den gängse berättelsen om ”likgiltighet”, det vill säga att våldsanvändning skulle ha varit varken förbjuden eller tillåten enligt internationell lag utan hon förklarar också förbudets uppkomst och framgång.
Enligt den gängse berättelsen skulle stater under 1800- och början av 1900-talet aldrig ha medgett en laglig begränsning av sin yttersta suveräna rättighet att föra krig, vilket därför var en fråga om fakta och makt, men inte om lag. Ingen text innehöll en sådan begränsning, och inte heller kunde något sådant härledas ur sedvanan. Med stöd av en djupgående studie av praktiken avvisar författaren bestämt detta argument. Hon visar hur angripande stater lade fram motiveringar baserade på internationell rätt; ibland åberopandes hänsyn till kollektiv säkerhet som följde av tillämpliga fördrag, ibland mer humanitära hänsyn men alltid kopplat till rättsregler. Genom att noggrant dissekera arkivdokument belyser Agatha Verdebout hur juridiken kom att åberopas, vid sidan av politik och moral.
Boken koncentrerar sig på artonhundratalets doktrin, men även på doktrinen efter första världskriget. Författaren klargör att ett våldsförbud accepterades av flertalet författare. Staternas praxis och doktrin ger vid handen att användningen av våld inte var en obegränsad rättighet, men samtidigt var det fråga om mycket lösa gränser som medgav en hel rad motiveringar för våldsanvändning, vilket lämnade stort manöverutrymme för staterna, särskilt eftersom den kontroll som utövades av internationella institutioner var närmast obefintliga. På artonhundratalet, har det hävdats, fanns det ingen internationell rättsordning i begreppets egentliga mening. I avsaknad av internationella institutioner och skrivna regler, som styr skapandet, tolkningen och tillämpningen av statliga uppföranderegler, bör man ändå notera staternas rättfärdigande när de tog till våld: ett rättfärdigande med hänvisning till någonslags lag.
Professor Olivier Corten lovprisar boken i dess förord, och han lyfter fram författarens analys av berättelsen om likgiltighet, som dök upp i slutet av första världskriget. Folkrättsprofessionen konfronterades då med en form av kognitiv dissonans: å ena sidan hade juridikens framsteg som ett fredligt sätt att lösa tvister hyllats (i synnerhet med Haagkonferenserna 1899 och 1907), men å andra sidan hade den på intet sätt förhindrat de utbrott och fruktansvärda härjningar som det stora kriget orsakade. Corten fortsätter:
”Ett sätt att övervinna denna dissonans var att skriva om historien, att konstruera ett narrativ enligt vilket problemet låg i bristerna i dåtidens lag – brister som det räckte att åtgärda för att undvika att nya krig bröt ut. Det var därför vid denna tidpunkt som det började hävdas att förbud mot användning av våld tidigare inte hade existerat, och att dess formalisering till konventionella texter borde göra det möjligt att garantera fred genom lag. Det var också vid denna tidpunkt som internationalister återigen presenterade sig själva som avantgarde för fred.
Agatha Verdebout varnar oss för en brist som är utbredd bland internationalister. Det räcker inte att i princip acceptera att denna idealistiska vision har gränser; man måste också dra konsekvenser när man tänker på den historiska utvecklingen av en viss rättsregel, undvika att förmedla anakronismer och anstränga sig för att dekonstruera dem, även om de har varit fast förankrade i doktrinen i decennier.” Corten avslutar: ”Med den här boken pratar vi bestämt om historia.”
Här följer några intressanta avsnitt ur boken:
Den allmänna regeln om icke-ingripande ansågs i huvudsak vara en konsekvens av principerna om oberoende och jämlikhet. Eftersom principen om oberoende definierades som att inte varaunderkastad något främmande styre eller inflytande, och att staterna måste respektera sitt ömsesidiga oberoende till följd av principen om jämlikhet, följde en allmän princip om icke-ingripande helt logiskt. Som Henry Halleck förklarade 1861: ”Rätten för varje suverän stat att upprätta, ändra eller avskaffa sin egen konstitution verkar följa som en nödvändig slutsats från dessa premisser.” Och från samma resonemang drog man slutsatsen att ingen främmande stat kunde hindra utövandet av denna rätt.
Henry Wheaton skrev 1836 att ”varje stat, som en distinkt moralisk varelse oberoende av alla andra, kan fritt utöva alla sina suveräna rättigheter på ett sätt som inte är oförenligt med de andra staternas lika rättigheter. […] Ingen främmande stat kan lagligen ingripa i utövandet av denna rätt. […]”. Med andra ord var regeln om icke-ingripande främst en naturrättslig princip, men en princip som var nödvändig för existensen av ett internationellt samhälle, varför det var irrelevant om staterna hade samtyckt till den eller inte.
Och humanitära interventioner sattes i fråga: ”Detta ingripande är inte legitimt eftersom det utgör en kränkning av staternas oberoende. Makter skadas inte direkt och omedelbart av dessa omänskliga handlingar och har följaktligen inte på något sätt ett motiv att ingripa”, skev Paul Pradier-Fodéré 1883–1894.
Monroedoktrinen har likaså nämnt som ytterligare ett element som visar att stater i praktiken erkände regeln om icke-ingripande. Det förhållandet att historien innehöll så många aggressioner ansågs inte kunna ifrågasätta regeln. Som bland andra Johann-Caspar Bluntschli underströk 1870: ”Själva historien bakom dessa många ingripanden och det faktum att regeringen från tid till annan har erkänt och praktiserat principen om icke-ingripande är tillräckliga för att visa riktigheten av denna princip.”” I sanning, många av dessa interventioner, hävdade man, var inget annat än utövandet av en legitim rättighet: ett juridiskt undantag från regeln om icke-ingripande. Faktum är att majoriteten av rättslärda och andra skribenter under 1800- och början av 1900-talet, från alla teoretiska bakgrunder, ansåg att våldsanvändningen var begränsad av internationell rätt, finner Agatha Verdebou.
I boken gör hon intressanta analyser av dåtida syn på Krimkriget (1853–1856), fransk-tyska kriget (1870–1871), spansk-amerikanska kriget (1898) och Österrikes ultimatum till Serbien och utbrottet av första världskriget 1914, varefter följde 24 krigsförklaringar, innan vapenvilan ingicks den 11 november 1918.
Vad gäller Krimkriget säger författaren följande: ”Genom att annektera Vallakiet och Moldavien hade Ryssland brutit mot principen om icke-ingripande och begått en aggressiv handling. Krimkriget var en sanktion mot denna kränkning och ett handlingssätt som den europeiska konserten ansåg ’grundad i lag’.” På samma sätt, när Frankrike förklarade krig mot Preussen 1870, gjorde man det med hänvisning till att dess rättigheter enligt internationell rätt hade kränkts. Man sökte lagligförklara sina handlingar. Det samma gällde den europeiska interventionen i det grekiska frigörelsekriget 1827, liksom den franska expeditionen i Libanon och Syrien 1860, stormakternas intervention i Kina 1901 (boxarupproret) och Monroedoktrinens tillämpning av president Roosevelt vid USA:s intervention i Nicaragua 1909–1912.
Analysen i boken ger alltså vid handen att stormakterna utvecklade legala argument för att rättfärdiga bruket av vapenmakt.
Vid Berlinkonferensen 1884 erkändes av USA en ”modern internationell rätt som leder till erkännande av infödda stammars rätt att fritt förfoga över sig själva och sitt ärftliga territorium” och ”’i enlighet med denna princip skulle min (USA:s, min anm. regering gärna hålla fast vid en mer utvidgad regel, att grunda sig på en princip som bör syfta till frivilligt samtycke från de infödda vars land tas i besittning”. Att denna konferens utgjorde en huggsexa om Afrika framgår dock inte tydligt i boken.
Dock visas att utvecklingen gick långsamt, och i boken finns redogörelser för den brittiska koloniala expansionen i Västafrika 1861, anglo-zulukriget 1879, den franska aggressionen i Sydostasien och Tonkin-expeditionen (1870-1880-talet), USA:s annektering av Hawaii (1893-1898). Även här åberopades lag och inte bara moral eller politik.
I boken pekas på hur stater som Frankrike och USA år 2013 i stora stycken försökte tillämpa 1800-talets rätt oklara statliga praxis för att rättfärdiga en humanitär intervention i Syrien: ett patos artikulerat kring mänskliga hänsyn, ett påstående om att fördrag kränktes och en lös uppfattning om vad som utgör ett hot mot internationell eller nationell säkerhet. Till slut övergavs planen för intervention när premiärminister Camerons förslag om att använda våld avslogs av underhuset den 29 augusti 2013, och det stod klart att Obama inte heller skulle få kongressens godkännande efter att ha felaktigt åberopat (i) legitimt självförsvar mot en icke-statlig aktör. (ii) förebyggande legitimt självförsvar och (iii) läran om ”ovillig eller oförmögen”, det vill säga en rätt till intervention även om den angripna statens företrädare inte står bakom en terroristgrupp.
Intressant är att författaren är rätt kritiskt till senare litteratur om folkrätten och dess utveckling efter första världskriget; bland annat påpekar hon avsaknaden av en korrekt analys av de den rättsliga utvecklingen under artonhundratalet i en bok som fick goda recensioner på denna sajt. Denna anmälare är böjd att hålla med om kritiken, då någon generell ”likgiltighet” inte förelåg under artonhundratalet.
Ett väsentligt avsnitt i boken rör Carl Schmitt och hans bok The Nomos of the Earth in the International Law of Jus Publicum Europaeum (Telos Press, 2003). Här placeras frågan om ”likgiltighet” på en annan nivå. Schmitt kritiserade inte innehållet i berättelsen om ”likgiltighet” lika mycket som han invände mot den underliggande ”liberaldemokratiska” retoriken. I sin framstående bok, som kom ut första gången 1950, var Schmitts mål inte att ge en teknisk beskrivning av folkrättens regler, utan att presentera en redogörelse för jus publicum europaeum som ett system för jordens rumsliga organisation. Han ansåg att ”fejder, repressalier och våldsanvändningar av olika slag” krävde att krig erkändes som ett acceptabelt sätt att åstadkomma territoriella förändringar. Men även om krig var ett suveränt privilegium för varje stat, betonade Schmitt att det var ”felaktigt att karakterisera ordningen för mellanstatlig internationell rätt från 1600-talet till 1900-talet som anarki eftersom det tillät krig”. För Schmitt var den motsatsen till anarki.
Från 1815 till 1914 reglerades krigen av stormakterna genom ett legaliserat förfarande. Syftet med internationell rätt var inte att avskaffa kriget utan att kringgå det; ett mål som jus publicum europaeum hade uppnått genom att ersätta medeltidens feodala och religiösa ordning med sekulära suveräna stater, som erkände varandra som jämlikar, och genom att förlita sig på ett politiskt maktbalanssystem. Inbördes- och religiösa krig (som kännetecknades av fiendens förintelse) hade ersatts av mellanstatliga krig (vars syfte inte var förstörelse, utan bara att få sin vilja att segra förverkligad), vilket har humaniserat krig från insidan och begränsat dess störande effekter på utsidan samtidigt som det möjliggjort anpassningen av den rumsliga ordningen till nödvändigheter. Det är därför som det, enligt Schmitt, var ett svårt misstag att urskillningslöst beteckna all våldsanvändning som anarki och i förlängningen att karakterisera artonhundratalet som anarkiskt. Dåtidens krig, insisterade han, ”representerade den högsta formen av ordning inom den mänskliga maktens räckvidd” och därför, fortsatte han, ”kan de stora problemen med folkrätten inte lösas så lätt som Nationernas förbunds pacifism och anarki skulle vilja”” Tvärtom: de parallella rörelserna mot krigsförbud och skapandet av internationella organisationer skulle markera återgången till det totala kriget. Schmitt fruktade att den ”liberaldemokratiska” retoriken, genom att maskera de verkliga ekonomiska och politiska intressena, skulle bidra till att förvränga fiendebilden såväl som uppfattningen om och praktiken av krig. När krig utkämpas av hänsyn till världsordning och mänsklighet, blir fienden mänsklighetens fiende som helhet och målet för kriget, istället för att skaffa en bestämd fördel, blir fiendens förintelse.
Nationernas förbund och ansträngningarna för den lagliga begränsningen av krig representerade i detta perspektiv inte ett framsteg utan ett steg bakåt. Politik och maktbalans är förknippade med ordning; lag och internationell integration förknippas med kaos. Så långt Carl Schmitt.
De sovjetiska folkrättslärde var likaså misstänksamma mot den ””liberaldemokratiska” retoriken. De betraktade inte krig som ett positivt verktyg för internationell ordning, utan ansåg att det var viktigt att förbjuda militär aggression. Oktoberrevolutionen 1917, i stället för första världskriget, ansåg man vara vändpunkten från ”gammal” till ”ny” internationell lag. I sin lärobok från 1962 lärde Grigory Tunkin ut att ”före den stora socialistiska oktoberrevolutionen hade folkrätten erkänt staters rätt att gå i krig (jus ad bellum), enligt vilken en stat kunde starta krig mot en annan närhelst den fann detta tillrådligt”. I Tunkins verk, liksom i den ”borgerliga” berättelsen, karakteriserades den ”gamla” internationella rättsordningen som maktens makt, medan den ”nya” rättsordningen framställdes som antikolonialistisk och riktad mot krig.
Som Agatha Verdebout påpekar: ”Sovjetunionen framställdes som den progressiva styrkan som genomförde projektet att förbjuda användningen av våld. Sovjetryssland, som under hela mellankrigstiden hade utropat sökandet efter rättvis och varaktig fred som den vägledande principen för sin utrikespolitik …” Naturligtvis hade Ryssland sina egna politiska intressen av att försöka förhindra stater att ta till vapen. Från 1920-talet fram till andra världskriget var Moskva militärt svagt och återhämtade sig från ett femårigt inbördeskrig (1917–1922) där europeiska stater återkommande hade ingripit till stöd för de kontrarevolutionära krafterna. Sovjetryssland framställdes som de svagas röst mot de starka och förbudet mot våld som en viktig sak för de socialistiska staterna. Vi kan se hur denna uppfattning skilde sig ganska väsentligt från den västerländska berättelsen, noterar Agatha Verdebout.
Som inledningsvis påpekades blev den slutliga syntesen ett absolut våldsförbud genom FN-stadgan, med klara undantag i form av självförsvar vid väpnat angrepp mot en stat och av beslut från FN:s säkerhetsråd.
Agatha Verdebouts bok är en given julklapp till alla folkrättsintresserade.