I svensk militärstrategisk debatt används ofta ett grundscenario, där Ryssland får kreera rollen av angripare, varvid de svenska stridskrafterna tvingas tillgripa ett slags tidvinnande fördröjningsstrategi intill dess hjälp utifrån hunnit anlända. Det är också utifrån detta synsätt Natovännerna fått sina idéer.
Den tanken att USA skulle vilja förekomma Ryssland i en kapplöpning om Sverige, har aldrig föresvävat Natovännerna. Men även om så skedde, är risken för att sittande regering skulle ge USA fritt tillträde med vidsträckta rättigheter överhängande. Att vi samtidigt skulle dras in i ett förödande krig, syns inte bekymra någon av dem.
Frälsningsmedicinen heter: ”Gå med i Nato.”
Av dagens bulletiner att döma är det uppenbarligen Gotlands läge som oroar mest. Gotlands läge har liknats vid ett hangarfartyg och dess säkerhet har därför ansetts böra förstärkas med diverse Gripenplan, ubåtar och markstridskrafter. Det bakomliggande stora fastlandet däremot struntar man blankt i.
Försvarsministern och hans rådgivare lever i en svunnen värld. Det var länge sedan Gotland kunde spela rollen av ett hangarfartyg. Gotland är numera tämligen betydelselöst. Ön är dessutom liten, platt och svår att försvara. Den har snarare utvecklats till en anspråkslös jolle än ett hangarfartyg för att använda marint språkbruk. (Se vårt tidigare inlägg ”Bortkastade pengar” på alliansfriheten.se!)
Vi har för övrigt svårt att se varför Ryssland skulle vilja roffa åt sig Gotland. Sjöherravälde i Östersjön kan Ryssland förskaffa sig Gotland förutan. Resultatet av ett ryskt besittningstagande av ön skulle ju bara leda till att Nato som svar upprättade en massa flygbaser på det svenska fastlandet – knappast en önskedröm för Kreml.
De flesta politiska bedömare torde vara överens om att sannolikheten för en militär uppgörelse mellan supermakterna är mycket liten.
Vårt mål med kombinationen alliansfrihet och ett folkförankrat, värnpliktsbaserat försvar är inte att till varje pris spöa Ryssland. Vårt mål med alliansfriheten är att lätta på den politiska spänningen i norra Europa – som för all del är låg – och ge utrymme åt mer civiliserade umgängesformer.
II
”Fram med pengarna till försvaret”, dundrade Per Gudmundson i Svenska Dagbladet den 14 mars. Vad de skulle användas till var han mer förtegen om.
Krigsminister Peter Hultqvist däremot, som är betydligt snålare än Gudmundson, har dock lättat på förlåten och avslöjat att han tänkt förstärka marinen med två ubåtar samt besätta Gotland med ett kompani om 150 man. Det senare låter vettigt. Inte för att det förväntas kunna försvara Gotland, men för att det i alla fall kan markera svensk överhöghet och militär närvaro. Alltid något.
Kostnaden för Hultqvists försvar ligger dock långt under ÖB:s äskanden för att stärka ”enveckasförsvaret”. Den stora frågan kvarstår. Vad vill Hultqvist göra för resten av ”neutralitetsförsvaret”?
I dagens försvarsdebatt diskuteras mest pengar, incidenter, ubåtar, rysshot och Nato-anslutning, och detta i all oändlighet. Men ingen frågar sig vad försvaret ska vara till för, vilken karaktär det bör få med hänsyn till landets geopolitiska läge, stora yta, säregna natur och klimat.
Vi har länge vetat att vi inte kan slå en invaderande supermakt, men att vår försvarsmakt kan göras krigsavhållande. För att göra det hela lite billigare har Hultqvist koncentrerat sig på Gotland och marinens ubåtsbekymmer. Hultqvist bör då veta att Gotland inte längre är av någon större strategisk betydelse. Det är dessutom svårt att försvara. Ta sig en funderare över Sveriges stora fastland i stället.
För att återgå till marinen. Vad hade Hultqvist tänkt göra med sina två ubåtar? Förstärka incidentberedskapen? Då ska betänkas att marinen under cirka 40 års idogt sökande misslyckats med att fiska upp en enda ubåt ur Östersjön. Det har veterligen rört sig endast om ”tänkbara”, ”troliga” och ”sannolika” ubåtar, men ingen enda verklig.
Två ubåtar skulle alltså ändra på den saken? ”Fan tro’t, sa Rellingen”. Starka tvivel kring verksamheten kvarstår. Allmänt talas om ”budgetubåtar” och ”bortkastade pengar”. Marinledningen har bland annat, vis av erfarenheten, ersatt begreppet ”ubåtsjakt” med det mindre krigiska ”underrättelseoperation” samt förmått ÖB att på myndighetsväg omvandla en ”tänkbar” ubåt till en ”verklig” sådan.
Man behöver ju då inte heller dra in dessa ”Russian Illusive Scarlet Pimpernels” i handlingen.