Stormakter tenderar att se världen på ett likartat sätt. De upprättar inflytelsesfärer och håller sig med Monroedoktriner (i en uppgångsfas) och Brezjnevdoktriner (i en nedgångsfas). Amerikas och Rysslands expansionsdrömmar har haft stora beröringspunkter, som bland andra den konservative svensk-amerikanske statsvetaren Claes Ryn (sedan länge avförd som medarbetare på Svenska Dagbladets ledarsida) har påvisat.
Det handlar i bägge fallen om missionerande stormakter. De går in för att ”make the world safe for democracy” eller för att försvara ”det tredje Rom”. Washington som den fria världens ledare, Moskva som världsrevolutionens bålverk har format världsbilder som har kommit att ligga mycket nära varandra. (Ryn har myntat termen ”neojakobinism” för den västerländska varianten.)
Detta kan man konstatera utan att förneka de stora skillnader som har förelegat mellan dessa länder i politiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt hänseende. De har båda uppfattat sig som förebilder, modellstater. Den senare pretentionen har blivit allt svårare att hävda: Ryssland befinner sig på en, som det verkar ganska desperat, jakt efter identitet och framtidsorientering, Förenta staterna som världshärskare utmanas långsiktigt av nya maktformationer.
Också 1800-talet stormaktsspel hade förvisso sina missionerande komponenter. De tävlade om kolonier. Men alla gjorde det inte med samma glöd och övertygelse: Bismarcks Tyska rike var snarast en återhållande faktor, det eftersträvade herravälde över kontinenten –och total dominans för den protestantiska junkerideologin inom riket – snarare än hegemoni i den koloniala världen (där Frankrike och Storbritannien hade varit huvudkombattanter, medan Ryssland riktade huvudstöten mot Konstantinopel och önskade stärka skyddet av sin långa gräns från Turkiet och österut). Visst fanns ett civilisatoriskt motiv även i dessa ambitioner, men direkt eller indirekt styre: tanken var inte att frälsa världen med en viss sorts samhällssystem, möjligen att rädda själar. Och framförallt: konfliktsystemet var inte bipolärt, man undvek mellan 1814 och 1914 så långt det gick att gå i krig med varandra.
Länder som tidigare haft, eller gjort anspråk på, stormaktsstatus behövde samtidigt ställa om sig. Den geopolitiska vetenskapen gav dem olika råd och anvisningar. Sverige växte under 1800-talet fram som en icke-revanschistisk, neutralitetssinnad småstat – inställd på att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter” (Tegnér, Svea). Fejden med Danmark, den historiska ärkefienden, var bilagd för gott, med Ryssland ingicks 1812 ett slags VSB-pakt, den lösliga personalunionen med Norge upplöstes i fredliga former. Sedan Finland slutat kasta blickarna åt Fjärrkarelen och kräva ”Viborgska guvernementet” åter, fanns förutsättningar för en praktiserad nordism med alla parter inblandade. Det baltiska innanhavet skulle aldrig få bli ett Balkan. Tvistefrågor mellan nordiska stater som Ålandsöarnas tillhörighet och Erik Rödes lands (på Östgrönland) hänsköts till internationell skiljedom. Dessa nya grannskapsförhållanden fick en faktisk modellkaraktär.
Detta i sin tur gör att de har kunnat stå relativt fria i förhållande till stormaktspolitiken med kontroll av territorium och hot om terror och motterror som det internationella säkerhetssystemets fundamenta. Norge var länge en ledande ”medlarnation” och Danmark hade under många år en vana att markera ett visst avstånd gentemot den officiella Nato-linjen (”fotnotspolitiken”) – förhållanden som har luckrats upp på senare år utan att ländernas fredliga strävanden har rubbats eftersom det finns ett starkt folkligt motstånd mot krigsäventyr. Finlands förutvarande utrikesminister Erkki Tuomioja förespråkar i antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (Celanders 2014) ett alternativt, modernt säkerhetstänkande i en värld av ”ömsesidiga beroenden”. Där blir tvånget att ingå och tillhöra allianser närmast en återvändsgränd, någonting övergående i världspolitiken. Förtroende som undanröjer risken för väpnade konfrontationer kan uppnås endast i samklang med många aktörer – och då ser Tuomioja detta som globala utmaningar, inte regionala. Omkvädet i den svenska regeringens försvarspolitiska proposition att ”säkerhet skapas i samverkan med andra” borde utesluta ingen och inte utpeka någon.
Nordiskt militärt samövande är i grunden någonting positivt, och andra länder kan gärna inbjudas att delta i sådana manövrer, men det får inte röra sig om några ”Nato-övningar”, vare sig i teorin eller i retoriken – ty ”words are deeds”, i säkerhetspolitik liksom i diplomati. Och där går en linje. Det gäller att se till att en svensk regering inte överskrider den.