Dag Hammarskjöld, FN:s dåvarande generalsekreterare, framhöll i ett tal som han höll den 13 maj 1954:
”It has been said that the United Nations was not created in order to bring us to heaven, but in order to save us from hell. I think that sums up as well as anything I have heard both the essential role of the United Nations and the attitude of mind that we should bring to its support.”
Det är värt att hålla Hammarskjölds ord i minnet nu när FN-dagen den 24 oktober ska firas. Det var den dagen 1945 som FN-stadgan trädde i kraft. Då hade FN 50 medlemsstater. Idag rör det sig om runt 200 stater.
FN med alla dess fel och brister utgör alltjämt den främsta bastion vi har för att i enlighet med FN-stadgans portalparagraf ”rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden”. FN-stadgan, omstridd och prövad som den är, har visat sig tillhandahålla en realistisk och hållbar plattform för detta ändamål. Den har hållit måttet genom att tydliggöra för en var av oss vilken stat som i en konflikt är aggressor. Och vilken stat det är som bryter mot lagen mot krig, det vill säga FN-stadgan.
FN:s rötter är att söka i det andra världskriget, inte minst i det dåvarande vapenbrödraskapet mellan president Franklin Roosevelt, ordföranden i Sovjetunionens ministerråd Josef Stalin och premiärminister Winston Churchill.
Föregångaren, Nationernas förbund, hade brutit samman redan under det andra världskrigets inledande faser. Plattformen för detta förbund var oklar och snärjig. Ingen backade på allvar upp organisationen när det blev allvar av. Förbundet hade kommit till stånd som ett led i den av segrarmakterna dikterade så kallade Versaillesfreden. Denna ohållbara traktat befäste redan från början de antagonistiska motsättningarna mellan stormakterna, segrare och besegrade, och spädde på dem. De stegrades och sprängde Nationernas förbund. Sverige och andra mindre stater blev tvungna att distansera sig från förbundet för att inte ofrivilligt bli indragna i andras konflikter, där större makter som Frankrike och Storbritannien drev sina egna stormaktspolitiska spel.
President Franklin Roosevelt var drivande för att etablera FN som en världsorganisation för fred. På ett annat sätt än USA var Sovjetunionen och Storbritannien involverade i ödesdigra slag för att krossa de Hitlertyska styrkorna. Det gäller särskilt Sovjetunionen som bar den tyngsta bördan och betalade ett oerhört högt pris.
Roosevelt tog alltså ledningen och drev på för en världsorganisation, medan Churchill och Stalin var inne på regionala arrangemang. Roosevelt skissade på den övergripande organisationens konturer. Tankarna präglades starkt av realism, ett språk som Stalin och Churchill förstod. Maktpolitiskt tänkande ingick naturligtvis redan från början i den amerikanska strategin och även övrigas. Att Roosevelt konsekvent hävdade att det då utomordentligt svaga Kina skulle ingå i det som kom att bli Säkerhetsrådet hade till exempel Churchill svårt för att förstå. Roosevelt som befann sig i en styrkeposition fick dock som han ville. Han såg Kina som ett blivande instrument för att hålla det aggressiva Japan på plats och balansera mot Sovjetunionens växande styrka. Utfallet blev nog inte riktigt som Roosevelt hade tänkt sig, men om vi talar om nutida stormaktsbalans får man säga att det hela har fallit väl ut.
Roosevelt var en stor statsman. Hans bestående bidrag till att ett hållbart FN kom till stånd kan inte nog prisas. Han balanserade vapenbrödernas ibland divergerande synpunkter skickligt,
Churchill och Stalin anslöt sig under hand till Roosevelts linje. När Stalin, efter avgörande och kostsamma segrar i det stora fosterländska kriget, fokuserade på den nya världsorganisationen koncentrerade han sig direkt i sin krigstida korrespondens med Roosevelt och Churchill på en kärnfråga, nämligen vetorätten i det som skulle bli Säkerhetsrådet. Insiktsfullt nog var detta en avgörande fråga för Sovjetunionen. Vetorätten måste vara undantagslös, ja, även omfatta fall då egna intressen var berörda. Roosevelt böjde sig klokt nog. Detta befäste att FN inte skulle bli en organisation för majoritetsbeslut om krig till stöd för en stormakt mot en annan utan en organisation för att förhindra krig.
Det var 76 år sedan FN-stadgan trädde i kraft. Det amerikanska bidraget var av synnerlig vikt för att denna fredsbevarande organisation och dess alltjämt gällande lag för fred kom till stånd. Och FN bars från början upp av de krigshärjade folken världen över som stormakterna hade att ta hänsyn till.
Nu, 76 år senare, tvingas man konstatera att FN-stadgans helt grundläggande kärna om förbud mot aggressivt våld och förbud mot inblandning i andra staters inre angelägenheter bryts gång på gång.
USA är den värste förbrytaren men långt ifrån ensam om det.
Mot detta står att FN och FN-stadgan stöds av en överväldigande majoritet av världens stater.
I denna försvarsfront ingår inte minst den Alliansfria rörelsen och Group of 77, vilka tydliggjort sitt starka stöd för FN och FN-stadgan under årets överläggningar i FN:s generalförsamling.
Läs mer om allt detta här:
Vad är det för fel på den gällande ”regelbaserade världsordningen”? – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Ban Ki-moon, fel man på svår plats – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Om FN-stadgan och FN, Rolf Andersson – BEVARA ALLIANSFRIHETEN