[…] Natoförespråkarna i Sverige framhåller fördelarna med ett svenskt medlemskap i Nato. Nackdelarna går de inte in på. Att försvarsförpliktelserna i artikel 5 i det Nordatlantiska fördraget från 1949 inte tvingar Sverige att skydda en attackerad Natomedlem har de rätt i. Men omvänt tvingas inte heller övriga Natomedlemmar att skydda Sverige vid ett angrepp. Konsultationer ska äga rum, där varje medlemsstat själv ska bedöma vilka försvarsåtgärder som är nödvändiga. Artikel 5 rymmer stora oklarheter och övertygar inte om fullständigt skydd.[…]
Bilaterala samarbeten kan skräddarsys till de berörda ländernas behov, för Sverige exempelvis ett kuppförsök mot Gotland, och insatsbesluten kan tas snabbt. Ett allmänt Natomedlemskap skulle riskera att ge Sverige ett långsammare försvar mot ett sådant hot än en vidareutveckling av den nuvarande huvudlinjen. Olika Natoföreträdare har bekräftat att Nato är angeläget om ett försvarssamarbete med Sverige oavsett eventuellt medlemskap. Långtgående bilaterala avtal om planerings- och operativt samarbete med Natomedlemmar kring Östersjön och andra berörda stater, inklusive USA, bär syn för sägen. […]
Finland överväger nu att söka medlemskap i Nato. Skulle en finsk ansökan realiseras, finns ändå inget hinder för Sverige att fortsatt välja att bygga en försvarsstyrka för egen del på basis av bilaterala försvarssamarbetsavtal på samma sätt som för närvarande sker. En vidareutveckling av den linjen bör samtidigt säkerställa att svensk mark, luft och vatten är fullt integrerade i Natos operativa planering avseende försvaret av Finland och Baltikum.[…]
En gedigen beredning behövs. Det handlar om att eventuellt överge en mer än sekellång säkerhetspolitisk linje och något av en svensk identitet, och om att välja en ny och svårbedömd riskbild framför den Sverige känner väl. Sådant får inte hastas igenom. Läs artikel