Aldrig har väl äppelträden blommat så ymnigt som i år. Aldrig har väl syrenerna doftat så ljuvligt och trädens nyutslagna löv varit så intensivt gröna. Koltrastarna sjunger, Fyrisåns stilla vatten glittrar i solen och under mina morgon- och kvällspromenader ljuder i mitt huvud ”I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor”. Men så plötsligt hinner verkligheten ifatt mig. Den jublande sommarpsalmen tystnar och jag blir åter medveten om sorgfloret, det dystra flor som täcker allt levande och får själen att bäva snarare än glädjas. Först den ryska invasionen i Ukraina. Därefter beslutet om svenskt Natomedlemskap. Krig mitt i Europa, ett grymt och folkrättsvidrigt angreppskrig med många dödsoffer och stor materiell förödelse.
Och så samtidigt: slutet för den svenska alliansfriheten, den utrikes- och säkerhetspolitik som under så lång tid förskonat oss från krig, förunnat oss fredens välsignelser och gjort att vi kunnat vara en stark fredsröst och drivande kraft i kampen mot kärnvapen. Beslutet att ansöka om medlemskap i Nato motiveras med det förändrade läget efter den 24 februari i år. Men att den ryska statsledningen under Putin inte respekterar folkrätt och FN-stadga, det visste vi ju redan, åtminstone alltsedan annekteringen av Krim och det militära ingripandet i Donbass 2014.
Många bedömare överraskades av invasionen i Ukraina den 24 februari, det är sant. Men talet om att världen, i ett enda slag, då blev en annan förefaller mest vara till för att motivera (eller urskulda) socialdemokratins helomvändning i fråga om alliansfriheten. Och eftersom kriget i Ukraina gjort oss alla både uppskrämda och upprörda kan den svenska regeringen nu, utan alltför stora protester, driva igenom detta beslut. Och det är just det som är så oroande och ödesdigert. För vi, svenska medborgare, har ju inte haft någon rimlig, demokratisk chans att påverka detta beslut. Frågan om svenskt Natomedlemskap var aldrig uppe på dagordningen inför riksdagsvalet 2018. Socialdemokratin var då fortfarande trogen alliansfriheten, och väljarna var inte synska nog att förutse den kappvändning som nu ägt rum. I det läget hade det därför i högsta grad varit motiverat med en folkomröstning. Men hellre än att låta oss medborgare få möjlighet att påverka denna stora och för framtiden helt avgörande fråga kör nu de styrande över oss och lämnar oss chockade vid vägkanten.
Sverige måste gå med i Nato, mässas det. Vi måste ”få hjälp” att försvara oss mot angrepp utifrån, eftersom vi inte har ett tillräckligt starkt försvar. Man syftar då på Natos artikel 5, den så kallade musketörsparagrafen, ”en för alla, alla för en”. Det argumentet är dock inte särskilt övertygande. För dels säger man samtidigt att varje Natomedlem har rätt att välja hur ”hjälpen” till ett annat angripet medlemsland ska utformas (det skulle alltså inte behöva handla om militärt understöd). Dels säger man ingenting om att Sverige som medlem av denna allians, i spända situationer, framför allt i Östersjöområdet, riskerar att utsättas för hot och angrepp och dras in i eventuella framtida krig och konflikter. Och om USA skulle vilja ha med Sverige i nästa militära operation under Natoflagg (i ett krig typ Afghanistan eller Libyen), är det då troligt att den svenska statsledningen kan stå emot och säga nej? Sverige gjorde ju inte det som icke-medlem, hur ska det då inte bli när vi väl gått med? I pläderingen för Natomedlemskap sägs heller ingenting om att Nato är en kärnvapenallians och som sådan inte har några begränsningar i fråga om dessa vapens användande, alltså ingen så kallad ”no-first use policy”.
Ett medlemskap i Nato strider därmed mot den tidigare svenska linjen i kampen för nedrustning och för en värld fri från kärnvapen. Vi såg ju nyligen hur närmandet till Nato redan gjort att Sverige, som först var drivande för ett kärnvapenförbud, därefter inte vågade (eller tilläts) underteckna FN:s konvention mot kärnvapen när den väl var ett faktum. Hur stor handlingsfrihet kommer vårt land då att ha som Natomedlem? Självklart behöver Sverige ett starkt och avskräckande militärt försvar. Men uppgiften för detta försvar ska då vara att försvara det egna territoriet och vårt lands nationella suveränitet. I annat fall fruktar jag att sorgfloret kommer att bli beständigt.
Anm.: Texten först till UNT som refuserade.