Inför Nordatlantiska rådets besök i Finland och Sverige i slutet av denna månad har Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist återigen förklarat, enligt ett regeringsmeddelande, att ”[s]äkerhetsläget i vår del av Europa har försämrats över tid”. Samtidigt går Natos försvarsministrar in för en ny ”masterplan”, enligt ett Reuterstelegram, för att möta ”det växande hotet från Ryssland”.
Peter Hultqvist har allt sedan sitt tillträde för sju år sedan orerat om ett försämrat säkerhetsläge invid Sveriges gränser, emellertid utan att detta har avspeglat sig i några allvarliga incidenter, som har påverkat vårt land. Hur dåligt kan det bli, måste man undra, och vad borde egentligen menas med ett gott eller ett förbättrat säkerhetsläge? Sveriges eget ansvar för den uppkomna situationen, att vi skulle ha blivit mera utsatta genom en omfattande militär nedrustning under ett par decennier, medges så gott som aldrig.
Men den svenska – och norska – försvarspolitiken under regeringar av olika färg har faktiskt skapat obalanser i nordområdet, som stormakter har kunnat utnyttja för att stärka sina positioner där. Ett ”försämrat säkerhetsläge” borde staten Sverige ha betydande skuld i.
Hotretoriken från Natohåll motsvaras nu knappast av någon påvisbar hotfullhet eller förestående attacker från ryskt håll. Det samlade intrycket är, att Väst hotar med ”det ryska hotet”. Med tanke på det upptrissade röst- och stämningsläget och den rådande sanktionspolitiken i relationerna mellan olika läger är det trots allt frapperande, hur fredligt läget i Europa ter sig, åtminstone i jämförelse med dess närmaste omgivningar i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien.
Tyvärr har svensk inblandning i militära konflikter i dessa trakter – och nu senast i Mali och Sahel – gjort Sveriges internationella ställning mer prekär än den kunde ha varit. Vårt land har där ställt sig sida vid sida med stormakter på krigshumör. Oskickligt handelspolitiskt agerande, exempelvis visavis Kina, har synbarligen missgynnat våra nationella ekonomiska intressen och gynnat uppkomsten av en atmosfär av ömsesidig misstänksamhet.
En liten nation har inte råd med sådana självmål. Sveriges utrikespolitik bör ta fasta på möjligheterna till försoning, inte på tillfällen till konfrontation. Efter ett krigsnederlag som det i Afghanistan bör den svenska responsen vara självkritik, inte bestraffning. De två stora forskningsprojekten Sverige under andra världskriget och Försvaret och det kalla kriget borde snarast följas av ett tredje, samtidshistoriskt: Sverige efter kalla kriget.