Vi har tidigare på den här sajten återgivit försvarspolitiska inlägg av den stridbare generalmajoren Claës Skoglund (1916 – 2008). Han var under perioder chef för Försvarshögskolan och militärbefälhavare för Västra militärområdet. Han deltog också i flera försvarspolitiska utredningar. Vi återger här hans slutord i en debatt 1979 med bland andra Hans Lindblad (Fp), Per Unckel (M) och Robert Rydberg (SSU).
Redan vid den här tidpunkten var den allmänna värnplikten hotad. I ord förklarade sig ledande politiker vara för den, men i praktiken drev man utvecklingen åt ett annat håll, där allt färre skulle genomföra en gedigen värnpliktsutbildning.
Detta kombinerades med ansatser att driva utvecklingen mot ett ensidigt skalförsvar. Tyngdpunkten skulle där ligga på avancerat flyg och marina stridskrafter. Den grundläggande stommen att vidmakthålla och utveckla ett på allmän värnplikt baserat och folkligt förankrat uthålligt försvar av territoriet i dess helhet började rubbas.
Denna negativa utveckling fullföljdes sedan under de kommande decennierna. Vi fick till slut en mycket liten elitarmé, anpassad för expeditioner i främmande länder. Den allmänna värnplikten avskaffades i praktiken. Enligt gällande Militärstrategisk Doktrin (MSD 2016) är vi numera helt inriktade på tröskelförsvar, vari ingår målsättningen att ”undvika att förlora”!
Denna felorientering har skadat oss enormt. Trots vissa begränsade steg i rätt riktning återstår det mesta när det gäller att utforma en långsiktig och hållbar svensk försvarsdoktrin och att ge den verkligt substantiellt innehåll. Claës Skoglunds insikter kan vara oss behjälpliga när vi bygger ett försvar att räkna med.
”Claës Skoglund: Det finns två ytterlighetsfalanger i svensk försvarsdebatt.
Den ena säger: vi skall maximera avskräckningseffekten hos den svenska försvarsmakten. Därmed avses naturligtvis inte kärnvapen, men väl konventionella men högtekniska vapensystem av tämligen stor kvantitet för offensiv och aggressiv strid, utanför gräns och kust. Misslyckas avskräckningen blir det trots allt krig, ja då är det ganska ointressant – säger denna falang – om vi förlorar snabbt eller långsamt. Men förlorar gör vi! Det här synes mig vara ett ganska cyniskt betraktelsesätt, förtroendeingivande varken utåt eller inåt. Vi skulle hålla oss med ett ganska dyrbart symbolförsvar i fred, som om spelet misslyckas, snabbt bryter samman. Men det är enligt min mening förmågan att genomföra det påtvingade kriget, att inte kapitulera efter det första slaget. Som ger försvaret dess fredsbevarande och krigsavhållande effekt.
Den andra ytterlighetsfalangen – som har en starkt kvinnlig betoning – säger att tron på ett invasionsförsvar med konventionella vapen är helt föråldrad. (otur för dem att sedan januari har två sådana invasionskrig förekommit). I stället är det hotet om massiv beskjutning av selektiva, högexplosiva missiler – som inte behöver vara kärnvapen – som är det farliga. Och det kan vi inte försvara oss emot. Därför ska vi militärt nedrusta och använda pengarna för att bygga skyddsrum, genomföra civilförsvarskurser och öka u-hjälpen.
Det stora fundamentala felet är emellertid att man brutit ur missilbeskjutningen ur sitt sammanhang. Den betingas av det sannolika syftet: att ockupera ett genomgångsområde – och det skall vi förhindra.
Det sägs att det skall bli ett kort krig nästa gång. Det har stormakter alltid sagt. Men då skall de veta att kommer de hit kommer det att bli ett långt krig…mätt alltså i månader.
Däri ligger den fredsbevarande, krigsavhållande effekten.”
Läs mer av Skoglund på denna sajt eller ladda ner hans sista bok Det bästa försvarsbeslut som aldrig kom till stånd.