Försvarsgarantier för Sverige har varit huvudbudskapet från regeringen under hela den blixtsnabba processen för att få igenom en ansökan om svenskt Nato-medlemskap.
När nu en majoritet i riksdagen ställt sig bakom att regeringen kan lämna in en ansökan börjar en ny bild växa fram med krav från olika håll vad försvaret skall användas till.
Det antyddes den 1 maj av statsministern som meddelade att, efter diskussioner med Nato, Sveriges uppgift skall bli att säkra Östersjöområdet och att Finland skall ta ett ansvar för de baltiska staterna. En vecka senare meddelade utrikesminister Ann Linde att hon vid sitt besök i Washington fått klart för sig USA:s förväntan på oss att vi förutom försvar av Östersjöområdet även skall delta i försvaret av Arktis.
Svenska folket hade getts intrycket att det handlade om att säkra Sverige, knappast att det svenska försvaret skulle ställas om och få helt nya uppgifter.
Inte heller i den säkerhetspolitiska rapporten (kommenterad tidigare här på sajten) nämns vilka förändringar som ett medlemskap kan innebära för det svenska försvaret.
För Finlands del innebär Natos och USA:s krav en dramatisk omsvängning. Finlands president och regering, liksom den finska försvarsledningen, har under decennier deklarerat att finska försvaret är till för Finland. Man har avvisat alla krav om att ta på sig ett militärt ansvar för de baltiska staterna. I den finska försvarspolitiska rapporten, som låg till grund för Finlands ansökan om Nato-medlemskap, sägs också att även om landet går med i en militär allians är det finska försvarets uppgift att försvara det egna territoriet.
I Finlands redogörelse för ansökan om Nato-medlemskap från den 14 maj förklarar man sig nu beredd till insatser utanför landets gränser:
”Som Natomedlem skulle Finlands försvar samordnas så att det blir en del av alliansens gemensamma försvar, vilket skulle innebära ett fullskaligt deltagande i planeringen och genomförandet av det kollektiva försvaret. Finland måste ha förmåga att anvisa trupper för att hjälpa ett annat Natoland och förmåga att ta emot andra Natoländers trupper i Finland. Det är viktigt för Finland att försvaret av Nordeuropa kan planeras som en helhet inom Nato.”
Finland skall vara berett att i fredstid övervaka Baltikums luftrum, och man nämner även Islands luftrum:
”Finland skulle också delta i vissa separat överenskomna uppgifter i fredstid inom det gemensamma försvaret, till exempel bevakningen av Baltikums och Islands luftrum samt Natos snabbinsatsstyrkor.”
Det här är knappast något som finska allmänheten tidigare blivit informerad om. Det stora köpet av 64 F-35-plan med en livscykelkostnad på motsvarande omkring 200 miljarder svenska kronor tidigare i år var högtidligen utlovat till landets eget försvar.
Talesmän för det finska försvaret har uttalade sig för Air Force Magazin (6/5) att vid medlemskap kommer finska F-35-plan ingå i en djupare ”US Arctic integration” som sades vara ”nödvändig i en värld där flygstyrkorna i Arktis får ökande betydelse”.
Liknande tankegångar har kommit från ambassadör René Nyberg som den 14 april förde fram förslaget att med Nato-medlemskap bör Sverige, Norge och Finland bilda en nordisk grupp, ett ”nordblock”, med gemensam flygövervakning av Nordkalotten och Arktis.
Samordningen av Finlands försvar med Natos gemensamma försvar kommer att genomföras stegvis efter det att medlemskapet trätt i kraft, skriver man i redogörelsen. Redogörelsen är en ensidig finsk deklaration men har med säkerhet överenskommits med USA och Nato vid de upprepade möten som ägt rum under de senaste veckorna.
Redogörelsen är av intresse för oss eftersom man kan anta att något liknande kan komma från den svenska regeringen.
Från olika håll har det i Sverige förts fram långtgående förslag om hur svenska försvaret skall användas utanför landets gränser.
Moderatledaren och Moderaternas talesmän i utrikes- och försvarspolitiska frågor skriver på DN Debatt (17/5):
”Vi borde till exempel överväga att skicka bidrag till Natos stridsgrupper i länderna i östra Europa eller att med vårt stridsflyg delta i Natos incidentberedskap (Nato air policing) över Estland, Lettland och Litauen.” Inom partiet finns de som vill gå längre. Moderaternas presschef, Niklas Gillström, gick ut på Twitter den 15 maj och förklarade att han vill att det svenska flygförsvaret ska utrustas kärnvapen.
I debatten i riksdagen den 16 maj om att stödja en ansökan om medlemskap var enigheten stor med endast V och MP emot.
Vad gäller synen på hur svenska försvaret skall utformas vid ett medlemskap fanns dock vissa skillnader.
Statsminister Magdalena Andersson vidhöll sin tidigare ståndpunkt om utbyggnad av förvaret:
”Efter den 24 februari har vi i bred enighet höjt takten på utbyggnaden av Sveriges försvar, och vi kommer att fortsätta tills vi når 2 procent av bnp. Det stärker Sveriges säkerhet nu och i framtiden.”
Statsministern antydde dock att försvaret kan komma att ställas om för insatser utanför landets gränser:
”Som medlem tar Sverige med sig betydande kapacitet som gynnar alliansen i sin helhet. Det är Natos nuvarande medlemmar också väl medvetna om.”
Både SD:s Jimmie Åkesson och Centerpartiets Annie Lööf tryckte på att stärka det svenska försvaret och särskilt totalförsvaret.
”Vi behöver se över stora delar av vårt lands beredskap vad gäller drivmedel, livsmedel, sjukvårdsmateriel och så vidare. Strävan mot ett svenskt medlemskap i Nato blir därför i någon mån också en garant för att vidmakthålla en god svensk beredskap och en god svensk försvarsförmåga.” (Jimmie Åkesson.)
”Vi ska bygga Försvarsmakten inte bara större utan framför allt bättre och starkare. Men det handlar också om att fortsätta att förstärka civilförsvaret och att se till att vardagen fungerar på ett så bra sätt som möjligt, även i tider av kris, eller i värsta fall tider av krig. Vi ska se till att bygga ett svenskt totalförsvar som kan möta både dagens och morgondagens verklighet på bästa tänkbara sätt.” (Annie Lööf.)
Moderaternas ordförande Ulf Kristersson gick på samma linje, som han dagen efter uttryckte på DN Debatt, att svenska försvaret skall ställas om till att verka utanför landets gränser:
”Jag ser stora möjligheter öppna sig för svensk del där vi inte alls bara tryggar våra egna gränser utan också solidariskt bidrar till den samlade nordisk-baltiska säkerheten i hela Östersjöområdet, som att vårt stridsflyg kan ingå i Natos Air Policing över Estland, Lettland och Litauen, för att bara nämna ett enda exempel på uppgifter som vi kan bli ombedda att bidra med.”
ÖB uttryckte i sin dagorder av den 16 maj att medlemskap innebär ”samträning och koordinerad planering för gemensamt försvar. För svensk del kommer det till konkret uttryck i försvaret av norra Europa. Våra nordiska grannar och länderna kring Östersjön blir – tillsammans med Storbritannien – vår närmaste krets, naturligtvis med ett fortsatt starkt engagemang i den transatlantiska länken till USA.”
Samtidigt tog han upp betydelsen av det nationella försvaret: ”Medlemskapet innebär fortsatt en förpliktelse om att vi i alla sammanhang är ansvariga för försvaret av Sverige. Därför behöver vi upprätthålla en förmågebredd, fortsatt tillväxa i operativ balans och bygga ett starkt totalförsvar.”
I riksdagen och på DN Debatt hävdade Moderaterna att Sverige skall vinna förtroende inom Nato och hos USA genom att vi skall vara beredda på att ställa upp i militära insatser utomlands. Norge, Danmark och Estland framhölls som exempel på medlemsstater som har skickat soldater för sådana operationer.
Genom sådan beredvillighet kan även små stater få ett stort inflytande i Nato, framhöll man.
Om Sverige blir medlem kommer säkerligen trycket att vara starkt att vi skall använda försvaret för Baltikum och Arktis och att Sverige skall ställa upp i Nato- eller USA-ledda insatser i andra länder, – Afghanistan, Libyen och Irak är exempel på sådana insatser.
Vid ett medlemskap är det viktigt stödja alla krafter som vill bevara svensk självbestämmanderätt så långt som möjligt, endast delta i internationella insatser med FN-mandat samt fortsätta att bygga ut ett svenskt territorialförsvar.
Inflytelserika inhemska och utländska motståndare har redan möjligheter att påverka. Deras möjligheter att vinna inflytande kommer att vidgas vid ett medlemskap i Nato. Men det är dock även vid ett medlemskap möjligt att ta politisk strid för våra nationella svenska intressen.
Det kommer att handla om en rad av viktiga vägval framöver där vi kommer att vara utsatta för mycket hårt tryck. Vad resultatet kommer att bli hänger på det politiska ledarskapet och i vilken utsträckning det blir möjligt att formera en medborgerlig opinion till stöd för att i möjligaste mån bevara svensk suveränitet, FN-systemet som grundval och territorialförsvar som strategisk inriktning.
Hittills har regeringen efter den 24 februari visat sig skrämmande svag och anpasslig till USA och Nato.
I frågan om det svenska försvarets framtid visade dock riksdagsdebatten att flera partier vill fortsätta satsa på ett nationellt försvar.
Tanken från Moderaterna att vi skulle kunna köpa inflytande i Nato mot att villigt ställa upp i internationella insatser är ett önsketänkande. Exemplen Norge och Danmark visar snarare att man frivilligt har ingått i rollen som klientstater till USA.