Som medlem i Nato inlemmas Sverige i Natos försvarsplanering, som pågår och ska klubbas på Nordatlantiska rådets möte i juni 2025. Detta aktualiserar flera frågeställningar: Hur ska Sverige infogas i Natos styrke- och ledningsstruktur? Och hur ska Sverige anpassas till Natos förmågeplanering, där Nato identifierar vilka militära förmågor som alliansen i dess helhet och de enskilda medlemsländerna anses behöva för sina uppgifter. Ledande svenska militärer har klargjort att i och med medlemskapet måste en större översyn och anpassning av den svenska nationella försvarsplaneringen göras, från militärstragisk nivå ner till taktisk nivå.
Vilken linje ska Sverige driva i detta kinkiga läge, där trycket på inordning är starkt? En utgångspunkt är att Sverige, som har ett mycket blygsamt försvar, helt enkelt måste satsa på att bygga upp den egna värnkraften. Andra mål kan därför inte ges annat än låg prioritet. Stöd för en sådan hållning finns i artikel tre i Natos stadga, som innebär att medlemsstaterna ska upprätthålla sin individuella förmåga att stå emot väpnade angrepp. Sverige befinner sig mycket långt ifrån att ha sådan förmåga.
Vilka riktlinjer är officiellt redovisade som har bäring på planeringsförhandlingarna med Nato?
Ett styrdokument är regeringens förordning med instruktion till Försvarsmakten. Där anges följande i portalparagrafen: ”Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige och allierade stater mot ett väpnat angrepp med utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato.” Detta ger ingen bra plattform för en svensk linje. Skrivningen tar inte sin utgångspunkt i försvaret av Sverige. I stället bygger den på att försvaret av Sverige ska ta sin utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato. Vad innebär det och hur ska det gå till? Hur ska småstatens nationella intressen hävdas och få genomslag i ett sammanhang, där numera 32 medlemsstater ska komma överens och mejsla ut en gemensam strategi?
Försvaret av Sverige utgör ett svenskt ”särintresse”, som bör hävdas och ligga till grund för den svenska linjen. Det är nödvändigt att Sverige klargör egna prioriteringar och tyngdpunkter för att få starkast möjliga genomslag i Natos försvarsplanering. Sverige kan därvid går samman med andra likasinnade stater som värnar om det egna självständiga försvaret.
Ett annat styrdokument är Försvarsmaktens nyligen antagna strategiska plan 2025. Budskapet är där mer tvetydigt, men det väger ändå över mot att underordna sig alliansen:
”Inom ramen för samarbetet inom Nato ska Försvarsmakten sträva efter lyhördhet, men också agera med tydligt självförtroende. Detta gäller särskilt de aspekter som rör operationsmiljön i Norden där vår förmågemässiga särart ska värnas och efter hand tydligt återspeglas i Natos operationsplanering och därtill kopplade förmågemålsättningar.”
”Natos operationsplanering är utgångspunkten för svensk operationsplanering. Svensk operationsplanering ska integreras i Natos operationsplanering … Försvarsmaktens planering och deltagande i internationella operationer ska vägas mot åtaganden inom alliansen och gentemot nationell förmågeframdrivning.”
Arméchefen Jonny Lindfors har i ett tal för en tid sedan belyst de frågor, som Natos planeringsprocess aktualiserar för svensk del. Övergripande ger han följande splittrade bild av förväntningarna på Sverige: ”Sverige är inte en frontstat enligt Natos definition och förväntas därigenom självklart att bidra substantiellt till det kollektiva försvaret förutom att uppfylla artikel 3, kravet att ha en förmåga till nationellt försvar.”
Hur ska då denna motsättning mellan nationellt försvar och alliansens krav övervinnas, när det är uppenbart att Sverige inte har förmåga till nationellt försvar och den bara skulle reduceras om bidrag ska göras till det kollektiva försvaret i Nato? Redan den nu aktuella insatsen med en militär styrka till Lettland och planerna på att skicka trupper till Finland klargör att det är oförsvarligt att ha delar av armén i utlandet, medan det egna landet blir närmast värnlöst.
Lindfors framhåller: Det är NAC (Nordatlantiska rådet), som i konsensus bland de 32 nationerna, avgör hur situationen ska tolkas, vilka politiska problem som det militära maktmedlet ska bidra till att lösa genom militärstrategiska målsättningar. Processen bygger på att den politiska nivån ger klartecken och stegvis ställer uppgifter via Natos Militärkommitté till den högsta operativa befälhavaren (SACEUR, Supreme Allied Commander Europé). Denne ger i sin tur uppdraget till ett av de tre operativa högkvarteren i Napels, Brunnsum eller Norfolk att föreslå hur militär makt kan utnyttjas genom olika handlingsalternativ, som sedan fastställs i nya direktiv av NAC efter att ha vandrat i kedjan via SACEUR och Militärkommittén.
Processen framstår som något komplicerad, men det är av grundläggande betydelse att makten i alla fall formellt sett är förankrad i NAC, på den politiska nivån, där staternas högsta företrädare tar beslut i konsensus eller inte tar något beslut alls om någon stat vägrar konsensus. Sedan tillkommer realiteterna. Det handlar då om den makt baserad på faktisk styrka, som mäktiga medlemsstater försöker göra bruk av när beslut ska tas. Vi lär få se åtskilliga exempel på sådana framstötar under de kommande åren.
Lindfors menar att planeringsprocessen kan vara relativt snabb, ta veckor, om politisk enighet råder och stående försvarsplaner endast ska anpassas. Om det däremot inte råder politisk samsyn eller om aktuella planer inte svarar mot händelseutvecklingen anser han att det är mer realistiskt att räkna med månader.
Lindfors framhåller att det kommer att ställas stora krav på den eller de representanter som får uppdraget att representera Sverige i NAC (statsministern) och Militärkommittén (ÖB). Med den hållningslösa ”all-in” linje som Ulf Kristerson gjort till sin så bådar det inte gott.
Lindfors konstaterar sedan att det är i ett relativt sent skede av planeringen som styrkebehoven fastställas och den faktiska styrkegenereringen kan påbörjas. Det är här Sverige måste hålla emot, eftersom allt vi har av styrkor behövs för det egna landets försvar.
Lindfors tar därefter upp ett antal kritiska punkter som är helt centrala för Sveriges försvar och eventuella möjligheter att få stöd:
För det första slår han fast att förmågan till markstrid i Sverige är ”underdimensionerad” med dagens två brigader och få fristående förband.
För det andra konstaterar han att det kommer att ta lång tid att få militärt stöd utifrån: ”Sannolikt kommer inget stöd på markarenan förutom av specialförband att kunna erhållas inom månader och det stöd som kan avdelas för markstrid i Sverige eller på Nordkalotten kommer att vara marginellt och av lättare karaktär … Svenska markförband i Sverige eller Finland, ska alltså vara beredda att strida ensamma eller med stöd av mindre enheter och tillförda fjärrbekämpningsförmågor under ett helt krigsförlopp, inte bara under en kortare tidsperiod.”
För det tredje framhåller han att Sverige enligt Natos förmågemål förväntas kunna bidra med en till två medeltunga brigader med hög tillgänglighet till alliansens styrkor. Slutsatsen blir att det är ”uppenbart att dagens svenska markförband är för få och för organisatoriskt tunna för att kunna möta ett sådant krav.”
Lindfors summerar att då Sverige har ambitionen att vara en tydlig förstärkning till Nato har vi även ett tydligt ansvar att ha en trovärdig förmåga till att försvara vårt territorium på marken mot ett angrepp över landgräns eller mot ett strategiskt överfall samtidigt som vi kan bidra i övriga domäner.
Hans analys visar att det är uppenbart att Sverige inte har en trovärdig förmåga att försvara territoriet mot ett angrepp, att armén är och kommer att vara underdimensionerad under överblickbar tid och att substantiellt militärt stöd utifrån knappast är att räkna med. I ett sådant prekärt läge är det inte försvarbart att avdela militära styrkor för användning inom Nato när uppgiften är att bygga en stark egen armé som uthålligt kan försvara landet och verka krigsavhållande.
Talet som arméchefen Jonny Lindfors höll återfinns här:
lindfors-jonny-time-space-forces.pdf (kkrva.se)
Om Natos planeringsprocess kan man läsa här (men den är ett rörligt mål):
NATO – Topic: Defence Planning Process
NATO Review – NATO’s Warfighting Capstone Concept: anticipating the changing character of war