Under 2000-talets första decennium har den svenska försvarsmakten genomgått en dramatisk förändring. Från en relativt stark och respektingivande organisation, mobiliseringsbar i alla landsändar, till några få enheter utan reserver. Den är berövad sin rekryteringsgrund – värnplikten. Samtidigt har Sverige i solidaritetens namn utlovat även militärt stöd till grannländer som kan komma att behöva detta.
När nu det internationella klimatet hårdnar och grannen Ryssland höjer tonen mot sina grannar, vaknar samvetet och Sverige börjar ängsligt överväga hur den åstadkomna skadan i någon mån skall kunna repareras. Inte oväntat kommer då frågan en Nato-anslutning åter upp. När dessutom svårigheterna att bemanna även dagens lilla organisation syns övermäktiga, väcks frågan om en återgång till värnplikt i någon form. Och framför allt: Hur skall vi återskapa ett trovärdigt försvar?
I en antologi Försvaret främst (Celanders förlag 2015, redaktör: dr Anders Björnsson) debatterar 18 författare, varav åtta ledamöter av Kungl. Krigsvetenskapsakademien, dessa angelägna frågor. I gruppen finns välrenommerade historiker, statsvetare, politiker, svenska och finska högre officerare, diplomater och analytiker/journalister.
Historien visar att imperier/stora allianser snart bryts ner av inre stridigheter och särskilt när de därtill utsätts för yttre svårigheter. Parter byts, löften bryts, förmågor och vilja visar sig otillräckliga. Få försvarspakter, om ens någon, har visat sig hålla måttet när de situationer de var avsedda att möta verkligen inträffar. Då visar det sig – ganska naturligt – att varje regering i första hand tänker på det egna landets bästa. Löften om stöd till planerat allierade kommer tydligt efter i prioritet. Nato och EU må vara det bästa försöket hittills att skapa trygghet i Västeuropa, men hur säkra är vi att just dessa organisationer skall bryta en tusenårig trend? Knakar det månne inte redan i fogarna?
Professorerna Kent Zetterberg och Anders Björnsson redovisar i sina avsnitt hur väl alliansfriheten i kombination med en klok politik har lyckats hålla Sverige utanför ett otal konflikter sedan 1814. Politiken har istället varit att hålla sig väl med grannländer och utanför konflikter och därmed i fred kunna bygga upp ett välmående land. Detta trots att frestelserna har varit stora att ansluta sig till någon för tillfället stark gruppering.
I dagarna är Sverige på väg att teckna ett värdlandsavtal med Nato och kommer 2017 att öva detta under försvarsmaktsövningen Aurora 17. Tillsammans med de omfattande anpassningsåtgärder som tidigare vidtagits för att kunna ansluta till Natos ledningssystem är en anslutning bara ”några knapptryckningar” borta. Kanske avhåller vetskapen om detta, och att Finland i så fall sannolikt ansluter, Ryssland från att genomföra fler demonstrativa kränkningar – säkert mera avhållande än en anslutning som behöver kontras på något sätt och därmed öka spänningen i Östersjöområdet!
Alla författare i antologin pläderar för att Sverige skall återuppbygga sin förmåga att på egen hand värja landet mot hot mot vår självständighet. Det skall ske med en försvarsmakt så utformad att den klarar just detta men inte hotar någon annan. Det innebär inte att den skall återskapas i 1980-talets former. Generalen Bengt Loenbom och fil.lic. Gunnar Fredriksson beskriver hur nya hot – långtifrån bara militära – måste kunna mötas med ett totalförsvar som uthålligt och tidvinnande klarar detta. Det totalförsvar vi hade, uppbyggt på samverkan mellan alla samhällets organisationer, revs upp redan under 1990-talet.
Författarna är också förkrossande eniga om att en förutsättning för en återuppbyggnad är en återgång till ett värnpliktsförsvar i någon form. Överste 1. gr. Jan Wickbom presenterar ett logiskt och genomarbetat men radikalt förslag till både hur en återuppbyggnad skall kunna ske inom rimliga kostnader och hur en ny försvarsmakt operativt bör verka. Det är en modell som han under decennier envetet har kämpat för, delvis med Finlands genuina folkförsvar som förebild.
Den förre kommendören för Finlands försvarsmakt, general Gustav Hägglund, pläderar på sedvanligt kunnigt och kraftfullt sätt för värnpliktsystemet och dessutom för ett nära samarbete mellan Sverige och Finland, utanför Nato. Han visar på det angelägna i att istället vidareutveckla det nära samarbete mellan våra länder som finns och är på gång och vilka fördelar detta kan ge. Det är smickrande att han tror sig kunna lita på Sverige. Finland har, som bekant, inte de bästa erfarenheter av oss från 1940-talet. Det var ju en av de bågar som brast!
Hägglund pekar på det stora finska behovet av ostörd sjöfart på Östersjön och Sveriges ansvar för detta. Behovet är angeläget för alla strandstater, inte minst för Ryssland. För Sveriges del är det lika angeläget både för Östersjön och Västerhavet, och vi vet att idag att även små störningar får svåra konsekvenser för vår försörjning. Ryssland måste också få stöd för sin naturliga vilja att ostört nå ut de hamnar de behöver för sin handel. Nu är de lika instängda västerut som Sverige var före 1645 och som vi ivrigt slogs för att rätta till. Detta skulle jag önskat få utvecklat mera i antologin.
Sverige måste ha tillräckliga resurser för att säkerställa att sjöfart, som enligt svensk lag får utnyttja svenskt territorium och svenska hamnar, men inga andra, säkert skall kunna göra det. Vi måste också i nära samarbete med övriga strandstater, absolut också Ryssland, säkerställa en god ordning och säkerhet i Östersjön, ett av världens tätast trafikerade vattenområden.
Sammantaget är antologin, både med nämnda och här onämnda författare, ett viktigt inlägg i diskussionerna kring de avhandlade viktiga frågorna. Med nyanser är alla författare eniga om:
att Sverige bör stå fast vid sin alliansfria linje;
att värnplikt skall vara grunden för totalförsvarets personalbehov;
att svenska försvaret – i eller utanför en allians – kraftfullt måste förstärkas.
Anmärkning. – Författaren är generallöjtnant, före detta militärbefälhavare och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.