Patrik Kronqvist ställer delvis frågorna rätt i en artikel i Expressen den 10 augusti:
”Behöver Sverige verkligen fler Jas-flygplan? Vad blir slutnotan för de nya u-båtarna? Hur djupa hål kommer Ukraina-stödet att gräva? Och borde inte Bofors få panga mer på sitt skjutfält i Karlskoga?
Det är inga oviktiga frågor.”
Som han framhåller är det verkliga problemet emellertid ett annat:
”Men Försvarsmakten står faktiskt inför ett problem som är ännu svårare att lösa: Att hitta alla de människor som ska bemanna det växande försvaret. Personalbristen är ju redan skriande.
Som så ofta beror bekymren till stor del på gamla synder. Under decennierna efter kalla kriget lades värnplikten i malpåse, officersutbildningen skalades ned och många befäl köptes ut med avgångsvederlag.”
Han kunde ha tillagt att många befäl köptes ut eftersom de inte var villiga att delta i de högt prioriterade expeditionskårerna i utlandet som statsledningen då satsade allt på.
Som Kronqvist anger har denna utveckling i sin tur lett till att försvaret har:
”…en ranglig ålderspyramid. Det finns många äldre officerare. Och ganska många yngre. Men officerare mitt i livet – den åldersgrupp som normalt ska bära upp verksamheten – är det ont om.”
Behoven är som Kronqvist understryker skriande. Men han gör inte klart vilka som är av avgörande betydelse för försvaret av Sverige utan buntar ihop saker som drar åt olika håll:
”Det behövs fler officerare för insatser och beredskap. Växande värnpliktskullar kräver mer personal. Det militära stödet till Ukraina fordrar stora insatser i form av utbildning, bevakning och transporter. Dessutom måste uppemot 300 svenska officerare in i Natos organisation.”
Han har rätt i att det finns behov av officerare för svensk beredskap och utbildning av svenska värnpliktiga. Detta är kärnan och den helt avgörande uppgiften för myndigheten Försvarsmakten, som ska säkerställa att Sverige kan försvaras på ett adekvat sätt. Utan att detta säkerställs – ett mål som vi nu befinner oss milsvitt långt ifrån att ens närma oss – är det oansvarigt att prioritera andra uppgifter. Detta innebär bland annat att det är oansvarigt att skicka svenska soldater till Lettland, vilket redan beslutats, liksom att skicka officerare och soldater till Finland, vilket ingår i planeringen (möjligen med ett frågetecken för soldater där motstridiga uppgifter lämnats).
Det redan allvarliga läget blir inte bättre av att, som han skriver:
”…Försvarsmakten redan står inför stora pensionsavgångar. Trots att antalet utbildningsplatser utökas blir det därför netto inte speciellt många fler officerare.”
Sedan går Kronqvist helt fel:
”Politikerna har förvärrat problemet genom ogenomtänkta beslut, som att öppna nya regementen av regionalpolitiska skäl. Samt att propsa på fyra armébrigader till år 2030.”
Av det han skriver kan man inte dra någon annan slutsats än att han är emot ett svenskt territorialförsvar. Det är tydligt att han sitter fast i att vad som behövs är ett antal professionella soldater som är lätt gripbara och snabbt kan kastas in för insatser, och det lika gärna i utlandet som i Sverige, och lika gärna under kommando av befälhavare från Nato eller U.S. Army eller Sverige.
Det är rätt att öppna nya regementen. Det bidrar till försvarets helt nödvändiga förankring i hembygden, som ska försvaras, och det underlättar rekryteringen och försvarets nationella band. Styrande bör emellertid vara just dessa faktorer och inget annat.
Att som Kronqvist gå emot det minst sagt torftiga målet att Sverige ska ha fyra armébrigader till år 2030 är obegripligt. Vad ska vi ha officerare till om vi inte har tillstymmelse till egen armé? Har han lyssnat på försvarsminister Pål Jonson som är inställd på att skicka de officerare vi har till Lettland, Finland, Natos högkvarter samt numera även till Fjärran Östern utan att ha nämnvärt försvar i hemlandet?
Vi har på den här sajten konsekvent drivit linjen att Sverige ska ha ett starkt nationellt försvar, baserat på att medborgarna ska ha skyldighet och rätt att delta i försvaret av landet mot potentiella fiender. Vi är emot en liten armé av värvad eller inhyrd personal. Vi är för en välutrustad och övad mobiliseringsstyrka om hundratusentals soldater. Som vi ser det är det bara ett sådant försvar som kan utgöra ett trovärdigt, strategiskt värn mot en eventuell fiende. Det innebär att vi måste göra andra prioriteringar än för närvarande. Det kräver allmän värnplikt i ordets genuina betydelse och utrustning för modern krigsföring inom territorialförsvarets ramar. Det finns en hel de att lära här av kriget i Ukraina. Vissa dyra satsningar på krigsmateriel är ytterst tveksamma. I taktiskt hänseende bör stor vikt läggas vid rörlighet och decentraliserad krigföring.
Artikeln kan läsas här:
Bråket döljer försvarets verkliga problem | Patrik Kronqvist | Expressen