Den 5 september avlämnade Försvarsmakten på regeringens uppdrag en delrapport inom den så kallade Perspektivstudien. Studien ska beskriva Försvarsmaktens utveckling fram till 2035. Rapporten beskriver en stegvis ökning av den operativa försvarsförmågan för att kunna möta framtida händelseutvecklingar efter 2020 och skall bidra till försvarsberedningens arbete att ta fram en försvarsinriktning för 2021–2025.
Vi har på den här sajten tidigare kommenterat den första delen av perspektivstudien som kom 2016. Denna slog fast att den överordnade strategin fortsatt är ett tröskelförsvar baserat på en yrkesarmé, med stor satsning på vapenutveckling och i slutändan stöd från Väst vid konflikt eller krig.
Strategin med tröskelförsvar och militär hjälp från främmande makter utvecklas vidare i andra delen av perspektivstudien.
Det säkerhetspolitiska läget för en längre tid framåt är ytterst svårbedömt, enligt studien, och hoten under perioden fram till 2035 förväntas bli svårare att identifiera, mer komplicerade att hantera och hotbilden alltmer mångfacetterad.
Med nuvarande försvarsuppgörelse kommer det att uppstå ett ökat ”förmågegap” i förhållande till Ryssland redan efter 2020.
Utifrån den situationen skisserar Försvarsmakten fyra olika alternativ, dock utan att ange budget i kronor. Med bibehållen ekonomisk ram tappar försvaret i förmåga, och även med utökade ramar ökar förmågegapet om än i mindre skala. Endast i ett alternativ för 2035 kan förmågegapet jämfört omvärlden minska. Det förutsätter större förstärkningar, ökade materielanskaffningar med mera. För att klara tillväxten av förband måste man redan tidigt beslut om att rekrytera och utbilda officerare och specialistofficerare.
Inget sägs dock om ändrad modell för personalförsörjning, trots att studien framhåller att bristen på soldater är ett av de viktigaste problemen: ”fåtalighetsproblematiken utgör begränsningar i flera avseenden”. Idag har Sverige ett yrkesförsvar med en mindre del pliktuttagna. Perspektivstudien uppmärksammar inte alternativet med allmän värnplikt för att klara bemanningen av fler förband.
Det är inte ett territorialförsvar för hela landet som studien avser. Även i det mest upprustade alternativet är det fråga om ett tröskelförsvar.
Studien beskriver tankarna bakom strategin:
”Den militära tröskeleffekten bygger ytterst på Försvarsmaktens förmåga att kunna möta och genomföra försvarsgrensgemensamma operationer mot en kvalificerad motståndare. En trovärdig sådan förmåga bedöms ha en krigsavhållande inverkan, menandes att Försvarsmakten genom sitt uppträdande och bedömda uthållighet får motståndaren att avstå från eller att avbryta angrepp eller provocerande handlingar och tvingas till vägval som är gynnsamma ur svensk synvinkel. Hög tillgänglighet, rätt antal förband samt väl övade och utrustade förband är en viktig förutsättning i syfte att minska sannolikheten för att en motståndare ska välja att överväga det som kan uppfattas som en uppkommen militärstrategisk möjlighet.”
Mycket hänger på bedömningar, uppskattningar, trovärdighetsfrågor och beräknad sannolikhet i tröskelstrategin. Att tröskeln är bräcklig visas av att Försvarsmakten lägger stor vikt vid militära samarbeten med andra stater och organisationer, som Finland, Nato och USA. Dessa samarbeten bedöms höja tröskeln. Liksom tidigare uttalar sig Försvarsmakten på eget bevåg (?) om Nato-medlemskap: ”Samarbeten torde i allmänhet vara mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser.” I fortsatta studier kommer Försvarsmakten att klarlägga i vilken grad som Sverige ska planera för världslandsstöd gentemot andra parter.
Slutligen diskuterar studien två ”optioner”: ett försvar med litet djup och ett försvar med stort djup. Den första beskrivs som en defensiv strategi med utnyttjande av våra fördelar och angriparens sårbarheter. Den andra bygger på att vi skall kunna möta en eventuell angripare i alla led av dennes anfallsrörelse. ”Optionen grundas på en utvecklad förmåga att med stor flexibilitet kunna ge kraftfull respons med en balanserad uthållighet.” Båda optionerna har som förutsättning militär hjälp från främmande makter med militär på svenskt territorium:
”Försvarsmakten ska, när så beslutas, genom att låta samverkande länder nyttja svensk infrastruktur som möjliggör operationer på hela det operativa djupet bidra till att skydda prioriterade områden eller infrastruktur i Sverige och i samverkande länder.”
Studien utförs på uppdrag av regeringen som genom direktiv till Försvarsberedningen slagit fast att utgångspunkten skall vara tröskelförsvar och militärt samarbete med andra länder. Försvarsmakten har bara genomfört vad politikerna sagt.
Sveriges val av strategi är inte baserat på någon naturlag. Det finns andra vägar. Med allmän värnplikt kan Sverige med rimliga kostnader skapa ett täckande territorialförsvar.
Finland har behållit sin allmänna värnplikt och har på senare år ytterligare förstärkt försvaret med fler repetitionsövningar, fler reservförband, kortare mobiliseringstider med mera. Från 2015 har Finland lagt om försvarsstrategin från ett invasionsförsvar med tyngdpunkten i försvaret längs den 120 mil långa gränsen mot Ryssland till ett kombinerat gräns- och djupförsvar med lokala arméförband över hela landet som flexibelt och uthålligt kan bekämpa en angripare varhelst han uppträder.
Det är så långt från ett tröskelförsvar man kan komma.