I en intervju med Dagens Nyheter (10/7) uttalar sig försvarsminister Peter Hultqvist om Sveriges deltagande i den nya franskledda Task Force Takuba.
”Det handlar om att bekämpa religiös jihadism, terrorism och människohandel, så det är väldigt viktiga uppgifter och en helt nödvändig insats”, säger försvarsministern.
I andra sammanhang har Hultqvist angett vad som sannolikt är det verkliga skälet till svenskt deltagande, nämligen lojalitet med Frankrike och – underförstått – att kvalificera Sverige som militär partner till Frankrike.
Försvarsministern målar upp en ensidig bild av situationen i Mali: att det enbart rör sig om att bekämpa islamistisk terrorism. Konflikten är långt mer komplicerad än så. De flesta bedömare är eniga om att problemen i Mali och övriga länder i Sahel-området är en mix av etniska och ekonomiska problem och motsättningar som inte kan lösas med militära medel.
Försvarsministern försöker med en fräck bluff legitimera insatsen folkrättsligt:
”Den svenska insatsen i Mali så här långt ser Peter Hultqvist som ’absolut nödvändig’ och ett viktigt tillskott för hela FN-systemet.”
Vi har tidigare visat att insatsen saknar mandat från FN:s säkerhetsråd och att den motivering riksdagen gett, att man kan gå runt Säkerhetsrådet genom att hävda att det handlar om en humanitär insats, Responsibility to Protect, helt enkelt är fel. Någon sådan möjlighet ges inte i FN-stadgan.
Försvarsministerns påstående om ”tillskott” till hela FN-systemet innebär i själva verket att Sverige med sitt deltagande undergräver respekten för FN-stadgan och dess viktigaste del, nämligen våldsförbudet.
Försök har gjorts av maliska politiker att öppna en dialog med motståndarna och söka en fredlig lösning. Frankrike motsätter sig dock detta, då det skulle medföra att dess roll i regionen minskade.
Sverige skall inte medverka i det här nykoloniala spelet utan bör stödja en fredlig lösning baserad på överenskommelser mellan parterna i Mali.