I en artikel i Göteborgsposten skriver sex nordiska ministrar att försvarssamarbetsavtalen med USA stärker stabiliteten i norra Europa.
”De nu undertecknade försvarssamarbetsavtalen med USA understryker att denna utveckling går hand i hand med en ytterligare förstärkning av den transatlantiska länken, som är av avgörande betydelse för Europas säkerhet, och som vi aldrig får ta för given.”
Vidare skriver ministrarna: ”Det samarbete som ska ske inom avtalens ram bygger på nationellt samtycke och full respekt för våra länders lagstiftning, suveränitet och internationella förpliktelser. Samarbetet sker i enlighet med folkrätten.”
Avtalen är dock medvetet vagt utformade så att det återstår att se i vad mån ”samtycke” ger oss en position att förhandla med USA då våra nationella intressen inte sammanfaller. Hur säkert är det att vi i Sverige gör samma bedömning som USA vid en säkerhetspolitisk kris eller vid ett krig i vår närhet eller i Europa? Avtalen refererar inte ens till ”nationellt samtycke”.
En sak är klar – USA kommer att se till sina egna nationella intressen i de flesta lägen. Deras intressen kan sammanfalla med våra men de kan också skilja sig åt.
Ministrarna tar för givet att USA kommer att skydda oss men går inte närmare in på hur det rent konkret skall ske:
”En amerikansk närvaro verkar avskräckande och kan förebygga uppkomsten av väpnade hot. Tillsammans tillgodoser avtalen försvarsbehov i olika geografiska riktningar, och kommer att utgöra en viktig grund för försvaret av norra Europa. Till exempel får såväl Östersjöområdet med in- och utlopp som Nordkalotten stödjepunkter för mark-, sjö- och luftstridskrafter.”
Vad menar man med ”stödjepunkter” som skall säkra allt från Östersjön till Nordkalotten?
USA har med avtalen säkrat ett antal baser att disponera efter eget intresse. Det finns inte angivet några förpliktelser för USA att stödja något av de nordiska länderna i någon situation, vare sig det rör sig om en säkerhetspolitisk kris, kränkning av territorium eller vid väpnad konflikt. Däremot skall de nordiska länderna enligt avtalen garantera säkerhet, fri rörlighet med mera för de amerikanska styrkor som placeras i Norden.
Vad USA:s avtal egentligen är värda vid ett skarpt läge har granskats av en känd forskare vid Norges utrikespolitiska institut, Ståle Ulriksen, som gjort en grundlig genomgång av de stora västmakternas militära kapacitet. (NUPI Report 3-2023)
Rapporten koncentrerar sig på USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland som är de viktigaste staterna Norge har räknat med skall komma till hjälp vid ett angrepp från Ryssland.
Ulriksen är inte optimistisk och redan i inledningen slår han an tonen: ”Hva kan vi forvente av forsterkninger til Norge? Rapporten viser at det ikke står så bra til hos våre viktigste allierte. Alle har for liten kapasitet i forhold til forpliktelsene. ”
Norge, liksom Sverige, kommer knappast att vara prioriterat vid en större säkerhetspolitisk kris i världen. USA, Storbritannien och Frankrike har stora förpliktelser i Asien och har på olika sätt gjort klart att dessa skall sättas först. När det gäller den politiska viljan har Washington siktet inställt på Kina. Med en situation där det råder krig i Asien och i Europa räcker de amerikanska styrkorna helt enkelt inte till.
För Norges del är särskilt de amerikanska och i viss mån brittiska marinkårsstyrkorna som är tillgängliga i den Nordatlantiska regionen av vikt. Båda har kraftigt reducerats och har inte längre tyngre vapen och pansar.
USA:s försvarssamarbetsavtal med de nordiska länderna ger tillgång till i vart fall 15 baser i Finland, 17 i Sverige och 4 i Norge. Placeringen av baserna visar USA:s intresse att positionera sig mot de ryska kärnvapenbaserna på Kolahalvön. I Sverige kommer baser finnas i Vidsel, Kiruna, Boden och Luleå. I Finland ligger 5 av baserna uppe i finska Lappland i gränsregionen mot Ryssland med flygbasen i Rovaniemi som framskjuten bas.
I Norge har man alltsedan medlemskapet i Nato begränsat den militära närvaron i Finnmark för att inte öka spänningarna och provocera Ryssland, som har sina strategiska kärnvapenbaser på angränsande Kolahalvön. Med de nya USA-baserna i finska Lappland rycker man så nära inpå de ryska baserna att kommentatorer i Norge har pekat på att de norska begränsningarna av militär närvaro i östra Finnmark blir närmast betydelselösa då USA från de finska baserna kommer betydligt närmare de ryska kärnvapenbaserna.
En paradoxal och farlig situation uppkommer med de amerikanska DCA-avtalen genom att man ger sken av säkerhet utan några förpliktelser om militärt stöd, medan den geografiska placeringen av baserna skapar utmaningar för Ryssland och kan i ett skarpt läge bli förstahandsmål.
Hur baserna kommer att användas av USA vid kris eller konflikt vet vi inte. Inte heller vet vi om våra intressen då överensstämmer med USA:s. Klart är att småstater i sådana situationer kommer att ha mycket lite att säga till om.
Om det säger de nordiska ministrarna ingenting och därmed fortsätter regeringarna att hålla allmänheten i okunskap om vad försvarssamarbetsavtalen kommer att innebära för vår säkerhet och för vår nationella suveränitet.