USA:s över tio år långa krig i Vietnam var ett av kalla krigets anti-kommunistiska korståg. Men de bönder som Förenta staternas krigsmakt terrorbombade och utsatte för kemisk krigföring i södra Vietnam var inga kommunister. De värjde sig mot imperialistisk övermakt, liksom deras fäder hade gjort under den koloniala epoken. De bedrev nationellt självförsvar. De vann stöd och sympati från befolkningar i många länder.
Stöd och sympati möter nu också ukrainarna i deras självförsvarsstrid. De blev angripna; därför har de rätten på sin sida. Den ryska krigspropagandan, att den anfallande makten slåss mot nazister och folkmördare, saknar fullständigt trovärdighet. Visst finns det nazister i Ukraina (och antagligen i Ryssland också), men det är på inget sätt ett skäl för ingripande. Det fanns kommunister i Vietnam, förvisso. Men detta är givetvis helt irrelevant.
Mot korståg av det ena eller andra slaget sluter sig de angripna, ”de otrogna”, samman. Regeringen i Kiev mobiliserar nu hela den vuxna manliga befolkningen i motståndskamp. Angreppet skapar enighet. Naturligtvis finns det kollaboratörer. Det gör det i alla krigssituationer. De utgör en del av fiendebilden. USA hade sina i Saigon. De försvårar men upphäver inte det nationella motståndet. Defaitism övervinns.
Jämförelser har gjorts med Finlands situation efter det oprovocerade sovjetiska angreppet den 30 november 1939. Det följande hundradagarskriget, vinterkriget, svetsade samman det finska folket. Språkkampen sköts i bakgrunden, klyftan mellan vita och röda från inbördeskrigets dagar slöts. Under fortsättningskriget (1941–44) stred Finland på Hitlertysklands sida. Det blev en förlust av territorium sammantaget men en vinst i nationell frihet. Restfinland utsattes inte för ockupation, när allt var över (förutom av Hangö och Porkala under tio års tid).
Förmodligen har Finland idag världens solidaste, starkaste och mest kompletta försvarsmakt i förhållande till sin befolkningsstorlek.
Och Vietnam befriades 1975. Det är sedan länge en självständig stat, utan stormaktsbindningar.
Dessa framgångar – till priset av svåra mänskliga lidanden och förluster – fortsätter att vara inspirerande. Massmobilisering. Folklig endräkt. Nationell överlevnad. Erfarenheter av detta slag borde kunna berika den svenska säkerhetspolitiska diskursen. Man behöver inte underkasta sig. Man har ett ansvar för framtiden. Mod – inte undfallenhet. Realism – inte utopism och chanstagande.