Försvarsminister Peter Hultqvist skriver i Dagens Nyheter (27/7) om det svenska försvaret efter ett inträde i Nato. Artikeln får uppfattas som en långsiktig plan för det svenska försvaret för den händelse att vi skulle bli medlem av alliansen.
Formuleringarna kräver en granskning då det hittills saknats tydliga besked från regeringen.
Av särskild vikt är hur regeringen ser på avvägningen mellan ett nationellt försvar och ett direkt Nato-styrt försvar för insatser utanför landets gränser.
Inför beslutet om ansökan till Nato var beskedet från statsministern att vi måste gå med i alliansen för att få hjälp att försvara oss: ”Det bästa för Sveriges och svenska folkets säkerhet är att vi går med i Nato” (TT 15/5).
Samtidigt som ansökan lämnades in förklarade hon i riksdagen: ”Det finns mycket i Sverige som är värt att försvara och Sverige försvaras bäst i Nato.”
I nästa andetag erbjöd statsministern Nato det svenska försvaret att användas för mer än att försvara det svenska territoriet: ”Sverige tar med sig en betydande kapacitet som gynnar Nato som helhet.”
På Socialdemokraternas hemsida (8 juni) håller man öppet för det svenska försvarets uppgifter utanför våra gränser: ”Sverige bygger upp militär förmåga såväl med enskilda länder som med Nato, det sker genom överenskommelser och samarbetsavtal inte minst med våra nordiska och baltiska grannar.”
Samtidigt slås det där fast: ”Vi vill bygga en trovärdig nationell försvarsförmåga med värnplikten som grund.”
I Sveriges Letter of Intent (LOI) formulerar regeringen åtagandet gentemot Nato mycket brett och utan förbehåll. Vad gäller det svenska försvaret finns en skrivning som kan tolkas som att vi kommer att ställa styrkor till förfogande för insatser utanför våra gränser: ”… [Sverige] åtar sig att ställa styrkor och förmågor till hela spektrat av alliansens operationer och insatser.”
Mot den här bakgrunden av oklara och delvis motsägande besked från regeringen om vad svenska försvaret skall användas till blir försvarsministerns artikel särskilt intressant. Hur skall balansen se ut mellan nationellt försvar och Nato-insatser utanför våra gränser?
Peter Hultqvist betonar starkt nödvändigheten av att fortsatt bygga upp markstyrkor och anger att försvaret måste kunna operera med enheter upp till och inklusive divisionsnivå.
”Maximal militär förmåga ska levereras för avsatta resurser i syfte att möjliggöra Försvarsmaktens huvuduppgift att försvara Sverige mot väpnat angrepp”, skriver han och hänvisar till kriget i Ukraina. Han understryker betydelsen av uthålligt och långsiktigt försvar.
Prioriterade försvarsområden är att bygga upp försvarskrafter på främst Gotland och Övre Norrland.
Han framhåller vidare att ”uthålligt kunna föra strid på land är en nödvändig kompetens. Sverige är ett stort land där krigsorganisationens omfattning måste öka och försvarsstrukturerna förstärkas på ett sådant sätt att de uthålligt både kan försvara vårt land och kunna slå tillbaka ett fientligt angrepp.”
Det kan inte gärna tolkas som något annat än återupprättandet av ett svenskt territorialförsvar.
Uppbyggnaden av försvaret skall fortsätta. Totalförsvaret skall fördubblas från 2015 till 2025, ”i syfte att möjliggöra Försvarsmaktens huvuduppgift att försvara Sverige mot väpnat angrepp”.
Det låter som ett självklart syfte, men det är bra att försvarsministern säger det så tydligt.
Trots att han också lyfter fram utökat och fördjupat militärt samarbete med USA, står det klart att huvudbudskapet är det nationella försvaret av det egna territoriet.
Hultqvist ger inte samma signaler som kommit fram i debatten från våra svenska generaler. På den kanten är det istället krav på att svenska försvaret skall användas för att säkra ett stort område utanför våra gränser. Det gäller Arktis ned till södra Östersjön.
Från USA framfördes förväntningar om att Sverige vid ett inträde i Nato skulle utöka försvarets operationsområde till att omfatta förutom Östersjöområdet även Arktis.
”Officiella representanter för det militära etablissemanget i Sverige framträder nu och förklarar, att vårt land som Nato-medlem kommer att garantera andras säkerhet – i Östersjön, Baltikum och Arktis”, som Anders Björnsson skrivit om i ett inlägg på den här sajten.
Det återstår att se om den inriktning som ges av försvarsministern också blir verklighet. Många krafter verkar åt andra hållet. Dessa återfinns både inom försvarsetablissemanget och den alltid så Nato-entusiastiska oppositionen. Men framför allt bland de ledande inom Nato som vill använda Sveriges försvarsmakt och territorium för alliansens egna syften.
När Hultqvist sammanfattar sin linje som att fortsatt bygga nationell förmåga bör han få stöd av en försvarsvänlig svensk opinion, som tar fasta på kärnan i den inriktningen och vaksamt följer att en sådan kurs förverkligas. Det kommer att stå strid om dessa frågor, där nationellt försvar måste hävdas mot extern press, och eftergivligt internt tryck för anpasslighet. Ytterst handlar det om att så långt det bara är möjligt säkra vår självbestämmanderätt som suverän stat.