Att anta är inte att spekulera. Anta nu, att Förenta staterna och Folkrepubliken Kina råkar i öppen konflikt med varandra och börjar engagera sig i krigshandlingar, med USA som angripen part. Vem inbillar sig, att samtliga Nato-länder då kommer till USA:s undsättning? Det må stå vad som helst i det nordatlantiska fördragets kapitel fem, men det mest sannolika är, att ett flertal av de närmare trettio europeiska alliansmedlemmarna (och kanske även Kanada) föredrar att ställa sig utanför en sådan konfrontation. Om Sverige i ett dylikt läge tillhörde Atlantpakten, skulle vi verkligen sända hjälpkonvojer över Atlanten?
Låt vara, alltså, att detta enbart är ett tankeexperiment och ur ett nulägesperspektiv inte särskilt verklighetstroget. Men kommer å sin sida USA, den ledande Nato-makten, utan vilken alliansen fölle samman, under alla omständigheter att vara berett att stå fast vid sina avsiktsförklaringar (som inte är detsamma som förpliktelser: vem straffas av vem eller vilka, om dessa inte infrias?) visavis sina europeiska allierade? Om detta kan man inte uttala sig med någon som helst precision. Natolobbyisterna i vårt land utgår emellertid från att någonting sådant följer med automatik. Detta är dimridåer, falsk trygghet. I världspolitiken är konstellationerna sällan beständiga.
Den starka säkerhets- och försvarspolitiska uppkoppling till USA (och Storbritannien), som den nuvarande svenska regeringen har gått i bräschen för, men som förbereddes redan under alliansregeringen (lustigt ord i sammanhanget – den alliansen sprack ju!), brister i förutseende. Våra statsmakter kan absolut inte tillåtas att lägga alla ägg i samma korg, inte skjuta på björnen, innan de vet vem som är spekulant på skinnet. Våra försämrade relationer med Kina, där Vänsterpartiet och Moderaterna häpnadsväckande nog är de mest pådrivande för en långtgående nålstickspolitik, kan i förlängningen spela oss ett stort spratt, när denna världsmakt gör bokstavligen allt för att hålla sitt rike samman.
Både USA och Kina har för närvarande (och även tidigare, nota bene) statsledningar, som på olika grunder kan misstros: vad vill de, vad kan de? (Hur i grunden osympatiska är de?) Men vem vet hur det ser ut om fem år? Vårt land måste ha en mycket genomtänkt egen beredskap, en strategi för långsiktigt handlande. Även i andra stora länder skiftar regimernas ansikten hej vilt: se Indien, se Brasilien, se Egypten! Inget är fast, allt förflyktigas. Coronan ökar osäkerhetsgraderna. Hur många skogsbränder kommer Sverige att drabbas av i år? Viktigt är att vi behåller vår handlingsfrihet, att vi bygger värnkraft, militär och mental, och inte skapar beroendeförhållanden.
Detta är realism. Idealism å andra sidan innebär, att vi litar på the good guys i alla väder. Ett problem med det förhållningssättet är att de pojkarna närsomhelst kan vara upptagna på annat håll. Med packissmältningen hamnar nu Arktis i fokus för stormaktsrivaliteten. Vilket intresse och engagemang har de ”atlantiska” Medelhavsländerna för utgången av den dragkampen? Sverige finns där men har, enligt vår mening, ingen anledning att ta ställning för någon viss part. Dock: med vår transatlantiska uppkoppling kan vi lockas med i företag som inte tjänar vårt land.
Frågorna är många. De bör tas på allvar.