Det finns ljusglimtar.
En är att svenska landsändar och provinser börjar återbefolkas. Norrlands pågående nyindustrialisering fyller befolkningsluckor efter AMS-politikens groteska överdrifter under 60- och 70-tal. Nya – eller nygamla – militära förband gör, att nyckelorter i vårt försvarssystem får fler invånare och arbetstillfällen. Fredsregementen behövs för att stridande enheter ska kunna utbildas och verka i bygderna.
Och detta är inte nostalgi, det är framsynthet. Landets yta måste kunna täckas av reguljär militär trupp, snabbt mobiliserbar. Frivilliga försvarsorganisationer ska ges allt stöd – hur kan vi ha råd att avstå från lottor och bilkårister och rödakorsare och skytteföreningar? För några veckor sedan såg jag på håll en manöver på Rinkaby skjutfält utanför Kristianstad. Hemvärnet i aktion. En gammal garnisonsstad levde upp.
Så mycket det finns att tänka på, när det kommer till beredskap. Skyddsrum – vi har ju gott om bergsformationer i detta landet, där det kan sprängas. Att lagra mat och utrustning – här kan inte gälla just in time, här gäller all the time! Och möjligheterna att utfå och betala med kontanta penningmedel, om de digitala systemen skulle slås ut. Evakueringsplaner. Att järnvägsnätet är i gott skick – det duger inte med två avgångar av tre.
Hela Sverige ska faktiskt leva och försvaras. Vi måste därför bygga upp en stabil självförsörjning – av livsmedel, kläder, av förråd och gömmor. Pandemin fick många att börja odla för eget bruk – bra! Lägg inte ned lokala vattenkraftverk! De är ett kulturarv men också en livlina. Bevara åkermark! Träna för närstrid! Skyddsvärn. FBU.
Detta är inte nostalgi. Utan framsynthet.