Amerikanska statsvetare har ett aktningsvärt inflytande på den i vart fall i väst dominerande diskussionen om krig och fred. Det finns onekligen röster där som det är värda att lyssna till. Men bara ibland och inte så särdeles ofta. Det handlar där framför allt om stormaktspolitik och mindre staters intressen är inte särskilt angelägna ämnen. FN-stadgan och dess våldsförbud behandlas oftast styvmoderligt i dessa kretsar. Den dominerande trenden tycks för närvarande vara att USA ska koncentrera sig på att gå emot och hålla Kina i ”schack”, något som president Joe Bidén helt nyligen förklarade att han var rätt man för. Under Trump, om han går segrande fram, kommer vi att få höra mer om temat ”America first!” och sannolikt aggressivare tongångar. Den kanadensiske professorn Dale Copeland har skrivit en mycket intressant bok: A World Safe for Commerce: American Foreign Policy from the Revolution to the Rise of China (Princeton,2024). I reklamen för boken heter det något förenklat men ändå träffande: “Hur kommers avgör huruvida Amerika bevarar freden eller går till krig.” Perspektivet är alltså amerikanskt och stormaktspolitiskt. Småstater ges föga plats här, men Copeland belyser viktiga frågeställningar.
Copeland utvecklar sin egen utrikes- och säkerhetspolitiska teori, ”dynamisk realism”, på åtskilliga sidor i boken, där han polemiserar mot andra teoribildningar, bland andra offensiv realism, defensiv realism och olika liberala skolor.
Förenklat kan man säga att Copeland särskilt lyfter fram den betydelse handeln, utbytet av varor mellan länderna, har för fred och säkerhet. Han belyser hur handeln både reducerar och minskar riskerna för internationella kriser. Vinklingen är amerikansk och han följer historiskt, från grundandet av USA, hur landet rört sig från fred till konflikt, inklusive krig, när den handel som krävs för att tillvarata den nationella säkerheten hotas.
I utförliga konkreta analyser belyser Copeland hur handelsintressen driver stormaktsrivaler att utvidga sina inflytelsesfärer med avseende tillgång till varor, samtidigt som de oroar sig för att provocera fram sammanbrott i handelsrelationer, som genom upptrappning kan leda till militär konflikt. Copeland analyserar USA:s inträde i första och andra världskriget, agerandet under kalla kriget och vad som nu är att vänta i förhållande till Kina. Utgångspunkten är hur amerikanska ledare har brottats med frågeställningarna och varför de ibland har rört sig från fredliga, ömsesidigt fördelaktiga positioner till tvång och våld för att utöka kontrollen över livsviktig handel och för att förhindra ekonomisk nedgång.
Det som gör boken särskilt aktuell är att den, fortfarande ur ett amerikanskt perspektiv, kastar visst ljus över en av vår tids allvarligaste och mest akuta stormaktsmotsättningar, nämligen att handelskonkurrensen mellan USA och Kina i värsta fall kan leda till fullskalig konfrontation. Copeland tillhör inte kretsarna, vilka under vilseledande hänvisningar till den kloke, gamle greken Thukydides och annat mekaniskt tänkande, anser att denna motsättning behöver bli ytterligt antagonistisk utan han ser möjligheter för att båda sidor kan arbeta för att förbättra sina övergripande förväntningar om framtida handel och främja det förtroende som krävs för långsiktig fred och stabilitet. Det är en fullt möjlig men inte given utveckling som Sverige har att relatera till och försiktigt manövrera sig fram igenom för att inte mer än nödvändigt dras in i de pågående stridigheternas kärnfrågor, utan neutralt söka distansera sig från. Den nuvarande svenska statsledningen tycks ha en annan syn.
Copeland har rätt i att kampen mellan USA och Kina är detta århundrades ”Great Game” på storpolitikens schackbräde. Men eftersom båda sidor har atomvapen kan vi, enligt Copeland, förvänta oss att ledarna i Washington och Peking kommer att vara ovilliga att ge sig hän åt aktiviteter som kan stegra risken för verkligt krig. Han anser att vi kan vara tacksamma för åtminstone en grundläggande lärdom från kalla kriget: att ingendera sidan har råd att pressa systemet till något som tillnärmelsevis liknar den kubanska missilkrisen 1962. Det är de goda nyheterna enligt Copeland.
Men stormakter behöver fortsatt ekonomisk rikedom för att finansiera sina militära styrkor och tillse att de kan bibehålla stabiliteten i det egna hemlandet mot andra staters ansträngningar för att störa denna inhemska ordning. De har således en drivkraft att expandera sina ekonomier och kommersiella maktsfärer bortom egna gränser och att understödja sina inflytandesfärer med starka flottor och offensiv förmåga till maktutövning.
Härav följer enligt Copeland att stormakter kommer att kämpa för att stärka sina geo-ekonomiska positioner runt om världen. De kommer att oroa sig över att deras motståndare kan besluta att skära av dem från tillgång till avgörande råmaterial, investeringar och marknader. Det innebär att kommersiell kamp för välstånd och maktställning förblir ett grundläggande element i stormaktspolitikens ”grand strategy”, och dessa stridigheter kan sluta med att de leder till kriser som ökar sannolikheten för förödande krig.
Copeland fäster särskild vikt stormakters bedömningar av hur den egna ekonomiska positionen kommer att utvecklas framöver sett i ett längre perspektiv. Jag begränsar mig här till att ta upp hur Copeland belyser detta med första världskriget som konkret exempel, där synen på den amerikanske presidenten Wilsons roll är omgiven av mytbildningar. I viss mening är Copeland, som han själv medger ”revisionist”, men i så fall en välmotiverad sådan.
USA gick in i det första världskriget i april 1917. Under två och ett halvt år höll sig USA utanför kriget. Ekonomiskt blomstrade landets ekonomi och det inte minst genom en mångdubbling av exporten till Europa. Genom att sitta vid sidan om, medan andra stater förblödde, växte landet snabbt ekonomiskt och militärt i relativa tal. USA skiftade från att vara en skuldsatt nation till att bli världens primära utlånande stat. Det globala finansiella centret övergick från London till New York. Varför inte bara fortsätta att njuta frukterna av detta tacknämliga läge och följa kriget utifrån?
Vad fick då president Woodrow Wilson att till sist förklara krig mot Tyskland? Hade det att göra med att Tyskland i januari 1917 på nytt tog upp det obegränsade ubåtskriget, något som hotade kommersen mellan USA och Europa? Men tyska ubåtar hade redan sänkt amerikanska handelsfartyg under kriget, och 1915 och 1916 hade de sänkt passagerarfartyg med amerikaner ombord. Över hundra amerikaner dog när Tyskland 1915 sänkte lyxkryssningsfartyget Lusitania. Det ledde till kris, men ingendera sidan ville ha krig. Det hela löstes diplomatiskt. Detta hade visserligen fört staterna närmare krig, men Wilson hade var gång funnit diplomatiska vägar för att undgå att ta steget in i ett krig.
En mångfald teorier har utvecklats om varför USA gick in i kriget 1917. En går ut på att det obegränsade ubåtskriget visade att en medlad fred var omöjlig och att ett inträde i kriget var enda sättet för Wilson att nå sina ideologiska mål, nämligen att bygga de internationella relationerna på basis av liberala principer om självbestämmande, demokrati, frihandel och kollektiva säkerhetsinstitutioner. En djupt rotad amerikansk ideologi skulle med andra ord ha haft företräde framför en kylig bedömning med kalkylerade fördelar och själviska nationella intressen. Wilson liberala visioner skulle alltså ha tagit överhanden.
Copeland framhåller att om detta är korrekt så är han själv fel ute med sina egna teorier. Men bilden av den visionäre Wilson möter enligt Copeland två centrala problem. Den förbigår Wilsons geopolitiska inställning; hans förmåga att inse betydelsen av traditionella maktpositioner och användningen av våld för att förverkliga en nations mål. Den förbigår vidare hans pragmatism; hans förmåga att göra avvägningar mellan olika mål och få på plats en politik som utlovade långsamma och stadiga framsteg i stället för omedelbara förändringar till det bättre.
Copeland framhåller att man inte bakvänt bör filtrera sina slutsatser genom den katastrof som det efterkrigstida Versaillesfördraget innebar, då Wilsons realism hade slagit över mer till idealism, utan först bör stanna upp vid tiden före 1917. Wilsons ideal och tankar om en ny världsordning fanns visserligen hela tiden med i bakgrunden, och när kriget väl var slut sökte han förgäves tvinga dem på en motvillig värld och en splittrad amerikansk senat.
Enligt Copeland var Wilson och hans rådgivare klara över en grundläggande sak när det gällde stormaktspolitiken, nämligen att om en stat inte försvarar sin ekonomiska maktsfär så kan statens långsiktiga säkerhet komma att ifrågasättas. I USA hade under närmare hundra år upprätthållandet av Monroedoktrinen från 1823 med dess olika senare tillägg lagt grunden för ett sådant försvar. Liksom sina föregångare (Roosevelt och Taft) var Wilson helt inställd på att hålla Europa utanför inflytande i Latinamerika och Karibien.
Den tolkning som Copeland driver är att Wilson, trots sina ideologiska mål, tog beslutet att gå till krig baserat på den inverkan en tysk seger skulle få på USA:s förmåga att upprätthålla sin kommersiella och geopolitiska position i den västra hemisfären och runt jorden. Detta var i första hand en realpolitisk kalkyl. Han var oroad över en brittisk seger i kriget, men såg det som mer skrämmande att Tyskland segrade med tysk hegemoni över hela kontinenten som följd.
Av vikt för Copelands överväganden är bland annat följande omständigheter:
Berlin gjorde i januari 1917 klart att man återupptog det obegränsade ubåtskriget. Detta utgjorde ett hot mot amerikanska intressen genom att reducera handeln med Frankrike och Storbritannien och framför allt genom att utgöra ett trovärdigt hot om tysk seger. Men Wilson tvekade alltjämt. Han avbröt de diplomatiska förbindelserna och kallade hem ambassadören. Han hoppades att Tyskland skulle avhålla sig från att utföra faktiska attacker.
Saken kom emellertid i nytt ljus som en följd av två saker. För det första avslöjade Zimmerman- telegrammet i slutet av februari att Tyskland sökte en allians med Mexiko och möjligen även med Japan om det skulle bli krig med USA. Tyskland försökte alltså att få ett fotfäste i den mest strategiska staten nära USA. För det andra sänkte tyskarna utan varning, efter att ha givit amerikanska handelsfartyg en frist under februari och början av mars, i mitten av mars tre fartyg. Den neutrala handeln med Storbritannien riskerade att ödeläggas och Englands ekonomi hotades allvarligt.
Wilson bedömde att risken för tysk seger hade stegrats, särskilt som Ryssland var försvagat genom revolutionen. I början av april begärde han att kongressen skulle förklara krig mot Tyskland. Den amerikanska linjen att hålla sig borta från Europa var över.
Som en bakgrund lyfter Copeland fram bland annat följande förhållanden:
Oroligheterna i Mexico, där Storbritannien konkurrerade med USA om inflytande, bekymrade Wilson allvarligt. För Wilson räckte Monroedoktrinen inte till, ty ”it is just as reprehensible to permit foreign states to secure financial control of these weak and unfortunate republics”.
Wilson var inte främmande för att inleda krig mot Storbritannien. Hans rådgivare överste House antecknade i dagboken:
”The President seems alert and unafraid. He realizes that this curse may possibly bring about a coalition of the Europeans powers against this Government, but he seems ready to throw our gauntlet into the arena and declare all hands must be kept off excepting our own.”
Storbritannien drog sig emellertid tillbaka, medan Tyskland var fortsatt involverat i Mexicos affärer med bland annat vapentransporter. Wilson gick då in i Mexico med väpnade styrkor. Wilson var framgångsrik och undvek en sammanstötning med såväl Storbritannien (1913) som Tyskland (1914).
Copeland framhåller att det faktum att Wilson var beredd att gå in i ett krig mot Mexico, som kunde ha dragit in en annan stormakt, visar att skyddet av USA:s politiska och ekonomiska inflytelsesfärer från europeiskt intrång var en prioritet av högsta rang. Detta innebar en utvidgad tolkning av Monroedoktrinen, som gick emot europeiska staters ansträngningar att forma regionala makter genom direktinvesteringar och inte bara genom ökad handel och banklångivning.
Wilsons höga ideal och ”idealism” gick enligt Copeland hand i hand med och var i själva verket en del av hans syn på geopolitik. Hans utgångspunkt var i grunden huruvida det var fråga om ett hot mot USA:s ekonomiska sfär. Hans ideal kunde ju hur som helst inte förverkligas om USA inte kunde bibehålla sin nu allt tydligare dominanta ekonomiska position.
Första världskriget hotade inte USA. Europa låg för långt borta. USA valde en neutralitetslinje. Som en effekt av kriget skulle exporten öka enormt och USA skulle växa ekonomiskt och militärt. Som den amerikanske ambassadören i London rapporterade hem till Wilson skulle, oavsett vem som segrade, alla europeiska stater bli konkursmässiga och relativt sett gällde att ”we shall be immensely stronger financially and politically.”
Wilson var bekymrad över att endera sidan i kriget vann en avgörande seger. Det var inget bra resultat av kriget med tysk dominans över den europeiska kontinenten.
I överläggningar med rådgivaren överste House om krigets orsaker framhöll Wilson att den förkrigstida upprustningsspiralen hade skapat en krutdurk av misstroende som hade lett nationerna till att stappla in i ett onödigt krig. Oroade stater byggde enligt Wilson upp sin militära styrka och det slutade ändå med att skapa spiraler av fientlighet som ledde till att de kastades in i krig. Denna ”mekanistiska” syn på krig är dock inte Copelands.
Storbritannien agerade tämligen aggressivt mot den neutrala marina handelstrafiken till Europa. Även Sverige drabbades. Det talades på amerikansk sida om att ett krig mot Storbritannien inte var uteslutet. Den amerikanske ambassadören i London lyfte fram att om Tyskland skulle segra ”we shall see the Monroe Doctrine shot through” och att USA skulle vara tvunget att bygga både ”a great army and a great navy”.
Överste House hade överläggningar med Wilson och framförde (om Storbritannien skulle förlora):
”I told him that I had it on fairly good authority that the Kaiser had it in mind to suggest to us that the Monroe Doctrine should extend only to the Equator, which would leave Germany free to exploit Brazil and the other South American countries. Brazil seems to be the main object of German desire.”
En fred utan segrare som Wilson talade om i sina tal låg i USA:s intresse. Flera europeiska makter som neutraliserade varandra skulle bara underlätta för USA att dominera världshandel och den globala politiken. Att Wilson började bygga en flotta som inte skulle vara underlägsen någon annan stats skadade inte.
Copeland utvecklar sin syn på allt detta utförligt i boken. Jag anser att han genom sin i grunden realistiska hållningen och sin koncentration på de ekonomiska krafternas betydelse understryker centrala drivkrafter i stormakternas motsättningar som formar ett skiftande och osäkert spänningsfält, där Sverige har att ta sig fram med bevarad självbevarelsedrift så långt det bara är möjligt. Mycket talar för att betydelsen av det kommersiella kraftspelet mellan USA och Kina, där EU:s val av väg är av betydande vikt, kommer att accentueras i mer eller mindre snabb takt. Men signalerna är inte entydiga. Öppningar är inte omöjliga. För Sverige som litet land och frihandelsnation gäller det att hålla alla möjligheter fria, både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt, och att inte som den nuvarande statsledningen, och för den delen även den förra, snärja Sveriges manöverutrymme i onödan.
Läs om Monroedoktrinen här: