”Sverige och Finland är brickor i ett större spel”, skriver ledarskribenten Arvid Åhlund i Dagens Nyheter (15/5). Det är just det. Spelet nu gäller Sveriges och Finlands ansökningar om att bli upptagna som medlemmar i Nato. Spelet framöver kommer att handla om graden av våra länders förlorade självständighet. Redan nu gör den svenska regeringen allt för att tillmötesgå krav (”beveka turkarna”, som Åhlund uttrycker sig) och sätta tidigare officiella beslut och ställningstaganden ur kraft. Det bådar inte gott.
Framtiden som bricka är kanske vad som återstår för den som inte har något speciellt att komma med. Åhlund citerar en understreckare av diplomaten Ulla Gudmundson (Svenska Dagbladet 13/6), som dryper av faktafel (Konrad Adenauer var inte Västtysklands förste rikskansler, han var förbundskansler, och förbundsrepublikens upptagande i Nato 1955 var inte alliansens första utvidgning – Grekland och Turkiet anslöts redan 1952), där hon påstår, att Turkiet som Nato-medlem har ett omvittnat ”track-record” – alltså meritlista – som bråkstake. Bråkstake ska man inte vara i Nato. Där vinner man inflytande – lyder gängse gottköpsvisdom – genom att ”knipe keft”.
Men Turkiet håller inte käften, därför att detta land är av strategisk betydelse för militäralliansens östra flank och därför kan sätta press också på Storebror, inte bara på sina kurder (”bergsturkar”) och deras sympatisörer i främmande land. Turkiet sitter med trumf på hand; Sverige kommer att sitta med lankor. Turkiet har utvecklat sig till en regional stormakt, med ambitioner långt utanför landets gränser. Sverige som Östersjömakt är ett hjärnspöke i bästa fall, en krigsorsak i värsta. Sverige kan inte, som Turkiet, vara expansivt, bara en bricka, ett bondeoffer i det större spelet.
Åhlund har naturligtvis rätt, när han säger, att den rakryggade riksdagsledamoten Kakabave är ett sidospår. Men också Turkiet är ett sidospår. Erdogan kommer att tilltvinga sig eftergifter, men knappast av USA, Gudfadern. Detta är förvisso ett spekulativt uttalande från min sida, men i spel spekuleras det alltid, det bluffas och det är inte alltid bluffen avslöjas. Bluffen om att Sveriges säkerhet skulle tryggas med ett Nato-medlemskap måste dock anses avslöjad. Själva ansökningsförfarandet har skapat åtskilliga osäkerheter. Att uppgå i ett väpnat stormaktsförbund skulle göra oss känsliga för varje skiftning i det internationella klimatet. Fortsatt alliansfrihet – med möjlighet att välja sida, om det värsta skulle inträffa – hade mildrat riskerna.
Detta är huvudspåret.