Inriktningen på försvars- och säkerhetspolitikens område läggs nu om i ett uppskruvat tempo. Det sker med vägval som inte självständigt styrs av Sverige utan strömlinjeformas och får sin prägel inom ramarna för Natos operativa planeringsprocess och den löpande implementeringen av DCA-avtalet. Sveriges ÖB Michael Claesson formulerade nyligen i en intervju problematiken så här: ”… för att vi ska se exakt vad som behövs ur ett internationellt perspektiv, vad vi i grunden själva behöver och hur vi får det här att lira ihop”.
Flera saker är slående i den nu pågående omgörningen.
Förvaret av Sverige ska inte längre utgöra grunden för det svenska försvaret
Sverige försvaras numera, heter det ofta, bäst utomlands. Det är emellertid inte Afghanistan, Libyen eller Mali som längre gäller. Insatserna i dessa långt bort liggande länder är överspelade kapitel. Det är även den korta period då fokus åtminstone ideologiskt sett låg på nationellt försvar (men då inte mycket blev gjort i praktiken).
I och med medlemskapet i Nato och DCA-avtalet med USA har pendeln svängt och vi går nu ”all-in” som statsministern nyligen förklarade. Delar av armén flyttas utomlands för operationer i de Baltiska staterna (med början i Lettland), i Finland, kanske i Polen, möjligen även i den indo-pacifiska regionen samt i andra operationsområden som i dagsläget inte är kända men kommer att konkretiseras genom Natos planeringsprocess av de svenska ”förmågebidragen”. Flottan och flygvapnet får nya uppgifter som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser.
Denna linje har kommit till uttryck med skiftande motiveringar.
Ett skäl har varit att det är bra för Sverige att krigiska förvecklingar inte äger rum här hemma utan i andra länder som i vårt ställe får tåla krigets fasor. Detta är möjligen en säljande infallsvinkel. Argumentet har använts som ett skäl till att ställa upp med soldater i Lettland. Det har vidare framförts som ett skäl för att tillhandahålla militär trupp till Finland. Det har också förekommit i samband med Ukraina, som enligt statsledningen för en existentiell kamp som även gäller oss och som vi stöttar, men där det inte desto mindre lyfts fram som fördelaktigt att den förs i ett land på betryggande avstånd (även om statsledningen där vill visa sig ”modig” och leka med elden, dock utan att dock gå så långt som att skicka trupp dit).
Denna argumentationslinje är knappast förenlig med den solidaritetstanke som numera så ofta framhävs som styrande i officiella dokument. Linjen tar sin ansats i den rationella småstatens självbevarelsedrift att inte självmant låta sig dras in i andras krig. Men den hållningen är inte konsekvent genomförd. Linjen drar ju samtidigt mot krigsinvolvering, eftersom den bygger på att militära insatser ska kunna göras genom att delta i andras krig.
Den förnuftiga linjen för en mindre stat som Sverige är att bevara sig självt genom ett starkt eget territorialförsvar som kan säkra freden och
största möjliga självbestämmanderätt. Att sända trupp till andra länders kritiska gränslinjer, att bidra med soldater till främmande staters offensivt placerade baser, att upplåta det egna landet som bas för USA:s mer eller mindre offensiva operationer mot Rysslands eller att oförsiktigt involvera sig i det krig som förs i Ukraina, ligger inte i Sveriges nationella intresse. Solidaritet klingar bra och är möjlig mellan stater där intressena överensstämmer. Men bara så länge de uthålligt och tillförlitligt gör det. Går intressena isär, och det riskerar de alltid lätt att göra, bör åtminstone inte en småstat som Sverige förlita sig på kortsiktigt fagert tal.
Ett annat skäl som framförs mot att se Sverige som ”basplattan” för landets försvar är att vi som medlem av Nato och partner till USA enligt DCA-avtalet måste lyfta blicken och inse att vi numera ingår i och är en pusselbit i något mycket större, nämligen Natos övergripande avskräcknings- och försvarskoncept, där försvaret av Sverige är en underordnad fråga sett till helheten. Det innebär att det på hög nivå dras upp planer och trycks på för att Sverige ska underordna sig en agenda, där försvaret av Sverige inte är det centrala. Det handlar då inte minst om positioneringen av allierade styrkor för ett eventuellt krig mot Ryssland i den höga Norden, där ryssarna runt Kolahalvön har baser som de betraktar som existentiella.
I detta ingår att Sverige riskerar att urlakas på självständig värn- och beslutskraft som blir långsiktigt låst genom redan gjorda ställningstaganden.
Arméchefen Jonny Lindfors har formulerat saken så här:
”Jag skulle säga att vi prioriterar inte bort någonting här hemma just nu utan ser det hellre som ett lökförsvar med flera lager på löken där vi nu flyttar en del av våra försvarsinsatser lite längre ifrån det svenska territoriet. Där har vi möjligheten att möta en rysk aggression tidigare snarare än att behöva få in ett sånt problem på svenskt territorium”.
Det är dock definitivt rimligare att vända på detta lökresonemang. Den närmast till hands liggande slutsatsen är att vi genom att tidigt bli indraget ”i ett sånt problem” så snart det uppstår i ett grannland ökar risken för att vi samtidigt ska få det hem till det egna landet. Vi har mycket bättre möjligheter att undgå ”ett sånt problem” här hemma om vi inte låter oss dras in i ett krig i ett främmande land som vi inte har något inflytande över. För övrigt kan det tilläggas att Lindfors i en annan intervju öppet medgett att den nya inriktningen lämnar mycket stora luckor i försvaret av Sverige, som riskerar att bli ett militärt vakuum öppet för andra staters planläggning.
Lindfors har också i en artikel tydligt formulerat vad den nya inriktningen innebär:
”I denna nya kontext kommer vårt land, med stor sannolikhet, främst att försvaras utomlands, vilket innebär att stora delar av den svenska armén kommer att lösa sina stridsuppgifter utanför Sveriges gränser. Därutöver kommer Sverige inte heller att strida enskilt utan tillsammans med andra stater som en av flera allierade. Detta betyder att Sverige också oundvikligen kommer att bli indraget i nästa stormaktskonflikt, även om stridshandlingar inledningsvis inte riktas mot Sverige. På samma sätt kommer förhoppningsvis en framtida konflikt främst att ske utanför Sverige, vilket också gör den tidigare tillämpningen av ett svenskt totalförsvar mer problematisk.”
Detta är en riskfylld strategi. Om inte Sverige enskilt och åtminstone initialt är inställt på att försvara landet lär ingen annan heller göra det. Det finns alltjämt en kärna av sanning i den formulering som regeringen Bildt använde i en proposition i början av 90-talet: ”Ingen annan försvarar Sverige, och vi försvarar bara Sverige.”
Svensk strategisk defensiv ska inte längre ligga till grund för det svenska försvaret
Vi inleder här med ett typiskt men något oklart uttalande av Sveriges marinchef Johan Norlén:
”I och med Natointrädet har vi gått från en situation där vi innan egentligen var själva och ville förneka motståndaren tillträde till vårt territorium, nu är vi i en allians som vi också måste stödja med att logistiskt kontrollera det flöde som går till havs. Det globala handelsflödet är under konstant hot i dag. Vi är en av de större Östersjönationerna och vi kommer att få ta ett stort ansvar i detta, plus att vi också har en unik förmåga i detta område. Det är en väldigt stor ambitionsökning att gå från att förneka tillträde till ett område till att kontrollera det. Luleåklassen med sin luftförsvarsdel (korvetter) kommer att ha en förmåga som förändrar spelplanen. Inte bara för marinen utan även i de andra domänerna, för den kan producera luftförsvar även på andra sidan Östersjön, för markstyrkorna i Baltikum till exempel, eller för att frigöra våra flygstridskrafter. Men det som också är nytt är att det inte bara är Östersjön som gäller i dag. Vi pratar om hela Östersjöområdet, det innefattar Bottenviken, Finska viken till Nordsjön och allt däremellan. Det har blivit fler uppgifter.”
Omsvängningen är tydlig. Att själva förneka motståndaren tillträde till Sveriges territorium, som i alla lägen måste vara den svenska marinens helt centrala uppgift, är uppenbarligen numera en sekundär uppgift. Ambitionen är att ”kontrollera” Östersjön och att verka även på andra sidan Östersjön, till exempel i Baltikum. Men uppgiften är större än så, enligt marinchefen, den omfattar hela Östersjöområdet.
Dessa ”visioner” anger en riskfylld inriktning De saknar täckning i tillgängliga marina förmågor, fartyg och u-båtar. Sverige har begränsade marina resurser. Dessa behövs uteslutande för försvaret av Sverige och räcker inte på långt när till för det. Och vad innebär det att ”kontrollera” Östersjöområdet? Ska den svenska marinen vara inställd på att kunna stänga ryska marina fartyg och u-båtar ute, blockera dem? Det låter som om resonemanget inspirerats av den offensiva tankegången att göra Östersjön till ett Natoinnanhav! Det är svårt att dra någon annan slutsats än att om det skulle komma till militära förvecklingar med Ryssland så skulle Sverige med denna offensiva inriktning omgående bli indraget.
Det bör noteras att marinchefen är fixerad på Östersjöområdet, där den svenska flottan ligger. Västkusten där Göteborgsregionen är av helt central betydelse, inte minst för försörjningen av Sverige, nämns inte. ÖB Michael Claesson fick i den tidigare nämnda intervjun mot den bakgrunden den relevanta frågan om det fanns några planer på att stationera stridsfartyg i närheten av Göteborg?
”Jag skulle säga så här: När vi nu går an (med) den operativa planeringen tillsammans med Nato på ett mer genomgripande sätt och går ned på de taktiska nivåerna utesluter jag ingenting. … Vi har förutsättningar med vår flotta och den karaktär den har att flytta flotta mellan öst och västkusten. Så det är ingen begränsning utan mer ett taktiskt ställningstagande.”
Marinchefen har sin uppfattning om Natos inriktning. ÖB som får förmodas leda förhandlingarna med Nato formulerar ingen egen uppfattning om vad som är rätt för Sverige utan lämnar allt öppet. Han är ju bunden av politiska direktiv.
Generalmajor Jonas Wikman är sedan 2022 Sveriges flygvapenchef. Han har i omgångar uttalat sig om de återkommande samövningarna med USA:s Bomber Task Force, ”där vi övat hela kedjan, från eskort och samband till skarp vapeninsats”.
I senaste numret, oktober 2024, av Journal of the JAPCC, återfinns en längre intervju med Wikman under rubriken Sweden Strengthens NATO’s Presence in Europé. En av frågorna som ställs gäller vilken inverkan medlemskapet i Nato kommer att ha för det svenska flygvapnet? Wikman svarar att vi behöver anpassa vår övergripande strategi:
”Sverige övergår från en nationell doktrin baserad på en stark försvarsförmåga för att absorbera en attack och följa upp med motattacker. Vi är nu på väg in i ett sammanhang av internationell avskräckning och försvar. Detta markerar en signifikativ förändring i vår säkerhetspolitik. Som medlem av Nato är det nödvändigt att vi omvärderar våra defensiva strategier och antar ett mer proaktivt synsätt som en del av vårt kollektiva försvarskoncept. Vi kan inte längre bara förlita oss på ett reaktivt, kula-för-kula synsätt.” Natos luft- och missilförsvar, i vilket både offensiva och defensiva komponenter ingår, utgör grunden för det svenska flygvapnets framtida operativa koncept. Därigenom blir det möjligt med en “förskjutning mot en mer offensiv hållning”.
Det är alltså fråga om en grundläggande omläggning av den svenska strategin från defensiv till offensiv. Geografiskt sett handlar det inte längre om att ha Sverige som det operativa området utan om att agera internationellt. Detta är inte förskjutningar som Wikman själv konstruerat. De går igen i de övriga höga militärernas uttalanden. Ytterst bottnar naturligtvis den nya kursen i Natos planering och strategi för avskräckning och försvar, som vi nu snabbt ska anpassas till. Wikman framhåller också att i och med integrationen i Natos luft- och missilförsvar måste Sveriges flygbaser bli mer motståndskraftiga. Robusta flygbaser gör det möjligt att sätta in ”omfattande styrkor i kombinerade flygoperationer för att möta de militära hoten i norr, både från Sveriges huvudsakliga operativa baser och rörliga flygbaser.”
Sverige förmår inte mycket utan har bara att förlita sig på Nato och USA
Detta tema behöver knappast utvecklas närmare. Det är den röda tråden i allt som framförs av de ledande militärpolitiska kretsarna här i landet och som går igen i vad de gör. Helt avgörande är Nato, den transatlantiska länken (USA), den brittiskledda JEF samt nordiskt samarbete. Men om detta inte håller, vart ska vi vända oss då, om vi förgäves spillt vårt krut på internationella engagemang utan att ha få något av bestående värde i utbyte?
Statsledningen satsat allt på ett kort utan att ha en egen plan B som borde vara vår plan A, nämligen ett eget starkt territorialförsvar. Tanken på ett folkförsvar baserat på verklig allmän värnplikt trängs bort och i ledande kretsar är man numera inne på att till och med sända värnpliktiga utomlands. Om vi fortsätter att chansartat förskingra det vi har av eget försvar, och underlåter att bygga det på stabil grund, i en turbulent och svåröverblickbar tid kan goda råd bli dyra.
Sverige håller på att bli en frontstat utan att vara det. Vi gör vägval som kommer att leda till ökade spänningar och medför att vi exponerar oss själva utan att uppnå några betryggande säkerhetspolitiska vinster. Medlemskapet i Nato tvingar oss inte att göra de vägval som nu håller på att realiseras.
Källor och lästips:
Regeringen och utskotten är för ett mandat att gå i krig! – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Sveriges nya ÖB om beslutet för Göteborg: Går för långsamt | Göteborgs-Posten (gp.se)
Arméchefen talar ut om Sverige som militärt vakuum med armén i utlandet – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Här är luckorna i försvaret av Sverige | SVT Nyheter
”Vi i marinen har levt länge i den verklighet som råder nu” – Officerstidningen
Svenska soldater till Natos front 26 november 2024 – Gräns | Sveriges Radio