Enligt USA:s krigsminister Henry Stimson var den ”mest chockerande enskilda händelsen” under andra världskriget inte den japanska attacken på Pearl Harbor, utan Frankrikes fall våren 1940.
Historieprofessorn Michael S. Neiberg har nu skrivit den intressanta boken When France Fell. The Vichy Crisis and the Fate of the Anglo-American Alliance (Harvard University Press, 2021).
I boken ges en dramatisk historia om amerikanska politik präglad av panik, vilken placerade USA i förbund med fascismen.
Tysklands invasion av Frankrike var något de amerikanska strategerna inte hade räknat med. USA kom att samarbeta med Vichy-regeringen trots dess pronazistiska tendenser. Amerikanska ledare trodde naivt att de kunde hindra Frankrike från att bli en tysk allierad. Britterna förstod dock att Vichy var underordnad Nazityskland och stödde istället motståndspersoner som Charles de Gaulle. USA:s val att stödja Vichy kom att skada relationerna mellan USA och Frankrike för lång tid. I en recension av boken påpekas att den “sheds light on an embarrassing period in American diplomacy”.
“État français” med marsalken Philippe Pétain i spetsen kom att få följande utseende:
Britterna hade räknat med den franska armén nästan lika mycket som amerikanerna. Lord Halifax skrev i sin dagbok att ”den enda fasta klippa som alla hade varit villiga att bygga på under hans tid som utrikesminister från 1938 till 1940 var den franska armén”. 1937 hade Winston Churchill kallat den franska armén ”den enda garanten för internationell fred” och i början av 1940 uppgivit att den var ”ojämförligt den starkaste militära styrkan i Europa”. Ingen hade planerat för dess omedelbara kollaps. Och i USA såg man faran: Om tyskarna eller italienarna fick kontroll över den franska flottan eller tvingade Frankrike att ge dem tillgång till hamnar i det franska imperiet över hela världen, så skulle USA kunna hamna i en oförsvarlig position.
Den amerikanske diplomaten Robert Murphy fann parisarna ”bara för trötta” för att möta den bistra verkligheten av ett annalkande krig och Frankrikes ledare ”odugliga och orealistiska”. De tillät sig att tro att deras egen befästningslinje hade tvingat Tyskland att först blicka mot Polen 1939 och sedan mot Norge 1940 och därmed skonat Frankrike som slagfält. Alltså ett strategiskt önsketänkande.
USA hade begränsade militärbudgetar under 1920-talet och eftersträvade politisk isolering på 1930-talet, till stor del på grund av sin tro på den franska militären. USA behövde inte en formell allians med Frankrike för att denna strategi skulle fungera, eftersom de två nationerna delade gemensamma intressen, påpekar Neiberg. Och han fortsätter: ”Till franska tjänstemäns frustration på 1920-talet visste amerikanerna att de inte behövde engagera sig i det franska försvaret. Amerikanerna talade istället om att hålla sig borta från den gamla världens hat och konflikter eller så förespråkade de finansiella och diplomatiska lösningar som syftade till att skapa maktbalanser.”
Med Frankrikes fall i maj och juni 1940 kollapsade hela den amerikanska storslagna strategin. Och den franske presidenten Lebrunn anklagade USA: om ”amerikanerna hade gjort sin beskärda del av arbetet med att avskräcka och besegra en gemensam fiende skulle Frankrike aldrig ha fallit och amerikansk säkerhet skulle inte vara i en sådan allvarlig fara”.
Vi erinrar oss att Tysklands invaderat Polen i september 1939. Men den långa perioden av mobilisering utan åtgärder övertygade många i USA om att diplomaterna skulle komma fram till en lösning innan kriget spred sig till Frankrike. Och inte ens en dåligt organiserad anglo-fransk ansträngning för att hjälpa Norge i april och maj 1940 påverkade lugnet i USA. Norge var inget att bry sig om. ”Fransmännen och britterna skulle säkert klara sig bättre än norrmännen och lätt kunna avskräcka eller besegra alla tyska försök att invadera Frankrike”, skriver Neiberg: ”Fransmännen hade ju spenderat mer pengar på Maginotlinjen än vad USA och Storbritannien tillsammans hade på sina flottor.”
Frankrikes kollaps kom med en chockerande hastighet. Under hela juni evakuerades 558 032 brittiska och franska trupper från Dunkerque och västra Frankrike till England. Och franska tjänstemän och amerikanska diplomater i Europa uppmanade Roosevelt att skicka vad han kunde, men Roosevelts kabinett fruktade att varje militär aktion skulle visa sig vara impopulär hemma. Den 14 juni uppmanade diplomaten Anthony Biddle Roosevelt att avge en symbolisk krigsförklaring mot Tyskland, men presidenten tvivlade på att han skulle få stöd från det amerikanska folket, och han visste att symboler ensamma inte skulle hjälpa Frankrike. Roosevelt var orolig för att vilken ynklig uppvisning armén än kunde arrangera skulle det avslöja USA:s svaghet snarare än att visa dess styrka, påtalade en amerikansk diplomat.
När dammet började lägga sig, hävdade de flesta fransmän, häpna över den militära kollapsen, att Frankrike inte hade något annat val än att söka fred och göra det bästa av situationen. De kom att ledas av en åldrande hjälte från det senaste kriget, marskalk Henri-Philippe Pétain, som återvände från sin post som ambassadör i Spanien för att bli vice premiärminister den 18 maj. ”En figur som är större än livet, älskad eller åtminstone respekterad av nästan alla i Frankrike; den åttiofyraårige Pétain var en av de sista överlevande medlemmarna i den stora generationen högre befälhavare från första världskriget”, påpekar författaren. Pétain symboliserade också för sina landsmän ett Frankrike som hade stått ensamt vid det titaniska slaget vid Verdun 1916, där den franska armén led häpnadsväckande 379 000 dödsoffer. Återigen stod Frankrike ensamt. Pétain tog över regeringen i Bordeaux den 16 juni.
Vapenstilleståndet den 22 juni gav ett sargat Frankrike mer än man kunde ha förväntat sig i kölvattnet av ett sådant fullständigt militärt nederlag. Ändå var det förödande. Engelska kanalen och Atlantkusten, det industriella nordost och de större städerna Paris, Bordeaux och Lille kom under direkt tysk ockupation. De flesta fransmän var tvungna att lämna kustområdena, som blev en tysk militärzon, och Italien tog för sig en bit av sydöstra Frankrike och staden Nice. Större delen av resten av Frankrike, inklusive Medelhavskusten, flottbasen i Toulon och städerna Marseilles och Lyon, bildade en obesatt zon som styrdes av en ny fransk regim som officiellt kallas l’État français men mer allmänt kallad Vichy France efter en kurort som snart fungerade som dess huvudstad.
Petain och eliten som samlades i Vichy skyllde inte på den franska armén utan på de korrupta och ineffektiva politikerna i Tredje republiken (https://sv.wikipedia.org/wiki/Tredje_franska_republiken). Deras oförmåga att sätta land före partiskhet hade, hävdade man, försatt Frankrike i ett omöjligt läge. ”Han skyllde på opatriotiska lärare, själviska kvinnor som hade strävat efter nöje snarare än moderskap, socialister, fackföreningar och invandrare”, skriver Neiberg: ”Pétains allierade och författaren Jacques Benoist-Méchin lovade att Pétain och Vichy skulle tillföra ett ’botemedel för renhet’ till det franska samhället.” Marseljäsen förbjöds.
I en rapport Vichy-regeringen beställt angavs: ”Amerika hade vilat på illusioner som skapades under det senaste kriget. Övertygad om att man hade vunnit tack vare en avgörande stöt från sin fantastiska improviserade armé, som av amerikaner ansågs vara världens bästa, såg Amerika inget behov av att upprusta under efterkrigsåren. De kände sig säkra på att Frankrike skulle hålla linjen i nästa krig tillräckligt länge för att amerikaner skulle kunna improvisera fram ytterligare en underbar armé om behovet uppstod. Som ett resultat befann sig USA 1940 med för lite pengar till försvaret, en industriell bas som var illa lämpad för krig, ingen doktrin för att hantera ett krig i Europa och föråldrad militärteknologi. […] Frankrike och Italien hade därför ingenting militärt att frukta från en amerikansk armé som hade bara hade 500 föråldrade flygplan och 500 stridsvagnar för tjänst i Europa.”
Pétain upplyste Winston Churchill att Storbritannien skulle ha sin hals nackad som en kyckling inom tre veckor.
USA insåg plötsligt att man inte kunde försvara sig själv, sina allierade eller sina kärnintressen på sin egen bakgård: ”Om Hitler får tillgång till den franska eller brittiska flottan, skulle vi vara i verklig fara”, uppgav en amerikansk militär. Nya tongångar hördes: Ohio senatorn Robert Taft började efterlysa kraftigt ökade utgifter för försvaret. Och när president Roosevelt den 10 juni 1941 fick höra att Italien förklarat krig mot Frankrike, höll han ett brinnande tal som lovade amerikansk styrka för att krossa ”the philosophy of force”. Han bytte ut försvarsminister Harry Woodring mot en prominent republikan, Henry Stimson, för att visa på enighet. En liten kärna av icke-interventionister, ledda av Robert Taft och Charles Lindbergh, hade fortfarande lojala supportrar, men den nationella stämningen hade definitivt svängt. Utan en enda röst mot gav Kongressen presidenten pengar för att bygga en häpnadsväckande flotta av 7 slagskepp, 18 hangarfartyg, 33 kryssare, 115 jagare, 43 ubåtar och 15 000 havsbaserade flygplan. Värnplikt infördes.
USA kom även att i Havanna göra en radikal omdefiniering av Monroe-doktrinen. Hädanefter skulle den tjäna som motivering för antagandet av ett kollektivt säkerhetsarrangemang enligt vilket ”alla försök från en icke-amerikansk stats sida mot kränkningar av territoriell integritet, suveränitet eller politiskt oberoende av en amerikansk stat ska betraktas som en aggressionshandling mot de stater som undertecknar denna deklaration”.
USA förklarade vidare i Havanna att alla europeiska territorier i Nord- och Sydamerika borde ha rätt till självbestämmande efter kriget, ett uttalande som de brittiska och holländska regeringarna motsatte sig. Även Vichy-regeringen opponerade sig kraftigt: ”alla implikationer om att Förenta staterna skulle kunna spela en roll för att fastställa efterkrigstidens status för franska tillgångar tillbakavisas.”
USA hade en önskan om att ha kontakter med Vichy, då de såg mycket mer som de gillade i Vichy än i de Gaulles France Libre, även om det orsakade friktion med britterna. Och Churchill hade förhoppningar om att få över Vichy på de allierades sida. Men Vichy såg britterna som sin huvudfiende.
Samtidigt började de Gaulle växa in i sin roll som Frankrikes befriare, medan Pétain sa till det franska folket att ”tyngden av lidande i vårt land kunde lättas, våra fångars öde förbättras, ockupationskostnaderna minskas, gränsdragningslinjen mellan det ockuperade och det icke-ockuperade Frankrike göras mer flexibel och administrationen och försörjningen av vårt territorium underlättas”. Och han tillade: ”Frankrike måste befria sig från sina traditionella vänskaper.”
Britterna och de Gaulle stödde båda en politik för maximalt ekonomiskt tryck på Vichy och alla pro-Vichy franska kolonier. Roosevelt och Simpson ville annat: de såg en chans att använda mat med mera som en hävstång för att säkerställa att Vichy inte agerade på ett sätt som stred mot amerikanska intressen.
Den tidigare presidenten Herbert Hoover, allmänt beundrad för sina ansträngningar att ge mat till svältande européer under det tidigare världskriget, organiserade en kommitté för att ge mathjälp till Norge, Nederländerna, Belgien och Polen, men han uteslöt Frankrike på grund av vad han kallade den ”ovanliga politiska situationen” där. Roosevelt skickade dock via Röda Korset mat, mediciner och olja. Men spänningarna i USA:s Vichypolitik hade orsakat allt större problem. Den amerikanska opinionen hade börjat skifta mot en pro-de Gaulle-linje. Regeringens kontakter med Vichy förblev djupt impopulära bland det amerikanska folket och ledande röster i media.
I juni 1941invaderade tyskarna Sovjetunionen. Samtidigt lovade Roosevelt Vichys krigsminister Maxime Weygand att skicka amerikanska jaktplan i utbyte mot hans stöd. De flesta Vichy-tjänstemän var oense med Weygands bedömning och trodde att tyskarna skulle vinna kriget i öst. Han avskedades i november 1941, och i november 1942 arresterades han av SS och blev förd till Tyskland. På grund av kapitulationen i juni 1940 blev han åtalad för förräderi i Frankrike efter krigsslutet, men frånskrevs alla misstankar 1948.
Pétain utlovade ytterligare samarbete med Tyskland men bara på villkor av jämlikhet mellan staterna. Han ville ha ett löfte från Hermann Göring om att ”ge Frankrike en hedersplats i den nya europeiska federationen”, om än ”väglett av Tyskland”. Göring exploderade dock i ilska och påminde Pétain om den franska arméns kollaps året innan. ”Jag vill att ni ska veta vem som är erövraren och vem som är den erövrade”, skrek han enligt Neiberg.
Den amerikanske utrikesministern Cordell Hull fortsatte att hävda att endast amerikanskt stöd för Vichy förhindrade ett fullständigt tyskt övertagande av Frankrike, dess flottor och dess hamnar. Han tryckte på för ett återupptagande av det amerikanska biståndet i utbyte mot att Pétain bekräftade sitt löfte om att hålla den franska flottan borta från tyska förfoganden.
Bara några dagar före Pearl Harbor, alltså några dagar före den 7 december 1941 och den efterföljande tyska krigsförklaringen mot USA, gjorde den franska marinministern François Darlan det helt klart för amerikanerna att Vichys framtid låg hos Tyskland. Samtidigt som amerikanska tjänstemän höll fast vid sin politik att erkänna Vichy och isolera de Gaulle: så länge Pétain inte öppet samarbetade militärt med tyskarna, skulle USA inte göra det med de Gaulle, framhåller författaren.
I boken skildras Pierre Laval , Frankrikes premiärminister 1942–44, ”as a rat”. Och Lavals återkomst till makten 1942 gjorde amerikanska ansträngningar fullständigt misslyckade. USA kom nu att satsa på Henri Giraud, en fransk general som var oberoende av de Gaulle och Vichy. “Clearly he was the man of the future”, hördes från USA.
Genom att stödja Giraud lutade sig USA mot en man som inte bara delade många av Vichys politiska mål utan var beroende av stödet från tidigare Vichy-tjänstemän i Nordafrika. En kommande sammandrabbning mellan den reaktionära antisemiten Giraud, uppbackad av amerikanerna, och de Gaulle, stödd av britterna, var bara en tidsfråga. När de båda kallats till ett möte i Casablanca, insåg Roosevelt snart att Giraud var ”en ganska enkelspårig soldat”. de Gaulle, däremot, ”stal showen”, projicerade en tydlig vision för Frankrike, med en karisma som lockade fler och fler fransmän till hans sak, och han förmedlade en känsla av beslutsamhet som Giraud saknade. de Gaulle lämnade Casablanca i en mycket starkare position än när han kom. Men amerikanerna såg de Gaulles ökande makt som ett hot. Trots att han hade blivit symbolen för befrielse av det franska folket, vägrade Roosevelt att erkänna detta, eftersom de Gaulle mer hade Frankrikes bästa för ögonen än USA:s. Det var dock uppenbart att USA:s Vichy-politik hade varit misslyckad och att de Gaulle hade segrat. Först i slutet av 1944 utgick order från den amerikanska regeringen att inte ha några kontakter med Vichyregimen förutom i syfte att likvidera den.
I slutet av boken påpekas att de Gaulle inte blev inbjuden till Potsdam-konferensen i juli 1945, för att president Truman ”remained angry at the way that de Gaulle, whom he called an SOB (son of a bitch, min anmärkning), had treated Roosevelt”.
Boken, som rekommenderas, visar på att USA bara hade sina egna intressen för ögonen under denna tid, vilket går i dagen både förr och senare.
Om de Gaulle, se gärna detta inlägg på sajten.