Min morfar flydde Österrike just innan Hitler stängde gränserna. Hans mamma var judinna och gömde sig under kriget, hans moster mördades i Auschwitz. Men morfar kom till Sverige och räddades undan nazisterna.
Nog har jag funderat mycket över vad den svenska neutraliteten under andra världskriget egentligen innebar. För min morfar. För andra i hans situation. För våra grannländer, enskilda och vårt land. För tyskarna som transiterades och motståndet som organiserades – med direktkanaler mellan London, Stockholm och Oslo.
En sak är säker: I krissituationer är det varje regerings uppgift att agera med sin befolknings bästa för ögonen och till skydd för de mänskliga rättigheterna. Denna premiss är staten numera byggd kring. Medborgarna lämnar ifrån sig delar av sin makt till staten för att de ska skyddas från våld. Sker inte detta kommer förtroendet mellan folk och folkvalda att erodera. För alla som söker den offentliga makten är detta något att påminna sig om. Inte minst i de mörka tider som Europa befinner sig i nu. Läs artikel